Att
bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om
en häst till en traktor.
Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.
Problemet
är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig
historisk utveckling och ett historiskt faktum.
Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.
Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.
Detta faktum bevisas ständigt i modern
historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna,
som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det
kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.
Hugo Chavez och hans socialistparti försökte
omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen
och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda
lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent
i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.
Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av
statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på
oljeinkomster. Det
mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta
guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i
höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.
Mordfrekvensen är den näst högsta i
världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.
Att fördela samhällsresurserna jämnare
så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.
Valet i Venezuela
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.
Valet i Venezuela
Inlägg
7 kommentarer:
Idag skrev du en bra text Mario fast liknelsen med häst/traktor verkar lite omvänd. Vi har nog snarare en traktor som har en bråkig cylinder som ibland tänder fel men att ersätta den med en improduktiv häst är nog inte rätt väg. Som du själv skriver så lyckas ju socialismen inte ge välstånd.
Demokrati och ett sekulariserat samhälle i en kapitalistisk modell där vi har en stark stat som regleringsmekanism är en framgångssaga.
Aj då, nu verkar det som jag varit ute och cyklat. Får rätt av Jonny. Måste kolla min text igen. :)
Jag tror att du nu börjar närma dig de insikter, som gjordes av Karleby och Wigforss, och som gjorde Arbetarepartiet Socialdemokraterna till Sverige största parti under flera decennier och omvandlade Sverige till en ledande välfärdsstat.
Den mest banbrytande nytänkaren var Karleby, som lancerade ett slags tredje väg mellan kapitalism och socialism under sina uppgörelser med den då unga sovjetkommunismen under första hälften av 1920-talet. Som ledamot (s) av den statliga socialiseringskommittén slaktade han hela idén bakom tillsättandet av denna kommitté. Med vår tids mått mätt var Karleby verkligt lågutbildad, med bara ett års folkhögskola utöver den obligatoriska sexåriga folkskolan. Efter hans bortgång vid 26 års ålder i en dåförtiden obotlig sjukdom, studerades hans kvarlämnade skrifter av den akademiskt utbildade Wigforss, som omvandlade Karlebys idéer till praktiskt politik. Han tippades allmänt att efterträda Per-Albin Hansson som partiledare och statsminister, men så blev ej fallet. Han var finansminister före Gunnar Sträng i Tage Erlanders regering.
Den socialdemokratiska ideologi, som han förverkligade, beskrev han själv som en syntes mellan ett liberalt frihetsideal och en marxistiskt samhällsanalys. Politiken var pragmatisk och byggde på "en provisosrisk utopi", som jag tolkar så att ideologin skulle vara en ledstjärna men också ett OUPPNÅELIGT mål.
Kommunismens misslyckande visar farorna med varje allvarligt menat försök att uppnå detta mål. Karleby och Wigforss blev huvudmåltavlorna för vänsterrevolten 1968 och framåt. Palme var nog fostrad i Wigforss anda, men befarade att socialdemokratin skulle tappa hela "intelligentian", när SSU-klubbarna i några universtitetsstäder togs över av extremvänstern, och vred politiken alldeles för långt åt vänster. Han borde i stället ha byggt ett nytt SSU på de av unga arbetare dominerade SSU-klubbarna i de då fortfarande livaktiga bruksorterna ute i landet.
Så kan den svenska arbetarrörelsens uppgång och fall beskrivas. Nedgången började med de alltför kraftiga vänstersvängarna under 1970-talet, och pågår alltjämt. "Arbetarnas eget parti" har tagits över av medelklassvänstern. Arbetarklassen saknar automatisk hemortsrätt i det parti, som en gång var deras eget parti. Wigforss skrev att arbetarklassen söker samarbete med andra grupper. För honom var det arbetarklassen som bjöd in till samarbete. Idag är det den nya medelklassen (klassresenärerna) som bjuder in andra inom medelklassen. Men arbetarklassen blir inte ens inbjuden, utom när det ska betalas.
Man kan fundera på hur marxistisk kommunismen (och det samhällssystem, som kommunisterna själva kallade "socialism), egentligen är. Vad ville Marx själv? Något socialistiskt samhällssystem såg ju inte dagens ljus under hans levnad, men uppenbarligen ville han driva pariskommunen (d.v.s. upproret i Paris 1870 - 71) i den riktningen. Enligt Marx bär varje samhällssystem fröet till sin egen undergång, genom de uppfinningar som görs under tiden och som kräver en ny organisation av det ekonomiska livet ("urkommunismen" under stenåldern, slavsamälle, feodalism och kapitalism). Till dessa samhällstyper, som har existerat historiskt, spekulerade Marx om framtiden, socialismen och det klasslösa kommunistiska samhället.
Om så kapitalismen bär på fröet till sin egen underång, så har detta frö fortfarande inte burit den frukt, som ska störta kapitalismen i gruset. Försök att åstadkomma detta på konstlad väg, genom en våldsam revolution, har visat sig i längden resultatlöst. Detta insåg Karleby redan i början av 1920-talet, när sovjetstaten fortfarande var ung, och han själv var ledamot i den statliga svenska socialiseringskommittén.
Som bekant är maxismen i grunden ateistisk, men har liväl lånat ett grundtema från religionens värld, nämligen eskatologin och läran om "ändetiden", som i klassisk marxistisk tappning kommer att bli ett paradis här på jorden. Om det under den innevarande kapitalistiska eran har gjorts, eller kommer att göras, en uppfinning som tvingar fram en omvandling av samhället till ett klasslöst kommunistiskt samhälle, kan vi inte veta. Det kan inte ens den uppfinnare, som har gjort eller kommer att göra denna uppfinning, veta. Och inte heller de kapitalister, som kommer att finansiera utvecklingen av denna uppfinning.
Fröet till den nutida kapitalistiska samhället såddes förmodlingen redan under äldre stenåldern, när någon kom på att man kan göra redskap av flinta. Som i jämförelse med andra stenmaterial är mycket lättarbetat, så att man med flintredskapens hjälp kan producera mer än vad som behövs för livets absoluta nödtort. Men tänkte den man eller kvinna, som började avända flintredskap att "Nu startar jag en revolution, som kommer att leda till det framtida kapitalistiska samhället"?
Marx och hans efterföjares misstag var att de förväxlade utopierna med historiska fakta, samt att de hade alldeles för bråttom och så att säga gick händelserna i förväg. Karleby och Wigforss nöjde sig med det som var möjligt att uppnå under deras egen tid och den närmaste (förutsebara) framtiden. Idag går socialdemokratin över ån efter vatten, på så sätt att man försöker importera en ny ideologi från miljö- och vänsterextremister, i stället för att återvända till sina egna ideologisk rötter.
Lars! Delar i stort din beskrivning utom din slutsats i sista stycket.
Kapitalismens exploatering av natur och miljö måste analyseras politiskt. Något "återvändande" är inte möjligt eftersom utvecklingen förändras.
Det finns idag flera "marxismer". Enligt min mening har Marx mycket att bidra med i analysen av kapitalismen om man bara klär av honom det utopiska och det historiedeterministiska ytterkläderna.
Jag menar naturligtvis inte att vi ska återvända till 1950-talets socialdemokratiska samhälle, vars genomförande f.ö. fördröjdes med c:a 10 år p.g.a. andra världskriget. Denna samhällsmodell var alltså delvis föråldrad, redan när de genomfördes. Jag menar att vi ska återvända till den pragmatiska socialdemokratiska ideologi som formade detta samhälle och bygga ett liknande samhälle efter vårt tids (och den nu förutsebara framtidens) förutsättningar. Det som hände under 1970-talet, och som vissa utopiska socialister och nostalgiker vill återvända till, var inte - som det då påstods - något ytterligare steg på vägen, utan ett brott med den önskvärda utvecklingen.
Som jag skrivit ovan berodde detta brott på Palmes rädsla att mista den intellektuella elit som skulle leda det socialdemokratiska partiet in i framtiden. Under 1980-talet tvingades han att utesluta en stor del av denna "intelligentia" (den trotskista Offensiv-rörelsen), som nu delvis tycks ha yen ny parti-elit direkt ur arbetarklassen? Det har i efterhand visat sig att 1968 års studentvänster var en ytterst marginell (men opinionsmässigt ack så framgångsrik) företeelse även bland studenterna. För att inte tala om folket som helhet.
Revolultionsromantikernas besvikelse över att den enligt dem själva mutade (med privatbilar, villor och annan privategendom) inte ville utnyttjas som kanonmat under revolutionen, med de själva förberedde sig på att adminstrera det nya sovjet-Sverige har de nu vänt mot arbetarklassen, som anklagas för rasism och annat fult. Om inte rasism, så "vardagsrasism", som bl.a. yttrar sig i att vi, som inte tillhör något internationellt jet-set,ibland kan ha svårt att umgås med människor som inte är som vi själva. Jet-setet, som stressar mellan välbetalda konferenser över hela världen, är sig däremot alltid likt, vart i världen man än kommer.
Jag vill därför påstå att detta jet-set är precis lika mycket "vardagsrasister" som vi andra, men med den skillnaden att de inte klarar av umgänget med underklassen i sitt eget land, men desto bättre med sina över- och övre medelklasskamrater i andra länder och världsdelar.
Alltnog, var det nog så, att miljöfrågorna inte stod i fokus, under arbetarrörelsens tidigare skeden, därför att dödsfallen i svält och numera botbara sjukdomar krävde fler offer än luft- och vattenföroreningarna. Smittsridningen från öppna avloppsdiken var en större fara än industri-utsläppen. Det är emellertid en synnerligen grov historieförfalskning att påstå att miljörörelsen startades av Miljöpartiet och Mp närstående miljö-organisationer. Utan det gjordes av den socialdemokratiska arbetarrörelsen - och Hans Palmstjerna, som hade rekryterats tlll socialdemokratin av Olof Palme.
Palmstjerna, som tillhörde överklassen och hade släktband med familjen Wallenberg, var läkare och expert på biokemi samt knuten till Försvarets forskningsanstalt, där han forskare om kemiska stridsmedel. Därifrån var steget inte långt till frågan om kemiska risker på jobbet och i industriarbetarnas hemmiljö. För Palmstjerna var miljön en klassfråga. Överklassen, som han själv tillhörde, var minst utsatt. Detta klassperspekti på miljöfrågorna har i grunden desarmerats av Mp och närstående organsisationer, vars "klasslösa" ideologi socialdemokratin nu försöker importera som ersättning för sitt eget ideologiska arv.
Jag har själv hört ett föredrag - som arrangerades av LO - med Hans Palmstjerna, där några av de församlade LO-medlemmarna fick sina värsta farhågor - som de förträngt för att kunnua jobba vidare - om sin egen arbetsmiljö, besannade. Han dog i en drunkningsolycka efter kort tid som socialdemokrat, att hann uppenbarligen inte få sitt namn inskrivet i parti-historien. Precis som Palme var han hatad av delar av överklassen som "klassförrädare".
Solidariteten med arbetare i andra länder - även utanför Europa - har från början varit stark inom svensk arbetarrörelse. Målsättningen har givetvis varit att det frihet, demokrati och fackliga rättigheter i hela världen, inte att hjälpa diktatorer och terrorister att bli av med en besvrlig opposition genom utvandring till de s.k. rika länderna. I båda dessa frågor, miljö och internationell solidaritet, arbetar Mp i regeringen för att sänka den svenska arbetarklassen till samma nivå som i de fattiga länderna. Som nu genom massutvandringen till bl.a. Europa dräneras på de unga män, som skulle kunna lyfta sina hemländer ur fattigdomen.
Afghanistans president uttryckte sig mycket tydligt under sitt besök i Sverige i förra veckan. Han sa att det finns både en push- och en pull-faktor. Alltså en kraft som driver ut flyktingarna ur Afghanistan och en kraft som drar in flyktingarna i Sverige, som de (enligt presidenten) har förespeglats har gator av guld. Mp:s och vänsterns flyktingpolitik är grym och hänsunslös, efterso densamma lurar folk att slösa bort sina besparingar på resultatlösa försök till "privata" lösningar på hemlandets problem.
Jag vidhåller alltså att svensk socialdemokrati måste hitta tillbaka till sina egna ideologiska rötter.
Skicka en kommentar