Livfendahl inleder ett längre resonemang om huruvida
politiken ska skydda de svaga i samhället eller inte:
”Om en återkommande religiös tvistefråga i alla tider har varit huruvida människan är god eller ond, kan motsvarande skiljelinje i politiken sägas gå mellan om människan i grunden är stark eller svag. Svaret på frågan avgör hur vi betraktar politikens roll.”
”Om en återkommande religiös tvistefråga i alla tider har varit huruvida människan är god eller ond, kan motsvarande skiljelinje i politiken sägas gå mellan om människan i grunden är stark eller svag. Svaret på frågan avgör hur vi betraktar politikens roll.”
Det finns enligt Lifvendahl två politiska riktningar:
En som vill lämna medborgarna ifred och låta dem styra sina egna liv och en
annan som vill ta hand om medborgarna och styra och ställa för dem.
Hon menar att politikerna, från vänster till höger, ser medborgarna som svaga och därför tvingas satsa en massa skattepengar på de flesta i stället för att satsa på dem som på grund av tillfällig olycka behöver skattepengarna.
Hon menar att politikerna, från vänster till höger, ser medborgarna som svaga och därför tvingas satsa en massa skattepengar på de flesta i stället för att satsa på dem som på grund av tillfällig olycka behöver skattepengarna.
Livfendahl hänvisar till en utredning som hon och några andra
borgerliga debattörer gjorde för något decennium sedan:
”Till slut kunde vi konstatera att de enda som av den samlade folkvalda riksdagen inte framhölls som svaga eller tillhörande en svag eller utsatt grupp, var vita, medelålders, heterosexuella män med hög inkomst, boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad.”
”Till slut kunde vi konstatera att de enda som av den samlade folkvalda riksdagen inte framhölls som svaga eller tillhörande en svag eller utsatt grupp, var vita, medelålders, heterosexuella män med hög inkomst, boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad.”
(D.v.s. precis dem som den borgerliga regeringen gynnat med skattelättnader
och subventioner.)
Så hänvisar hon till samtal hon haft med några f.d.
fångar, missbrukare och fattigpensionärer:
”När jag prövade svaghetstesen på dem var förolämpningen uppenbar: Svag? Jag?! Den f d kriminella berättade om tidigare sitt liv som narkoman och hur hon varje dag uppbådade enorm styrka för att överleva. Jag använde min styrka på ett destruktivt sätt. Men svag? Aldrig! Och lite sorgset, men folk ser ju oss bara som så, som förlorare.”
”När jag prövade svaghetstesen på dem var förolämpningen uppenbar: Svag? Jag?! Den f d kriminella berättade om tidigare sitt liv som narkoman och hur hon varje dag uppbådade enorm styrka för att överleva. Jag använde min styrka på ett destruktivt sätt. Men svag? Aldrig! Och lite sorgset, men folk ser ju oss bara som så, som förlorare.”
Jovisst, få människor erkänner att
de är förlorare eller svaga särskilt då det är östermalmsdamer som frågar.
Vad är det då för fel på Lifvendals
resonemang?
Hon vill leda en tes i bevis och använder sig av olika knep för att komma dit i stället för att föra ett öppet resonemang.
Hon vill leda en tes i bevis och använder sig av olika knep för att komma dit i stället för att föra ett öppet resonemang.
Därvid hänvisar hon till en högst
diskutabel utredning hon själv gjort.
Hon påstår att den rådande synen på
medborgarna, både bland politiker och väljare, är att de ser människan som svag
och i behov av ”herdar”.
”Människan” är en mycket grov generalisering i sammanhanget.
”Människan” är en mycket grov generalisering i sammanhanget.
För att bevisa sin generella tes tar hon hjälp av några enstaka enskilda exempel.
Beviset för att det inte finns svaga
grupper i samhället är ytterst tunt.
Hennes problem är att hon inte vill se
att det finns mäktiga och vanmäktiga i alla samhällen – med eller utan
politiker. Hon vill inte erkänna att politikens roll i demokratier är att balansera olika intressen mot varandra.
Om inte den demokratiska politiska makten fanns skulle andra maktstrukturer och hierarkier ta över, det visar historien.
I stället vill hon mana fram en bild av ett tänkt idylliskt samhälle där politiken inte finns och där var och en skapar sitt eget liv utan påverkan av andra, kort sagt en nyliberal dogm. Den bilden är lika utopisk som den om det klasslösa socialistiska samhället.
Om inte den demokratiska politiska makten fanns skulle andra maktstrukturer och hierarkier ta över, det visar historien.
I stället vill hon mana fram en bild av ett tänkt idylliskt samhälle där politiken inte finns och där var och en skapar sitt eget liv utan påverkan av andra, kort sagt en nyliberal dogm. Den bilden är lika utopisk som den om det klasslösa socialistiska samhället.
Och naturligtvis talar hon utifrån
sin egna samhälleliga maktposition.
2 kommentarer:
Hennes text påminner mig om Reinfeldts bok "Det sovande folket" - essensen i nyliberalism eller socialdarwinism helt enkelt. Ingenting nytt där.
Det finns dock vissa likheter mellan nyliberalism och klassisk arbetarmoral: Först gör man rätt för sig, sedan kräver man sina rättigheter. En moral som egentligen går stick i stäv med den svaghetsideologi som, den av vänstern omhuldade, identitetspolitiken utgör.
// Jan
”Först gör man rätt för sig, sedan kräver man sina rättigheter ” är en god allmän moral som dock inte omhuldas av nyliberaler.
Den nyliberala moralen sitter fast i dogmen om elitens rätt att berika sig på andras bekostnad, på den styrande handen, myten om kapitalismens välsignelse och den utopiska tron att det inte existerar intressemotsättningar i samhället.
Skicka en kommentar