Runt om i Europa finns högerpopulistiska politiska partier vilka har som mål att
försvåra för flyktingar att få en fristad och att skrota EU.
I Tyskland uppstår dessutom rörelser som Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes (PEGIDA) med samma mål.
De vill begränsa invandring och flyktingmottagning och återupprätta nationen.
Majoriteten av Europas politiska etablissemang står upp mot dessa främlingsfientliga och nationalistiska krafter. Det är viktigt att vi gör det.
Många gör det med hänvisning till erfarenheterna från den historiska nazismen och fascismen:
”Vi har sett hur det gick, vi ska inte göra samma misstag som demokratierna gjorde under 20- och 30 talen, utan vi ska kväva dessa odemokratiska tendenser i sin linda.”
Vi bör självklart vara på vår vakt mot odemokratiska partier i vårt kulturområde.
Men historien upprepar sig inte. Historien ger oss inte facit för hur vi ska handla i dag för framtiden.
Internationellt finns än farligare hot mot demokratin än de europeiska missnöjespartierna.
Talibaner,
IS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska,
fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den
demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, kvinnoförtryck, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, kvinnoförtryck, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.
Jag tänker inte i första hand på hotet mot Europa, även om dessa dogmatiska fundamentalister skickar sina terroragenter att utföra krigshandlingar även här hos oss.
Nej, jag tänker på alla de miljoner människor som direkt drabbas i Afghanistan, Syrien, Sudan, Somalia och andra regioner av vår värld. De tusentals som fått sätta livet till för sin kamp för frihet och dem som tvingas ge upp allt för att fly för sina liv.
Jag menar dem som aldrig fått uppleva ett öppet
demokratiskt samhälle, yttrandefrihet och social trygghet.
OK för att hundra tusen människor går ut på gatorna i Paris efter att tolv människor brutalt mördats. OK för att dessa hundra tusen demonstrerar för vår yttrandefrihet.
Men när kommer massdemonstrationer visa sitt stöd för dem som mördats av antidemokrater och för dem som flyr terrorn i sina egna länder? Vill vi kämpa för yttrandefrihet även för dem?
Men när kommer massdemonstrationer visa sitt stöd för dem som mördats av antidemokrater och för dem som flyr terrorn i sina egna länder? Vill vi kämpa för yttrandefrihet även för dem?
OK för ”Jag är Charlie Hebdo”.
Men när ska vi säga ”Vi är alla flyktingar”? ”Vi är alla demokrater”.
Men när ska vi säga ”Vi är alla flyktingar”? ”Vi är alla demokrater”.
Inlägg
4 kommentarer:
I England är nog United Kingdom Independence Party UKIP ett allvarligare hot än British National Party.
Det är skillnad mellan högerpopulistiska partier, som har varit det från starten, och från början nazistiska partibildningar, som hängt på det högerpopulistiska konceptet utan att ändra något i grunden. Fremskrittspartiet i Norge säger sig själva vara ett parti av slaget och att SD är ett parti av det senare slaget. Därför ganska frostiga relationer mellan Frp och SD.
För närvarande utgör IS, Al Qaida, Boko Haram, al shabab och allt vad de heter ett värre hot mot både världsfreden och demokratin, inte vara i rörelsernas hemländer utan även i Europa, än den europeiska höger- och vänsterextremismen. Men man får inte glömma att de är grenar på samma träd som den europeisk fascism och nazism.
Flyktingfrågan är svår. Det är ingen långsiktigt hållbar lösning att ge terroristerna fritt fram i Afrika och Mellanöstern. Både för att det finns uttalade ambitioner att upprätta "kalifat" även på europeisk mark, och för att flyktingproblemen kommer att växa mottagarländerna över huvudet, om inte terroristerna hejdas. Men det är förrädiskt att diskutera ett "tak" för hur många flyktingar som kan tas emot.
Det finns t.ex. ett "tak", om alla ska ha samma standard, som de har haft i sina hemländer, ett annat "tak" om de skall tillförsäkras svensk socialbidragsnivå, ett tredje "tak" om de nätt och jämt ska överleva (vilket Libanon inte längre orkar med, som det verkar).
Det torde också göra skillnad om det handlar om tillfälliga uppehållstillstånd i väntan på möjlighet att återvända hem, eller om att alla ska integreras i mottagarlandets befolkning. Det handlar också om mottagarlands-befolkningen vilja till uppoffringar. Och den vilja sjunker drastiskt om det visar sig, att folk som inte har något skyddsbehov släpps in och får konkurrera med både den infödda befolkningen och flyktingarna om arbetstillfällen och sociala förmåner.
Svensk invandringspolitik styrs inte bara av omsorgen om andra, utan även av den utopiska idén om ett världsmedborgarskap, citerat efter MP:s migrationspolitiska talesperson: "Man bestämmer inte var man föds, men alla ska ha rätt bestämma var de vill leva och bo." Det skulle kanske fungera med likvärdiga levnadsförhållanden i alla länder. Men dit är det långt.
Det behövs nog demonstrationer för dem, som drabbas av våldet i sina hemländer, som ännu inte har haft en tanke på att fly. Men kan man få terroristerna att ändra sig för att vi demonsterar mot dem? Nej, det får nog bli demonstrationer mot våra egna regeringar, som ännu inte har ingripit militärt - utan väntar tills våldet drabbar oss själva. För det kommer det att göra - ännu mer våldsamt än i Paris i förra veckan, om vi bara väntar. Men den typen av demonstrationer strider mot icke vålds-paradigmet.
Detta säger att inga lösningar, som innefattar militärt våld får användas, att våld ska bekämpas med icke-våld. Alltid.
Problemet med flyktingar får ingen lösning innan alla länder tillåts industrialisera och bygga upp sina ekonomier.
Idag råder förbud mot industrialisering av icke-industrialiserade länder, eftersom industrialisering innebär att man bryter mot WTOs heliga "komparativa fördels"-princip. Ett industrialiserande land måste nämligen skydda sin industri innan den blir stark nog.
Så har alla nu rika länder gjort. Och så har alla de länder gjort som nu håller på att bli rika, som t.ex. Kina.
Det finns inget annat sätt.
Men det är alltså förbjudet.
I utfattiga länder härjar våldet. Därför tvingas människor fly.
Förutom förstås att de måste emigrera för att försörja sig.
Skicka en kommentar