Låt vapenindustrin vara med och betala kostnaderna för flyktingmottagning

Nästa år, 2016, har Migrationsverket räknat med en kostnadsökning på 29 miljarder och 2017 på hela 41 miljarder. 

Sammantaget innebär det hela 72 miljarder i ytterligare kostnader för det svenska asylmottagandet under perioden 2015-2017.

En del av dessa pengar, kanske hälften, ska tas av vårt internationella bistånd som redan är beräknat till 32 miljarder.

Cirka fem miljoner svenskar har arbete och betalar någon form av skatt. Om var och en av dem ska vara med om att betala 77 miljarder blir det 385 000 kronor för varje skattebetalare under de två åren eller 192 500 kronor per år.
(Nu räknar jag med att biståndspengarna inte används. De sammanlagda skatteinkomsterna för staten är för övrigt 952,6 miljarder.)

Se Statens budget 2016 i siffror

Alla skattebetalare har inte möjlighet att bidra med 192 500 kronor per år.
Om man räknar med en skattesats på 30 procent så skulle bara de som har en årsinkomst på 635 000 kronor och därutöver kunna betala.
Om pengarna skulle tas ut som inkomstskatt borde den vara progressiv, d.v.s. de som tjänar mer borde betala mer.
(Och om skattesmitarna betalade sin skatt skulle problemet vara löst.)

Det förefaller dock som om enbart inkomstskatter inte räcker till. Även företag måste vara med och betala.

Vi måste också räkna flyktingfrågan som ett kvarstående problem. Flyktingar kommer, så långt och så länge vi kan se, att finnas på grund av krig, förföljelse, miljöförändringar, ekonomiska orsaker och annat.
Finansieringen måste därför bli långsiktig och stabil.

Det kan emellertid vara bra att i det akuta läge som nu råder låna pengar till flyktinghjälp.
Hjälpen kan nämligen, så småningom, ge svensk ekonomi ett plus.

Flyktingarna betyder inte bara utgifter. De kan bidra till det svenska samhällets utveckling.

Många flyktingar kommer att, då orsakerna till deras flykt inte finns kvar, återvända till de länder de en gång flydde från.
Under sin vistelse i vårt land kan de ha upprättat goda kulturella, politiska och sociala band med Sverige som kan bli viktiga för vår handel och politik.
Tänk till exempel Tysklands förbundskansler Willy Brandt och Österikes förbundspresident Bruno Kreisky som levde som flyktingar i Sverige under andra världskriget.

Flyktingarna bidrar till den svenska arbetskraften. Bland andra får vi hit läkare och annan expertis som fått sin utbildning i hemlandet men som kan utöva praktik i Sverige. Ett billigt tillskott till kompetensutvecklingen.

Andra kan bidra med sin arbetskraft i ett skede då antalet svenska arbetande blir allt färre och ska försörja allt fler äldre, sjuka, skolungdom m.fl. som står utanför arbetskraften. Även om vi inte har flyktingar måste vi få in ny arbetskraft om vi ska hålla balans mellan dem som producerar och dem som av olika skäl inte gör det.

När flyktingarna kommer i arbete blir de skattebetalare.
Den allra största delen av de flyktingar som kom till Sverige 1930-1960 har bidragit till den svenska välfärden. Folk från våra nordiska grannländer, från Centraleuropa, folk från Baltikum och Balkan har varit med om att bygga vårt land.

Vi får alltså se de pengar som vi satsar på flyktingmottagningen som investeringar som kommer att betala sig i framtiden.

Men flyktingproblemet är inte bara en ekonomisk fråga.
Vi måste hjälpa medmänniskor i nöd. Det är humanitet men också på grund av självbevarelsedrift.

Om vi avvisar flyktingar innebär det inte att de inte finns utan att de finns någon annan stans. Deras lidande försvinner inte, men kan komma att drabba oss i senare generationer.

Flyktingfrågan är inte ett nationellt problem även om flyktingarna söker sig till enskilda länder.
Hela frågan är ju allmänmänsklig och internationell och kräver därför global finansiering.
Vi måste därför se till att utgifter och resurser fördelas på ett rättvist sätt mellan mottagarländer men också mellan flyktinggrupper.

Ett överstatligt organ måste se till att få in pengar och andra resurser och sedan fördela dessa mellan dem som tar emot flyktingar.

Vad som behövs är en internationell skatt, varför inte på vinster från vapenindustri och från dem som exploaterar människor och miljö, samt på lyxkonsumtion och finansvinster som inte investeras i produktivt kapital.

UNHCR, Sverige 

Se min blogg från 9 september 

Tino Sanandaji omflyktingpolitiken i en föreläsning på ”Den nya Välfärden” 

Tino Sanandajis blogg