Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda
mot en stor arbetsgivare!
Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.
Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.
Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.
Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.
Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.
Journalisterna är den politiska kommentatorn
Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte
ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.
Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.
Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.
Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.
De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.
Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.
Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.
Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?
Inlägg
3 kommentarer:
"Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern."
Finns det sådana elakingar som vill skapa enkla underbetalda jobb ?
Givetvis ska de som har en CV med ett par års grundskola på sin höjd och med erfarenhet av fårskötsel slussas in på ett välbetalt komplicerat arbete som läkare, arkitekt eller liknande !
Ja, sådana elakingar finns på den borgerliga sidan. Det är inte bara en förvirrad S-medlem i Umeå, som drömmer om ett Sverige med 30 miljoner invånare. Exakt hur många invånare Annie Lööf vill ha, är hon undviker hon försiktigtvis att avslöja, men tydligen drömmer hon om att varje vit medelklassfamilj ska ha en svart "boy" som passar upp. Och att detta ska finansieras genom R*T-avdrag och ett lagstadgat lönetak för detta B-lag på den svenska arbetsmarknaden. Hon är i alla fall ärlig på den punkten, till skillnad mot vår vän i Umeå, som försöker lura i oss att det går att höja skatterna hur mycket som helst för att anställa alla arbetsföra av de 30 miljonerna med avtalsenliga löner inom den offentliga sektorn.
Elakingar finns uppenbarligen på båda sidor om blockgränsen. Här har ju majoriteten inom Stockholms stad tillåtit en kommunal förvaltning att upphandla sophämtningen till underpris, som förutsätter lönesänkning för renhållningsarbetarna, från ett helskumt företag, som kan misstänkas för svindleri mot aktiespararna. Aktien har sjunkit med över 95 % efter börsintroduktionen för tre år sedan. Företaget har givit en falsk bild av sin ekonomiska styrka för att locka till aktieköp.
Detta kan inte skyllas på den förra, borgerliga, majoriteten i Stadshuset, eftersom den snart har gått tre år sedan den nuvarande vänsterkoalitionen, bestående av S (4), Mp (3), V (2) och Fi (1) tog över. Siffrorna inom parentes anger hur många borgarråd respektive parti har. Ett av Mp-borgarråden ansvarar för sophämtningen. Tre vänsterextrema partier plus en socialdemokratisk partiavdelning som ligger ljusår till vänster om S på riksplanet. De tiger still när den kommunala förvaltningen, som de styr över, sänker arbetarlöner i ett mansdominerat yrke.
Jag tror inte att Mario är riktigt bekväm med detta. Han hackar ju hellre på de borgerliga debattörer som av politik tröghet stödjer det stackars strejkdrabbade företaget, än kritiserar de majoritetsföreträdare, som ligger bakom upphandlingen.
Det är så man driver "feministisk" politik. Genom en oseriös entreprenör. En annan S-bloggare, Joakim Jonsson från Stockholmsförorten Sollentuna, skriver helt rätt att det behövs en upphandlingspolitik, och nämner en rad tvivelaktiga upphandlingar. Men inte denna.
Till saken hör naturligtvis också att renhållningsarbetarna inte konkurrerar om löneutrymmet med någon skattesubventionerad verksamhet, eftersom sophämtningen är 100 % avgiftsfinansierad. Avgifterna, som fastighetsägarna får betala till kommunen som upphandlar verksamheten, har naturligtvis bestämts av bl.a. löneläget för renhållningsarbetarna.
Detta betyder alltså att det "rödgröna" rövargänget i stadshuset här har använt ett skandalomsusat privat företag för att sko sig själva på vinster från sophämtningen. Hur mycket tjänar ett borgarråd? Detta visar den "feministiska" politikens rätta ansikte. Man sänker lönerna i ett mansdominerat arbetaryrke och höjer lönerna i ett kvinnodominerat tjänstemanna- (politiker-) yrke. Sju av tio borgarråd är kvinnor.
Avgifterna, som fastighetsägarna får betala, avser kostnadstäckning och inte vinst för kommunen.
Skicka en kommentar