fredag 29 juli 2011

Marknaden styr politiken och inte tvärt om

Man har talat om finanskrisen som om den vore en kris begränsad till finansmarknaden. Men den s.k. finanskrisen är bara en del av en global ekonomisk kris som drabbar hela världsekonomin och därmed även politiken.
Finansmarknad, valutamarknad, kapitalmarknad, varu- och tjänstemarknad, arbetsmarknad och varje annan marknad hänger ju ihop i ömsesidig påverkan. Och kriser i dessa marknader tvingar politiker, liksom investerare, att agera. Det är marknaden som styr politiken och inte tvärt om.
Man talar dessutom om krisen som om den är tillfällig och kan komma att gå över, vilket den inte gör. Sedan fyra decennier är världsekonomin inne i en permanent kris vars slut vi inte kan skönja och vars konsekvenser vi inte kan förutse.
I grunden är det en kapitalkris som återverkar på finansieringen av samhällets reella värdeskapande processer, arbete och produktion. Kapitalbildningen i reellt kapital sackar i vissa regioner i världen – USA och EU - och kapitalinvesteringar förskjuts mot nya tyngdpunkter – Kina, Indien och Brasilien.
Grundförutsättningen för all ekonomi är att människors arbete och produktion skapar nya värden -inte enbart materiella utan även imateriella - som gör den mänskliga tillvaron och utvecklingen möjlig. Det är arbetet och produktionen som skapar det ekonomiska, kuturella och sociala överskott som är nödvändig för verklig tillväxt.
I det producerade överskottet finns resurser för konsumtion, investeringar och kapitalbildning.
Konsumtionsnivån får inte vara för hög i relation till kapitalbildning och investeringar men måste samtidigt vara tillräckligt hög för att stimulera produktionen.
Krisen handlar i grunden om att det saknas kapital till nya produktiva och reellt värdeskapande investeringar, både statliga och privata, samt på obalanser i ekonomin.
Den ekonomiska världskrisen blir akut då finansbubblor spricker. Att de sprickert beror på att finanssystemet tillåter obegränsade inbillade ”värdeökningar”. När klyftan blir för stor mellan å ena sidan den grundläggande verkliga värdeökningen av kapital och å andra sidan de finansiella uppblåsta s.k. ”värdena” – som alltså inte är reella –måste det till sist ske en devalvering. Så rasar pyramiden av lån som tagits för att täcka lån som tagits för att täcka lån o.s.v. samman.
Finansmarknaden måste återställas till att något så när motsvara de verkliga värdena i samhället. Men de inbilladee värdena återkommer i det finansiella system vi har och bubblan börjar åter växa.
Samtidigt har kapitalkrisen förvärrats vilket återverkar på den reella ekonomin.
Eftersom mycket kapital har investerats i inbillade värden så har kapitaltillströmningen till reellt värdeökande verksanheter minskat. Under finanskrisens inledningsskede tvingas riksbanker och andra att trycka upp pengar som motsvarar låtsasvärdena. När bubblan brustit blir dessa pengar värdelösa och en valutakris har uppstått. Se t.ex USA.
Bristen på kapitalinvesteringar i arbete och produktion drabbar på olika sätt dem som arbetar och producerar. Så måste till exempel skattebetalarna ersätta bankernas kapitalförluster och med ökad arbetslöshet.
Grekland är ett tydligt exempel. Statsfinanserna har byggts på lånade pengar utan att det funnits täckning i statsinkomster och reella värden eftersom staten saknat förmåga att att bygga upp statsfinserna genom ett effektivt skattesystem. När lånebubban pyser ur blottas problemen. Regeringen tvingas plötsligt att införa nya skatter och sänka statens utgifter, de höga räntekostnaderna ökar priser och de staligt anställda tvingas sänka sina löner.
Allt medan finansintressen kan spekulera i att låna ut till höga räntor och t.o.m. utnyttja kreativa finansinstrument som ger spekulanterna profit på förlusterna i den grekiska ekonomin.

Eftersom politikerna måste rädda vad som räddas kan leder valutakriserna till politiska kriser.
En annan konsekvens är att investeringskapitalet koncentreras till de ekonomiska och sociala regioner där avkastningen på investerat kapital är störst, d.v.s. där arbetskraftskostnaderna och konsumtionsutrymmet är relativt låga.
I de s.k. industrialiserade länderna i Europa , Amerika och Asien sjunker de reella kapitalinvesteringarna medan konsumtionsutrymmet fortfarande är stort.
Samtidigt sker en intensiv teknisk omvandling i samhället. Hela branscher försvinner och nya kommer till. Det skapar omställningsproblem som politikerna måste försöka behärska.
Förändringarna skapar kriser t.ex. i form av ökad arbetslöshet och ökade statliga utgifter. Det är ingen bra kombination. Medborgarnas möjlighet att betala skatt minskar medan staten – d.v.s. samhället – behöver mer skatteinkomster.

SvD

Eskilstuna-Kuriren

Några amerikanska ekonomer
Nouriel Roubini
Peter Schiff
Marc Faber

David Korten
Paul Krugman

Tidningar o tidskrifter
DN

SvD
Affärsvärlden
E24
E24
DN
Veckans Affärer

1 kommentar:

Björn Johansson sa...

Hej,

en del personer hävdar att de ökade inkomstskillnaderna beror på politikerna, dvs Alliansen. Jag är av åsikten att det är helt felaktigt. Västvärlden är inne i en strukturomvandling som du beskriver. En del branscher blir allt mer olönsamma och är på utdöende medan nya lönsamma branscher växer fram. Befinner man sig själv i en utdöende bransch drabbas man av arbetslöshet eller en mycket svag inkomstutveckling. Befinner man sig i de nya branscherna, t ex IT, så är löneutvecklingen god. Hur ser du på detta resonemang?