När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.
Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella
förutsättningar:
1.
Frihet. Ingen demokrati utan frihet för
individer, organisationer, näringsliv och arbete.
2.
Tillit mellan olika medborgargrupper.
”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
3.
Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och
jämställdhet. Förutsättningen för punkt 1 o 2.
4.
Väljarnas bildningsnivå. Medborgarnas politiska
mognad.
5.
Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade
konflikter.
6.
Öppenhet och transparens. Samhället måste ge
medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet.
Frihet. Demokrati ger frihet men kräver också frihet. Frihet
kräver också ansvar. Frihet för somliga kan betyda ofrihet för andra.
Lagstiftning och rättväsende måste väga samman och balansera olika gruppers intressemotsättningar.
Men det krävs mer än bara lagar. Organisationsfrihet, näringsfrihet och frihet
för arbete är en garanti för detta. Yttrande-, tryck- och demonstrationsrätt
finns fastställda i Svensk grundlag.
Tilliten mellan olika medborgargrupper och mellan styrande
och styrda måste finnas för att demokratins former ska upprätthållas. Staten
och de styrande kan inte ordna allt. Det civila samhället måste ha frihet för
medborgarna att ta saker i egna händer.
Jämlikhet och jämställdhet. Det måste finnas ett mått av ekonomisk, social och kulturell jämlikhet mellan enskilda medborgare och olika medborgargrupper för att ”samhällskontrakt” ska kunna accepteras av ett flertal. Jämlikhet innebär inte att alla ska ha det lika eller vara lika men att klyftorna inte ska vara för stora. Jämställdhet mellan kvinnor och män har samma syfte utan att könsgränserna ska utplånas.
Jämlikhet och jämställdhet. Det måste finnas ett mått av ekonomisk, social och kulturell jämlikhet mellan enskilda medborgare och olika medborgargrupper för att ”samhällskontrakt” ska kunna accepteras av ett flertal. Jämlikhet innebär inte att alla ska ha det lika eller vara lika men att klyftorna inte ska vara för stora. Jämställdhet mellan kvinnor och män har samma syfte utan att könsgränserna ska utplånas.
Väljarnas bildningsnivå. Vi kräver att busschauffören som
kör oss till jobbet, arbetsledningen på arbetsplatsen, forskare, skådespelare,
sångare, hantverkare, konstnärer och andra kan sin sak och gärna kan visa att
de har utbildat sig på sitt område. Men
vi kräver inte av oss väljare att vi ska vara insatta i de frågor som våra
politiska företrädare har att arbeta med. Politikerna ska ju fatta beslut om
miljön, samhällsekonomin, stadsbyggnad, kommunikationer och mycket annat. De
ska samtidigt ta hänsyn till olika gruppers önskemål, till förändringar i det
omgivande samhället, den tekniska utvecklingen m.m.
I en representativ demokrati har vi överlåtit till politikerna att bestyra allt detta. Det enda vi som väljare behöver göra är att vart fjärde år välja dessa företrädare. Dessemellan kan vi fullständigt skita i politiken. Och de allra flesta gör det. Däremot skäller många gärna på de politiska besluten och på politikerna.
För att bedöma de politiska besluten krävs ett visst mått av kunskap och politisk bildning även hos väljarna. Om väljarkåren inte kan bedöma vilka politiker som handlar ansvarsfullt eller vilka som är oansvariga eller om väljarna har orealistiska uppfattningar om politikens villkor eller på grund av okunnighet misstror politik och politiker kan demokratin hamna i kris.
I en representativ demokrati har vi överlåtit till politikerna att bestyra allt detta. Det enda vi som väljare behöver göra är att vart fjärde år välja dessa företrädare. Dessemellan kan vi fullständigt skita i politiken. Och de allra flesta gör det. Däremot skäller många gärna på de politiska besluten och på politikerna.
För att bedöma de politiska besluten krävs ett visst mått av kunskap och politisk bildning även hos väljarna. Om väljarkåren inte kan bedöma vilka politiker som handlar ansvarsfullt eller vilka som är oansvariga eller om väljarna har orealistiska uppfattningar om politikens villkor eller på grund av okunnighet misstror politik och politiker kan demokratin hamna i kris.
Fred. En demokrati kan bara fungera under fredliga
förhållanden. Om nationer, folk eller olika grupper tar till vapen för att
driva igenom sina krav, eller försvara sina rättigheter, upphör demokratin att
fungera.
Öppenhet och transparens. Demokratin måste garantera det öppna samhället. Offentlighetsprincipen i svensk lag kan utvecklas.
Öppenhet och transparens. Demokratin måste garantera det öppna samhället. Offentlighetsprincipen i svensk lag kan utvecklas.
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över
USA-valet och börja diskutera roten till problemen?
Se mina tidigare blogginlägg i ämnet
Borgerliga debattörer i ämnet
Den moderate statsvetarprofessorn Tommy Möller skriver i dag i SvD om att ”Sveriges modell för välfärden är i kris”
Digitaliseringsforskaren vid Institutet för Näringslivsforskning, f d sekreterare i Framtidskommissionen och författare till den kommande boken ”Digitalization, Immigration and the Welfare State” Mårten Blix skriver en understreckare i dagens SvD. ”Har vi fått för mycket demokrati?”
Inlägg
2 kommentarer:
I förra inlägget trodde du att orsaken till den borgerliga valsegern 1976 var att de socialdemokratiska väljarna hade vänt ryggen till "arbetarnas eget parti", på grund av strukturkriser i några traditionella industribranscher.
I själva verket slöt arbetarklassen upp ännu kraftigare bakom den traditionella socialdemokratiska politiken. Valet avgjorde av en kraftigare borgerlig mobilisering än vanligt, då C-ledaren Torbjörn Fälldins grova skrämselkampanjer av honom själv framställdes som nyckeln till en borgerliga valseger.
De få tidigare S-väljare, som röstade borgerligt (huvudsakligen på Centern) - uppmanade därtill av socialdemokraten och akademikern Björn Gillberg, torde ha tillhört samhällets elit.
För dem torde partivalet ha varit en karriärfråga, och inte en klassfråga. Socialdemokraterna hade ju haft ett obrutet regeringsinnehav under 44 år. De trivdes nog inte särskilt bra i ett arbetarparti. Med utsikterna till en borgerliga valseger öppnades nya karriärvägar. Man stannade kanske kvar i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som fortfarande är det officiella partinamnet.
Men arbetarna kom successivt att alltmer trängas ut från ledande poster i partiet, samtidigt som politiken allmer vreds åt höger för att attrahera den medelklass, som ansågs ha tagit över i det "postindustriella samhället". Det var ett ord, som ofta hördes under 1980-talet. Detta samtidigt som vi fick en alltmer högljudd vänsterintelligentia i partiet, med budskapet att socialdemokrater och kommunister egentligen har samma slutmål, som dock skulle nås med olika medel.
Samma vänsterintelligentia gör sig nu bred i debatten efter Trump-segern, och pratar om att "vi måste tala mer fördelningspolitik". Vilket i princip är samma strategi, som förespråkas av Moderaterna, som dock använder ett annat språkbruk: åtgärder mot "utanförskapet", bl.a. "fler enkla jobb" (utan att nämna till lägre lön). Vänstertomtarna och borgerligheten är alltså överens om analysen, om "roten till de verkliga problemen", som Mario uttrycker det.
Analysen som vänstertomtarna är överens om med borgerligheten, sammanfattas av psykologer med att människor som är rädda för förändringar (t.ex. risk för arbetslöshet) låter känslorna gå före förnuftet. Som alla (utom Mario?) torde förstå, så är detta överklassens diagnos på underklassen, när underklassen röstar på "fel" parti. Eller som i detta fall "fel" presidentkandidat. En svensk psykolog uppmanar sina klassbröder inom intelligentian att "sluta fördöma och börja förstå".
Helt klart är att över- och medelklassen - inklusive dessa vänstertomtar som som uttalar sig - själva har drabbats av den hittils okända sjukdomen trumpofobi. Symtomen är ett känslomässigt kaos med kraftiga panikattacker samt projicering av sina egna rädslor för det okända (att underklassen inte längre låter styras lika lätt) på andra, nämligen de som har röstat "fel".
Lösningen skulle alltså vara att samma elit börjar prata samma fördelningspolitik, som skulle stoppa IS. Kanske gratis körkort och lägenhet till kriminella individer i förorterna? Vore det inte bättre om folkuppfostrarna med sin trumpofobi skulle stiga åt sidan, så att arbetarklassen kan återerövra "arbetarnas eget parti"?
Det går inte att vinna val genom att tala om och till sin väljare, som om de vore kreatur utan förmåga till rationellt tänkande, utan reagerar med okontrollerat med primitiva känslor. Det var med sådana valarbetare, som Hillary Clinton försökte vinna valet i gamla arbetarsamhällen. Det räcker inte med bara att valarbetare, som till störst delen har rekryterats av en annan samhällsklass än de väljare som ska övertygas, lyssnar på väljarna. Man måste både lyssna och lära - i stället för att ställa diagnoser på väljarnas mentala tillstånd.
I förra inlägget trodde du att orsaken till den borgerliga valsegern 1976 var att de socialdemokratiska väljarna hade vänt ryggen till "arbetarnas eget parti", på grund av strukturkriser i några traditionella industribranscher.
I själva verket slöt arbetarklassen upp ännu kraftigare bakom den traditionella socialdemokratiska politiken. Valet avgjorde av en kraftigare borgerlig mobilisering än vanligt, då C-ledaren Torbjörn Fälldins grova skrämselkampanjer av honom själv framställdes som nyckeln till en borgerliga valseger.
De få tidigare S-väljare, som röstade borgerligt (huvudsakligen på Centern) - uppmanade därtill av socialdemokraten och akademikern Björn Gillberg, torde ha tillhört samhällets elit.
För dem torde partivalet ha varit en karriärfråga, och inte en klassfråga. Socialdemokraterna hade ju haft ett obrutet regeringsinnehav under 44 år. De trivdes nog inte särskilt bra i ett arbetarparti. Med utsikterna till en borgerliga valseger öppnades nya karriärvägar. Man stannade kanske kvar i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som fortfarande är det officiella partinamnet.
Men arbetarna kom successivt att alltmer trängas ut från ledande poster i partiet, samtidigt som politiken allmer vreds åt höger för att attrahera den medelklass, som ansågs ha tagit över i det "postindustriella samhället". Det var ett ord, som ofta hördes under 1980-talet. Detta samtidigt som vi fick en alltmer högljudd vänsterintelligentia i partiet, med budskapet att socialdemokrater och kommunister egentligen har samma slutmål, som dock skulle nås med olika medel.
Samma vänsterintelligentia gör sig nu bred i debatten efter Trump-segern, och pratar om att "vi måste tala mer fördelningspolitik". Vilket i princip är samma strategi, som förespråkas av Moderaterna, som dock använder ett annat språkbruk: åtgärder mot "utanförskapet", bl.a. "fler enkla jobb" (utan att nämna till lägre lön). Vänstertomtarna och borgerligheten är alltså överens om analysen, om "roten till de verkliga problemen", som Mario uttrycker det.
Analysen som vänstertomtarna är överens om med borgerligheten, sammanfattas av psykologer med att människor som är rädda för förändringar (t.ex. risk för arbetslöshet) låter känslorna gå före förnuftet. Som alla (utom Mario?) torde förstå, så är detta överklassens diagnos på underklassen, när underklassen röstar på "fel" parti. Eller som i detta fall "fel" presidentkandidat. En svensk psykolog uppmanar sina klassbröder inom intelligentian att "sluta fördöma och börja förstå".
Helt klart är att över- och medelklassen - inklusive dessa vänstertomtar som som uttalar sig - själva har drabbats av den hittils okända sjukdomen trumpofobi. Symtomen är ett känslomässigt kaos med kraftiga panikattacker samt projicering av sina egna rädslor för det okända (att underklassen inte längre låter styras lika lätt) på andra, nämligen de som har röstat "fel".
Lösningen skulle alltså vara att samma elit börjar prata samma fördelningspolitik, som skulle stoppa IS. Kanske gratis körkort och lägenhet till kriminella individer i förorterna? Vore det inte bättre om folkuppfostrarna med sin trumpofobi skulle stiga åt sidan, så att arbetarklassen kan återerövra "arbetarnas eget parti"?
Det går inte att vinna val genom att tala om och till sin väljare, som om de vore kreatur utan förmåga till rationellt tänkande, utan reagerar med okontrollerat med primitiva känslor. Det var med sådana valarbetare, som Hillary Clinton försökte vinna valet i gamla arbetarsamhällen. Det räcker inte med bara att valarbetare, som till störst delen har rekryterats av en annan samhällsklass än de väljare som ska övertygas, lyssnar på väljarna. Man måste både lyssna och lära - i stället för att ställa diagnoser på väljarnas mentala tillstånd.
Skicka en kommentar