söndag 11 oktober 2015

Vinnare och förlorare i samhällshierarkin

Arbete, karriär, allt ska vinnas. Men nu syns tecken på att vissa av oss inte ställer upp på de gamla kriterierna i bedömningssporten, skriver Wahllöf hoppfullt om dem som vägrar att tävla.

Och visst är det påfallande hur det ska tävlas i allt. SvD har bland annat nyligen haft en tävling där det gällt att utse svenska språkets vackraste ord och kulturen genomsyras av priser och tävlingar: litteraturpriser, musikpriser, poesipriser, nobelpriser och så vidare.
Bokrecensenter och förlagsredaktörer jagar bestsellers.

Tidskrifter plitar ihop rankinglistor där de utser årets kommun och bästa kommun att leva i och hundratals andra årets bästa.

Det är lätt att omedelbart skylla tävlingsandan på att vi lever i en kultur som domineras av kapitalism och kommersialism. Men om man vill slippa att hemfalla åt slappa vänsterkonspirationsteorier måste man tänka ännu en gång.

Tävlandet och kampen kan lika gärna vara ett grundläggande mänskligt fenomen som i barnaåren yttrar sig i leken och som kan vara ett sätt att utveckla förmågan att klara kampen för tillvaron.
De Olympiska spelen har till exempel funnits sedan 700-talet före Kristus.

Det finns ändå anledning att tro att tävlandet har ökat i och med kommersialismen och kapitalismen som i sig handlar om att konkurrera och vinna. Vilket inte motsäger antagandet att tävlandet ska träna oss för kampen för tillvaron. Tvärt om.

Men att det skulle finnas en konspiration bakom denna ökning, i syfte att få oss mer anpassade till kapitalismen, finns det inga bevis för.

Att allt fler älskar att tävla kan bero på demokratin och välfärdssamhället som gjort idrotten mer allmän och omfattar både barns och vuxnas fritidssysselsättning.

Medierna hjälper till att popularisera tävlandet genom allsköns flåsiga program som TV:s Fortet, Mästarnas Mästare, Spring, frågesporter m.m. För att inte tala om de allt mer omfattade idrotts- och sportsidorna.

Utan tvekan lever vi i en utpräglad tävlingskultur som anpassar oss till den rådande ekonomiska och sociala kulturen.

Det är en kultur som skapar vinnare och förlorare och därmed hierarkier och segregation.
Vinnarna har vunnit rikedom, uppskattning, oberoende, skönhet.
Förlorarna är föraktade utanförstående. I bästa fall osynliga.

Vår människo- och samhällssyn påverkas antagligen av denna hierarkiska tävlingsordning där vi ser fattigdomen som resultat av ett dåligt utfört tävlande medan rikedom är vunnet i ädel kamp.


2 kommentarer:

Lars sa...

Imponerande! Du har lyckats skriva ett långt inlägg utan att med ett enda ord nämna veckans STORA pseudohändelse: att DÖ har fallit och att Mp-ministrarna smörar för alliansen för att till varje pris sitta kvar även om Kinberg-Batra blir ny statsminister.

Gustav III har en gång för alla slagit fast att svenska språkets vackraste ord är ADERTON. Så motiverade han varför antal ledamöter skulle vara 18, när han grundade Svenska Akademien. Så det behöver vi inte tävla om.

Men vad sysslar "public service" med? Ja, inte tävlar man om vem som ska komma först i mål. Man tävlar om att hålla sig kvar på banan längst, att inte bli den första, och inte den andra, o.s.v. som åker ut.

Nu går en serie om präster som söker partner, med Mark Levengod, som programledare. Efter att prästerna har träffat fyra kandidater var, och bekantat sig med dem alla, har man nu kommit till avsnittet då prästerna ska säga till den första, den andra och den tredje "Du passar inte in här hos mig".

Undervisning i mobbning parallellt med den sedvanliga och myket realistiska undervisningen i tortyr och mord. Är det inte dags att hela public service åker ut?

Leif sa...

Det har väl varit tydligt ganska länge att några nationella gemensamma mål för hela Sveriges befolkning inte står på varken S eller allianspartiernas agendor numera. Istället ges vi medborgare en ekonomisk spelplan i form av statsbudgeten och sen är det upp till varje enskild individ att uppnå maximal egen vinning utifrån denna på andras bekostnad. Sverige är numera tillsammans med Storbrittanien de två länder som mest avviker från den europeiska välfärdsmodellen och där klyftorna ökar snabbast.