Många upprörs av att de nyligen avslöjade skattesmitarna är
giriga, osolidariska, saknar samhällsansvar och är allmänt omoraliska.
Men är de det i större grad än du själv?
Och är inte girighet en rätt allmänmänsklig egenskap?
Visserligen är girigheten en av katolska kyrkans medeltida sju dödssynder. Men den försvann som dödssynd med protestantismen och kapitalismen då girigheten snarare blev en gud i behaglig produktiv kraft.
Det handlar inte heller om dålig moral. Vi människor anpassar vår moral efter vad som är bäst för oss själva. Människan är fortfarande densamma som då pengarna började användas för mer än 4000 år sedan.
Nej, jag tror att skattesmitning är ett symtom på något som ligger djupare i samhällsstrukturen.
En av de grundläggande strukturerna i kapitalismen är det enskilda ägandet av kapital och den enskildes rätt att placera kapitalet där det ger bäst utdelning för ägaren.
Det är ju den strukturella grunden för det som driver samhället framåt och skapar tillväxt.
Det enskilda ägandet är en viktig rättsprincip för oss alla men med kapitalismen kom den att omfatta inte bara enskild egendom utan även sådant som andra skapat.
Denna produktiva princip var samhällsnyttig så länge som företagen ännu var relativt begränsade och produktionen stod i relation till företagets överblickbara omfattning.
Det var brukens, handelsskeppens, manufakturernas och hantverkets tid.
Det var på den tiden som Adam Smith betraktade världen.
Och är inte girighet en rätt allmänmänsklig egenskap?
Visserligen är girigheten en av katolska kyrkans medeltida sju dödssynder. Men den försvann som dödssynd med protestantismen och kapitalismen då girigheten snarare blev en gud i behaglig produktiv kraft.
Det handlar inte heller om dålig moral. Vi människor anpassar vår moral efter vad som är bäst för oss själva. Människan är fortfarande densamma som då pengarna började användas för mer än 4000 år sedan.
Nej, jag tror att skattesmitning är ett symtom på något som ligger djupare i samhällsstrukturen.
En av de grundläggande strukturerna i kapitalismen är det enskilda ägandet av kapital och den enskildes rätt att placera kapitalet där det ger bäst utdelning för ägaren.
Det är ju den strukturella grunden för det som driver samhället framåt och skapar tillväxt.
Det enskilda ägandet är en viktig rättsprincip för oss alla men med kapitalismen kom den att omfatta inte bara enskild egendom utan även sådant som andra skapat.
Denna produktiva princip var samhällsnyttig så länge som företagen ännu var relativt begränsade och produktionen stod i relation till företagets överblickbara omfattning.
Det var brukens, handelsskeppens, manufakturernas och hantverkets tid.
Det var på den tiden som Adam Smith betraktade världen.
Då som nu är det människors arbete som skapar värden,
tillväxt och överskott. Så har det varit allt sedan mänskligheten blev bofast
och började odla sin föda.
Då näringslivet delade mänskligheten i två klasser – de som äger produktionsmedlen och de som bara äger sin arbetskraft och bjuder ut den till försäljning – skapades en motsättning mellan kapital och arbete. Samhällsekonomin delades i en allmän politisk och i en privat sfär.
Det här beskriver bl.a. Adam Smith i sina böcker.
Men samhällsekonomin i dag är helt annan än den var på Adam Smiths tid. Den privata och offentliga sfären har vävts samman.
I dag är företagen multinationella, sammanvävda med varandra i komplicerade globala nätverk, ägandet är otydligt och ofta uppdelat på många händer. Företagen idag kan ha 100 000-tals anställda i olika länder och vara avgörande för många samhällens möjligheter att existera och utvecklas. Aktieägandet är delat på miljoner händer. Kapitalen är rörliga och vinstmaximeringen beroende av valutarörelser, finansmarknader och spekulation på internationella kapitalmarknaden.
Kort sagt: Alla samhällen är idag mer beroende av kapitalet än någonsin tidigare och tvärt om. Kapitalbildningen och produktionen påverkar samhällen och människor oerhört mycket mer än för hundra år sedan.
Banker, fonder och finansinstitut är navet i denna fantastiska produktionsprocess.
Det enskilda ägandet kan inte längre gälla det produktiva kapitalet, avkastningen av det kan inte längre komma en enskild ägare tillgodo. I produktionen finns inte längre något privat kapital. Allt kapital är gemensam egendom
Trots det har enskilda företag fortfarande en enorm makt över människor och samhällen. Vi läser dagligen om hur storföretag permitterar människor, flyttar sin produktion till andra länder, förändrar förutsättningarna för konsumtionen, lämnar före detta anställda arbetslösa och sjuka till samhället att ta hand om.
Då ekonomin kraschar och bankernas skulder hotar hela samhällsekonomin tvingas medborgarna att gå in med stöd för att inte fullständigt kaos ska utbryta.
Det ömsesidiga beroendet mellan kapital och samhälle har blivit oerhört mycket starkare.
Trots det är det enskilda ägandet av kapital och rätten till profit för ägaren, fortfarande en viktig ekonomisk, social och kulturell princip. Den gamla strukturen med enskilt kapitalägande och avkastning hänger kvar trots att förutsättningarna för produktionen radikalt har förändrats. Makten över kapitalplaceringarna ligger hos ett fåtal personer men påverkar praktiskt taget alla. Utan att de som påverkas kan påverka.
Ägarna till kapital och produktionsmedel styr inte direkt. Det är en armé av direktörer som administrerar kapitalet. Deras enda uppdrag är: Gör vinster! Se till att ägarnas kapital växer!
Politiken och demokratin är ett medel för samhällena att påverka utvecklingen men politiken måste förlita sig till skatteinkomster från arbetet och produktionen.
Då samhällena blir mer komplexa och kraven på samhällena blir allt större räcker skattepengarna inte till i förhållande till de ökande behoven.
Politikerna får allt mindre makt att hävda samhällsintressena och tvingas antingen att ge upp eller att höja skatterna. Bägge åtgärderna är kontraproduktiva i den rådande samhällsordningen.
Sänkta eller inga skattehöjningar utarmar samhällsekonomin. Höjda skatter skapar motstånd från medborgare och kapitalägare.
Alltså: Den ålderdomliga principen om det enskilda ägandet av produktionen som stelnat till en dogm kommer i konflikt med samhällsutvecklingen. I dag kräver symbiosen mellan kapital och arbete, mellan företagande och samhälle andra lösningar än de som gällde på Adam Smiths tid.
De privata kapitalägarna försöker så gott de kan, rädda avkastningen på kapitalet som de betraktar som sitt. Samhället försöker nosa upp det eftersom det även tillhör folket.
Då näringslivet delade mänskligheten i två klasser – de som äger produktionsmedlen och de som bara äger sin arbetskraft och bjuder ut den till försäljning – skapades en motsättning mellan kapital och arbete. Samhällsekonomin delades i en allmän politisk och i en privat sfär.
Det här beskriver bl.a. Adam Smith i sina böcker.
Men samhällsekonomin i dag är helt annan än den var på Adam Smiths tid. Den privata och offentliga sfären har vävts samman.
I dag är företagen multinationella, sammanvävda med varandra i komplicerade globala nätverk, ägandet är otydligt och ofta uppdelat på många händer. Företagen idag kan ha 100 000-tals anställda i olika länder och vara avgörande för många samhällens möjligheter att existera och utvecklas. Aktieägandet är delat på miljoner händer. Kapitalen är rörliga och vinstmaximeringen beroende av valutarörelser, finansmarknader och spekulation på internationella kapitalmarknaden.
Kort sagt: Alla samhällen är idag mer beroende av kapitalet än någonsin tidigare och tvärt om. Kapitalbildningen och produktionen påverkar samhällen och människor oerhört mycket mer än för hundra år sedan.
Banker, fonder och finansinstitut är navet i denna fantastiska produktionsprocess.
Det enskilda ägandet kan inte längre gälla det produktiva kapitalet, avkastningen av det kan inte längre komma en enskild ägare tillgodo. I produktionen finns inte längre något privat kapital. Allt kapital är gemensam egendom
Trots det har enskilda företag fortfarande en enorm makt över människor och samhällen. Vi läser dagligen om hur storföretag permitterar människor, flyttar sin produktion till andra länder, förändrar förutsättningarna för konsumtionen, lämnar före detta anställda arbetslösa och sjuka till samhället att ta hand om.
Då ekonomin kraschar och bankernas skulder hotar hela samhällsekonomin tvingas medborgarna att gå in med stöd för att inte fullständigt kaos ska utbryta.
Det ömsesidiga beroendet mellan kapital och samhälle har blivit oerhört mycket starkare.
Trots det är det enskilda ägandet av kapital och rätten till profit för ägaren, fortfarande en viktig ekonomisk, social och kulturell princip. Den gamla strukturen med enskilt kapitalägande och avkastning hänger kvar trots att förutsättningarna för produktionen radikalt har förändrats. Makten över kapitalplaceringarna ligger hos ett fåtal personer men påverkar praktiskt taget alla. Utan att de som påverkas kan påverka.
Ägarna till kapital och produktionsmedel styr inte direkt. Det är en armé av direktörer som administrerar kapitalet. Deras enda uppdrag är: Gör vinster! Se till att ägarnas kapital växer!
Politiken och demokratin är ett medel för samhällena att påverka utvecklingen men politiken måste förlita sig till skatteinkomster från arbetet och produktionen.
Då samhällena blir mer komplexa och kraven på samhällena blir allt större räcker skattepengarna inte till i förhållande till de ökande behoven.
Politikerna får allt mindre makt att hävda samhällsintressena och tvingas antingen att ge upp eller att höja skatterna. Bägge åtgärderna är kontraproduktiva i den rådande samhällsordningen.
Sänkta eller inga skattehöjningar utarmar samhällsekonomin. Höjda skatter skapar motstånd från medborgare och kapitalägare.
Alltså: Den ålderdomliga principen om det enskilda ägandet av produktionen som stelnat till en dogm kommer i konflikt med samhällsutvecklingen. I dag kräver symbiosen mellan kapital och arbete, mellan företagande och samhälle andra lösningar än de som gällde på Adam Smiths tid.
De privata kapitalägarna försöker så gott de kan, rädda avkastningen på kapitalet som de betraktar som sitt. Samhället försöker nosa upp det eftersom det även tillhör folket.
Att kräva att kapitalägarna ska känna solidaritet med löntagarna
är att begära det omöjliga.
Det kan f.ö.vara intressant att se hur Skattebetalarnas förening, bildad av den svenske bankdirektören Marcus Wallenberg, kommenterar den globala skattesmitarhärvan.
Det kan f.ö.vara intressant att se hur Skattebetalarnas förening, bildad av den svenske bankdirektören Marcus Wallenberg, kommenterar den globala skattesmitarhärvan.
De borde ju vara skitförbannade men deras hemsida har
föreningen inte ett ord om den enorma skatteflykten som kostar oss
skattebetalare miljardtals kronor.
Inlägg
1 kommentar:
Mycket bra beskrivning! / Bror Perjus
Skicka en kommentar