Låt mig gissa att praktikanten på SvD:s ledarsida,
Naomi Abromowicz, ännu har cirka 40 år kvar till sin pensionering.
Det hindrar henne inte att, under rubriken ”Länge levede pigga pensionärerna” skriva generaliserande om pensionärerna.
Hon anser att pensionsåldern
måste höjas och hänvisar till Finanspolitiskarådets rapport Svensk finanspolitik som lanserades i förra veckan.
Abromowicz skriver att pensionsåldern fastställdes i en helt annan tid och att dagens 65-åringar är friskare än förr och gott skulle kunna arbeta längre.
Abromowicz skriver att pensionsåldern fastställdes i en helt annan tid och att dagens 65-åringar är friskare än förr och gott skulle kunna arbeta längre.
”Det ser ut som att det kommer att bli än svårare för pigga pensionärer
framöver. Ifall regeringen får som den vill kommer arbetsgivaravgiften att
höjas och det generösa jobbskatteavdraget att avskaffas för de som är över 65.”
För det första:
”Pensionärer” är en mycket grov generalisering.
Precis som om alla skillnader mellan människor plötsligt skulle upphöra då de blir kollektiviserade till ”pensionärer”!
Fattiga och rika, tjänstemän och grovarbetare, bergsprängare som balettdansöser, sjuka och friska, boende i Pajala som Djursholm, välbeställda och utblottade, välutbildade som analfabeter, svenskfödda som nyligen anlända. Plötsligt förvandlas de alla till ”pensionärer” med samma frustande lust och förmåga att arbeta tills de blir 70.
”Pensionärer” är en mycket grov generalisering.
Precis som om alla skillnader mellan människor plötsligt skulle upphöra då de blir kollektiviserade till ”pensionärer”!
Fattiga och rika, tjänstemän och grovarbetare, bergsprängare som balettdansöser, sjuka och friska, boende i Pajala som Djursholm, välbeställda och utblottade, välutbildade som analfabeter, svenskfödda som nyligen anlända. Plötsligt förvandlas de alla till ”pensionärer” med samma frustande lust och förmåga att arbeta tills de blir 70.
För det andra:
Alla arbeten är inte så behagliga som ledarskribentens. Det finns gott om jobb som är trista och utarmande, som bryter ner hälsan, som är stressande., som helt saknar utmaningar. Jobb som en ung ledarskribent inte skulle stå ut med en vecka och uppenbarligen inte kan föreställa sig.
Grovarbetare, sjukvårdsbiträden, tempoarbetare, städare m.fl. kanske har mindre benägenhet att arbeta efter 67 års ålder än akademiker, näringslivsledare, läkare, redaktörer, finansrådgivare och andra med stimulerande, intressanta och vanligen välbetalda arbetsuppgifter.
De som inte kan arbeta efter 65 kommer därför att bli fattigare och de som kan arbeta till 75 kan dryga på sina inkomster under ytterligare tio år, om Abromowicz får bestämma.
Alla arbeten är inte så behagliga som ledarskribentens. Det finns gott om jobb som är trista och utarmande, som bryter ner hälsan, som är stressande., som helt saknar utmaningar. Jobb som en ung ledarskribent inte skulle stå ut med en vecka och uppenbarligen inte kan föreställa sig.
Grovarbetare, sjukvårdsbiträden, tempoarbetare, städare m.fl. kanske har mindre benägenhet att arbeta efter 67 års ålder än akademiker, näringslivsledare, läkare, redaktörer, finansrådgivare och andra med stimulerande, intressanta och vanligen välbetalda arbetsuppgifter.
De som inte kan arbeta efter 65 kommer därför att bli fattigare och de som kan arbeta till 75 kan dryga på sina inkomster under ytterligare tio år, om Abromowicz får bestämma.
För det tredje:
Ännu en gång en nyliberal som kräver att politikerna bör gripa in, och som Abromowicz säger, ”underlätta och skapa bättre förutsättningar för ett långt arbetsliv.”
Något ansvar för arbetsplatser och arbetsmiljö från företagarna och kapitalägarna tycks inte föresväva Abromowicz .
Glöm inte att det var den nyliberala politiken som utarmade arbetsmiljöarbetet i vårt samhälle.
För det fjärde:
Ingenting hindrar någon att arbeta efter 65 års ålder. De som vill arbeta kan göra det även i dag. Om de inte vill sitta i parken och mata fåglar, varför inte berika det civila samhället med sin energi och sina kunskaper?
Ännu en gång en nyliberal som kräver att politikerna bör gripa in, och som Abromowicz säger, ”underlätta och skapa bättre förutsättningar för ett långt arbetsliv.”
Något ansvar för arbetsplatser och arbetsmiljö från företagarna och kapitalägarna tycks inte föresväva Abromowicz .
Glöm inte att det var den nyliberala politiken som utarmade arbetsmiljöarbetet i vårt samhälle.
För det fjärde:
Ingenting hindrar någon att arbeta efter 65 års ålder. De som vill arbeta kan göra det även i dag. Om de inte vill sitta i parken och mata fåglar, varför inte berika det civila samhället med sin energi och sina kunskaper?
För den femte:
Finanspolitiska rådet ska ge råd om finanspolitiken. Inte om hur individer i samhället ska ordna sina liv.
Märkligt nog har särskilt nyliberaler lätt för att glömma bort att vi medborgare är individer inte statistiska finanspolitiska variabler.
Finanspolitiska rådet ska ge råd om finanspolitiken. Inte om hur individer i samhället ska ordna sina liv.
Märkligt nog har särskilt nyliberaler lätt för att glömma bort att vi medborgare är individer inte statistiska finanspolitiska variabler.
För det sjätte:
De oerhört värdefulla VD:arna i storföretagen, som får miljonbelopp i pension, kanske borde få nöja sig med endast folkpension så att de får incitament att arbeta tills de stupar.
För att använda nyliberal logik.
De oerhört värdefulla VD:arna i storföretagen, som får miljonbelopp i pension, kanske borde få nöja sig med endast folkpension så att de får incitament att arbeta tills de stupar.
För att använda nyliberal logik.
Inlägg
6 kommentarer:
Jag har aldrig fattat det där med "vi måste jobba längre för vi har en åldrande befolkning" Med en tillväxt på 1-2% och en stigande medelålder på typ 0,3%/år så täcker ju tillväxten väl att ta hand om de gamla och fortfarande finns det utrymme för att de arbetande också ska få det bättre.
Sedan tycker jag inte politiker ska lägga så mycket tid på att berätta för oss hur vi ska leva våra liv för att betjäna statens budget utan fråga vad staten kan göra för oss för att underlätta att nå våra drömmar, vilket nog ofta är att få pensionera oss medans vi har hälsan i behåll.
För att citera den amrikanska självständighetsförklaringen
"Life, Liberty and the pursuit of Happiness"
Ska politiken anpassa sig till några få som inte orkar jobba till 70?
Några orkar inte heller arbete till dom är 50? Ska vi då har 50 år som pensionsålder.
Än en gång blottas den åkomma som tidigare mest drabbade företagsledare och räknenissar, men som nu synes tränga allt djupare ner i folklagren...
Efter upprepad exponering för stapel- eller cirkeldiagram i glada färger, uppstår så småningom en tro, att diagrammen beskriver världen som den ser ut.
Med monokroma färgfält framför ögonen, manas enkla analyser lätt fram....skönt...!
Har dagens excel-diagram blivit stigmatiseringens egen bildkonst...?
/Bosse
De är nya tider nu Mario. Partiledare blir man vid 28 och ledarskribent kan man börja som efter några enstaka kurser i nyliberalism. Med tanke på att de flesta numera följer politiken via TV:s HD skärmar är det nog också bäst för alla. Lite äldre tjejer med bagage i form av doktorsavhandligar fixar inte detta format.
Pierre, kvinnoföraktet dryper. Kvinnor får naturligtvis sina uppdrag för att de är bildsköna, de kan ju inte vara kompetenta...
Nils, det finns inte ett ord av kvinnoförakt i Pierres utsaga. Det är du som tolkar det som så. Vi har ministrar, partiledare och ledarskribenter som är unga och kvinnor samt aldrig haft ett vanligt arbete. Flera av dem dessutom bildsköna.
// Jan
Skicka en kommentar