Jag röstar inte på socialdemokraterna utan på arbetarrörelsen. Men på röstsedeln står det Socialdemokraterna.

 

I dagens SvD Brännpunkt är folkpartisten Christer Nylanderbekymrad för den svenska modellen under rubriken  ”LO:s agerande hotar den svenska modellen”.

 

Det är likadant varje valår. Argumentet ingår som standardverktyg i den borgerliga valagitationen och har så gjort i minst sjuttio år. 

Man kan lätt avfärda det borgerliga argumentet med att den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är två grenar på samma träd. Det var en gång de fackliga organisationerna som grundade partiet för att få politiskt genomslag för sina intressen. Arbetarrörelsen är sedan dess en enhet, en rörelse. Det är den historiska förklaringen. 

Ett lika historiskt faktum är att Moderaterna, det forna Högerpartiet, är starkt knutet till Svenskt Näringsliv, den forna Svenska Arbetsgivareföreningen.

Det är alltså inget konstigt i det. Politiken formar sig efter klassintressena.

Beträffande ”den svenska modellen” så är även den ett resultat av kampen mellan dessa klassintressen.  Just genom sin styrka med en tvåhövdad arbetarrörelse, med dess demokratiska pragmatism har denna modell kunnat växa fram. Den svenska modellen är resultatet av facklig-politisk samverkan och den demokratiska och fredliga kampen mellan klassintressena.

I länder utan denna starka arbetarrörelse existerar inte den svenska modellen. En splittrad arbetarrörelse skulle bara gynna kapitalintressena, som till exempel i USA. Och i länder där demokratin saknas, som i Ryssland och Kina, finns den inte heller.

Att fackföreningsrörelsen stöder socialdemokraterna är inte bara naturligt utan också en demokratisk nödvändighet och en garanti för den svenska modellen.

Så Christer Nylander kan sluta bekymra sig. 

DN

GP
SvD