Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en
konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.
I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”
Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor
och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard,
Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.”
står det i programmet.
Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal
opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som
ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo,
forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid
stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för
att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.
Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.
Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.
Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.
Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.
Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i
dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.
Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna
har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något
tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med
dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa
partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.
Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”
Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?
Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.
Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”
Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?
Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.
Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt
sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De
nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att
påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.
Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.
Se mina tidigare blogginlägg i ämnet
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.
Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.
Se mina tidigare blogginlägg i ämnet
Det går inte att jämföra socialism och kapitalism!
Demokrati, kapitalism och utveckling
Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Demokratins problem allt tydligare
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet
Demokrati, kapitalism och utveckling
Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Demokratins problem allt tydligare
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet
Inlägg
3 kommentarer:
Jag har i princip inga invändningar mot det som du har skrivit. Förre s-partiledaren Håkan Juholt, numera ambassadör, har sagt något mycket väsentligt i en intervju i Svenska Dagbladet. Vilket han har fått mycket kritik för. Nämligen att Sverige är på väg att omvandlas från demokrati till "teknokrati". Vilket är ett annat ord för meritokrati.
Meritokraterna till höger och vänster är naturligtvis bekymrade för att vanligt folks förtroende för dem är sjunkande. Kanske vanligt folk har bättre lösningar på tidens problem än meritokraterna? Om vi ska avskaffa kapitalismen innan vi kan ta itu med att lösa problemen, får vi vänta. Det behövs lösningar här och nu. Rumänien och Bulgarien måste tvingas ta hand om sina egna medborgare, så att de inte behöver åka hit och tigga. Hot om indraget EU-stöd till dessa länder kan användas som påtryckningsmedel.
Men då duger det inte att en svensk minister (Åsa Regnér, s, förhandlar medden rumänska regeringen om hjälp åt nuvarande tiggare i hemlandet, medan den en annan svensk minister (Stefan Löfvén) samt EU-parlamentarikern Celia Wikström, L, hotar Rumänien med indraget EU-stöd om inte landet tar emot flyktingar från bl.a. Sverige. De, som har sökt asyl i Sverige ska kunna skickas till bl.a. Rumänien enligt ett kvotsystem., trots att flyktingkrisen i Sverige är i högsta grad självförvållad av Sveriges tilltag att spela humanitär stormakt.
Jag saknar en analys av hur EU, som verkligen är "kapitalisternas gemenskap", har försämrat de svagare medlemsländernas förmåga att försörja sin egen befolkning. Rika västeuropéer har med stöd av EU:s fria rörlighet för kapital köpt upp jordbruksmark i Rumänien, med följd att arbetslösheten har brett ut sig på landsbygden, vilket i sin tur har tvingat iväg de sämst sedda av den rumänska landsbygdsbefolkningen, romerna, till bl.a. Sverige. Detta med stöd av EU:s fria rörlighet för arbetskraft. Men de söker inga jobb i Sverige, eftersom de vet att de inte får några, utan drar sig fram genom tiggeri.
Ska vi ha tillbaka tiggeriet i Sverige, eller ska vi söka en lösning trots rådande kapitalistiska system? Rosenbom är en trästaty, som står utanför Amiralitets kyrkan i Karlskrona, ungefär på den plats där den verklige Rosenbom frös ihjäl under nyårsnatten 1717. Rosenbom var en av den nyanlagda örlogsstadens första invånare. Han kom till staden som sjömilitär i de lägre graderna, men avskedades sedan har p.g-a. av en sjukdom inte kunde arbeta längre. Han fick då tillstånd av stadens goda myndigheter att försörja sig och sin stora familj genom tiggeri.
Min verklighet är att jag har levt ganska nära de nutida tiggarna i Sverige, har själv givit pengar men slutat med det. En del tiggare har varit så kända, så att vi nästan har räknat de till familjen. Därför blev det en mindre chock även för mig, när "mormor" frös ihjäl häromåret, på en parkeringsplats - nästan 300 år efter Rosenbom.s död. Tiggeri är meritokraternas lösning på problemet. Och hårda angrepp mot oss, som söker mer humanitära lösningar. Därför föreslår jag:
1. Det ska vara tillåtet att tigga tillfälligt under en kortare tid i akuta nödsituationer, exempelvis om någon har blivit bestulen på sin plånbok.
2. I övrigt ska tiggeri bestraffas med en ordningsbot på 100 kr. Straffet ska omvandlas till hjälp inom socialtjänsten, om tiggaren saknar annan försörjning i Sverige, så länge han /hon stannar i Sverige. Socialtjänsten får väcka frågan om utvisning ur Sverige.
3. Straffet för bedrägligt beteende i samband med tiggeri, exempelvis att man låtsas vara handikappad fastän man inte är det, ska bestraffas med höjd ordningsbot till 500 kr.
4. Givaren ska straffas med 25 dagsböter (c:a 6.000 kr vid en årsinkomst på 250.000 kr). En givare, som har varit i god tro, ska inte straffas.
5. Tiggare, som kan visa att de har vistats i Sverige under sammanlagt en lång tid och hunnit få en viss anknytning till Sverige, ska erbjudas permanent uppehållstillstånd med möjlighet att så småningom bli svenska medborgare. Detta ska ske genom en tillfällig lag i samband med att tiggeriet förbjuds.
Jag passar på att tipsa om en mycket läsvärd text på Dagens Arena: http://www.dagensarena.se/magasinetarena/malcom-kyeyune-till-vansternationalismens-forsvar/
Den artikeln är så mycket bättre än något jag skulle kunna skriva så att jag nästan, men bara nästan, tappar lusten att skriva.
Du skriver: "Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin."
Jag kan bara hålla med, så långt, min invändning är att du inte verkar inse att demokrati inte kan lösa alla problem. Demokrati kan endast göra oss lagom missnöjda.
Demokratin har inget svar på hur allt fler äldre ska försörjas av de arbetande utan att vi alla blir lite fattigare. Däremot kan ny teknik kanske ge oss svar. Ny teknik trumfar alltid politik. Ny teknik skapar nya förutsättningar för politiken.
Demokratin har inget svar på vad vi kan göra för att minska antalet ekonomiska flyktingar från Afrika. Det kanske däremot marknadsekonomin har.
Vi kan inte rösta fram mer resurser. Vi kan rösta på partier som står för en politik som möjliggör att vi blir effektivare. En politik som accepterar att framtiden inte går att förutsäga, att vi inte kan planera allt utan att vi måste pröva olika alternativ för att hitta ett alternativ som fungerar bättre än de andra.
Demokratin när den fungerar kan ge oss olika alternativ med sina respektive för- och nackdelar och sedan får vi fatta ett gemensamt beslut som kommer att ogillas av många men inte av de flesta. Mer än så kan inte demokratin göra, men det är inte så illa!
När jag ändå håller på: Politik handlar inte om att vilja utan om att göra (och säga nej). Man kan stapla "Jag vill..." på varandra även om en del av dessa är varandra uteslutande men man borde förstå att demokrati inte kan lösa upp målkonflikter utan endast ge oss en chans att välja kompromisser vi kan leva med.
Det är politiker och partier som lovar för mycket som är den stora faran för demokratin. Väljarna kommer då att tappa tron på politiken och demokratin.
Skicka en kommentar