Ajöss med den kungliga svenska avundsjukan

 Nu kan myten om den kungliga svenska avundsjukan äntligen vederläggas.

En forskningsrapport visar nämligen att svenskar är mindre avundsjuka än amerikaner, engelsmän, tyskar, spanjorer, italienare och fransmän.
Nu är det vetenskapligt bevisat i forskaren Rainer Zitelmanns bok ”Förebilder och syndabockar – Synen på rika i Sverige och andra länder”, (Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift 2021).
Författaren intervjuas i SvD 21-08-03 av ledarskribenten Susanna Silfverskiöld.  

Jag bör påpeka att jag inte har läst Zitelmanns bok utan grunder denna kommentar endast på intervjun i SvD.

I intervjun säger Zitelmann att Sverige är det enda landet av sju undersökta (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, USA och Sverige) där en klar majoritet av befolkningen motsätter sig mycket höga skatter för rika.

Så där fick Magdalena Andersson!

Enligt undersökningen är bara 21 procent av Sveriges befolkning ”socialt avundsjuka”. Men 48 procent är icke-avundsjuka. 31 procent av befolkningen är ”ambivalenta”.
I Tyskland och Frankrike, är gruppen socialt avundsjuka, 33 respektive 34 procent. Och andelen icke-avundsjuka Frankrike, är endast 27 procent.

Men vad är egentligen social avundsjuka?
Avundsjuka är en av de sju dödssynderna och betraktas än i dag som ytterst skamlig.
Därför ställde Zitelmann inte frågan om avundsjuka direkt till intervjupersonerna utan frågorna ställdes så att de indirekt avslöjade hur avundsjuk någon är.

Här antar jag att det finns ett par problem.
För det första: Vad är avundsjuka?
Har man ställt frågan om folks inställning till klassklyftor och ojämlikhet? Och i så fall hur har svaren tolkats? Har rikedom kopplats till makt?
Har frågorna kompletterats med frågor om jämlikhet? Det får vi inte veta.

Om jag förstått rätt visar historien att det i alla tider och samhällen har funnits skillnader mellan mycket rika och extremt fattiga.
Det kan tyda på att både de rika och fattiga är nödvändiga för samhällsutvecklingen.  De rika fyller en funktion. De fattiga en annan.

Att de rika gör en stor samhällsnytta är Zitelmanns och Susanna Silfverskiöld helt överens om. Utan några belägg. Det bara är så.

Själv utgår jag ifrån att arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling och att det är arbetets överskott som skapar rikedom.
Men kanske måste det finnas några som samlar detta överskott för att satsa det koncentrerade överskottet i nya stora inkomstbringande projekt.

Så tycks det ha varit i alla tider.
Storkungarna i Babylon och Egyptens faraoner byggde sin rikedom på fattiga jordbrukares och slavarnas arbete. De rika lät de fattiga bygga enorma palats och pyramider.

I Lavrions silvergruvor, under antikens Grekland, grävde tiotusentals slavar silver så att atenarna fick råd att bygga upp den Atenska sjömakten.
De som ägde slavarna skapade sig samtidigt stora rikedomar på projektet.

Och i romarriket (c:a 800 f.kr - 500 e.Kr.) fanns en mäktig aristokrati, patricierna, som genom militär dominans, såg till att överskottet från hela riket hamnade hos dem i Rom.
Slavar och fattiga medborgare bidrog till patriciernas rikedomar.

Under medeltiden har vi till exempel adelsmannen Bo Jonsson Grip ( 1335- 1386) den rikaste jordinnehavaren någonsin i Sverige. Hans godsmassa, till största delen bestående av pantlän, omfattade över 1/3 av Sverige och hela Finland.
Kanske väckte adelns rikedomar en del frågor hos den egendomslösa och fattiga allmogen?
Behöver frågorna i så fall vara ett uttryck för avund?

I vår tid har entreprenörer som till exempel Kamprad skapat sig rikedom genom företaget IKEA. Men utan alla underleverantörer, löntagare och möbelkonsumenter hade han inte kunnat bli rik.

En myt i sammanhanget är att många rika har startat med två tomma händer och skaffat sin förmögenhet alldeles själva. The selfmade man.
Ingen människa, hur duktig hon än är, kan ensam skapa förmögenheter. Andra människors arbete ligger alltid till grund.
Dagens rikaste man, Jeff Bezos, företag Amazon.se har fler än en miljon anställda över hela världen. Det är överskottet från deras arbete som ger Bezos hans stora inkomster.

En annan myt som SvD-intervjun luftar är att om man kritiserar rika så kritiserar man företagsamheten.
Utan företagsamhet skulle samhället falla sönder på nolltid. Det är ju arbetet och produktionen som samhället vilar på.

Den andra frågan som man ställer sig då man läser intervjun i SvD är:

Kan man generalisera” rika” som en enhetlig grupp?
De rika har ju blivit rika på många olika sätt.
I Sverige har åtta av de tio rikaste personerna ärvt sin förmögenhet.
Kan de jämföras med de driftiga förfäder som en gång började verksamheten?
Det finns å ena sidan ofantligt rika oljeschejker i Dubai som ärvt sina tillgångar och å andra sidan kapitalägare som driver viktiga företag.
Kan de stenrika ryska oligarkerna jämföras med entreprenörer som Bill Gates?
Somliga uppfinnare har blivit rika på att kommersiellt utnyttja sin uppfinning, andra har tjänat sina pengar på spekulation på finansmarknaden, några har handlat sig till sin förmögenhet och ytterligare andra genom att utnyttja naturresurser.

”48 procent av Sveriges befolkning är icke avundsjuka” SvD 21-08-03


Jeff Bezos rikare än svenska staten

Postulat för vänstern

Vår tids bördsadel