Internets frihet begränsas

I och med Internets födelse 1983 kunde plötsligt vem som helst publicera sina tankar, ta del av andras och föra idéerna vidare.

Tankeutbytet och möjligheterna att hämta information ökade enormt. Diskussionsfora på nätet och e-posten blev det nya sättet att snabbt, effektivt och nästan obegränsat kommunicera.
Jag skrev två böcker med exempel på hur Internet kunde användas som kunskapskälla och Internet som demokratiskt verktyg, ”Fram med fakta”Studentlitteratur 1997 och ”Internetionalen”, Atlas förlag 2001. 

Många med mig såg i Internet en ny frihet för idéutbyte och ökade möjligheter till kreativitet.

Andra sökte begränsa. Kommersiella, politiska och byråkratiska intressen sökte av olika anledningar snäva in den nya friheten.

Nu har EU-parlamentet beslutat att de som producerat material som via länkar sprids på internet ska få ersättning från plattformarna via ett licenssystem.
Det är bra för somliga men dåligt för de flesta. En sak är klar. Det begränsar friheten på Internet.

Om du t.ex. delar en musikvideo från YouTube för att lägga ut på Facebook kommer du att hindras från detta trots att du inte avser att tjäna ett korvöre på din delning.
Ta ett exempel. Jag har en blogg som heter ”Marios Retroblogg”  som inte ger mig någon inkomst men som söker skildra min ungdoms 1950-tal. Det gör jag för att jag är intresserad av kulturhistoria och gärna vill dela med mig av mina erfarenheter. Där länkar jag till musik och filmsnuttar från tiden. Jag vet att min blogg uppskattas i bl.a. åldringsvården i rehabiliteringen av åldersdementa.
Den bloggen skulle bli helt omöjlig ifall EU-parlamentets förslag skulle genomföras.
Redan nu plockas delar av min blogg bort med hänvisning till copyrightbestämmelser. Trots att jag inte avser att tjäna pengar på dem.

Jag förstår syftet med beslutet i EU-parlamentet. Ingen ska kunna tjäna pengar på vad andra gjort. Men EU-parlamentets beslut hämmar möjligheterna att skapa och finna kunskap och information på nätet.

Copyrighten är viktig men friheten på Internet är viktigare.

Europaportalen 

AB

Ny blockpolitik

Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.

Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.

Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.

Varför är Liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

TV4
Göran Persson i AB 

Ett demokratiskt dilemma

Medborgarnas, folkets eller väljarnas, krav på politiken eller politikerna kan aldrig vara populistiska.

De kan vara orimliga, okunniga eller orealistiska. Men aldrig populistiska.
Väljarnas åsikter spretar åt olika håll, hävdar skilda intressen, är mer eller mindre välformulerade som på debattsidor, inläggen på insändarsidor och SR P1s ”Ring P1”.

Kraven kan vara uttryck för missnöje med regeringens politik, med riksdagens beslut och med det ekonomiska läget. Kraven kan uppstå genom allmänt missnöje eller med missnöje över den egna ekonomiska, sociala eller kulturella situationen. De kan var utryck för dålig mage eller annan sjukdom.
Väljarnas krav på politikerna kan vara mer eller mindre berättigade eller mer eller mindre rimliga.
Väljaren, medborgaren eller folket kan vara mer eller mindre insatt i ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och samband och vilka möjligheter det finns att politiskt göra något åt problemen.
Men väljarna har alltid rätt.

Politiska partiers uppgift är att föreslå väljarna en helhetslösning för ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem. Alla samhällsfrågor hänger samman.
Möjligheterna att politiskt påverka alla de ekonomiska, sociala och kulturella problemen är dock begränsade.
Det finns t.ex. inte hur mycket skattepengar som helst. Politiker har inte fullkomlig makt som Gud fader.
Politikerna måste därför presentera på vilket sätt de vill att de begränsade resurserna ska användas för helheten. Utifrån sina olika ideologiska utgångspunkter gör de olika prioriteringar.

Politiska partier är populistiska när de påstår sig kunna tillgodose väljarnas krav oavsett om kraven är orimliga, okunniga eller orealistiska och mindre berättigade.
Enfrågepartier är alltid populistiska eftersom de bortser från helheten.

Ett s.k. ”vallöfte” kan inte vara ett löfte. Politiker kan inte lova att deras vision om samhällsförändring ska kunna genomföras eftersom verkligheten alltid förändras. Motståndare och förändrade villkor i omvärlden kan hindra partierna att genomföra sina ambitioner.
På samma sätt som ett fotbollslag inte i förväg kan lova sina supportrar att vinna en match med 5-1. De kan bara ha den ambitionen.
En börsmäklare kan inte lova aktieköparen en viss vinst på aktierna. Bara spekulera.
Samhällsekonomer kan inte förutse ekonomiska kriser utan bara teoretiskt beräkna dess sannolikhet.
”Vallöften” borde heta valambitioner.

Ändå älskar politiker att påpeka svikna vallöften hos sina motståndare. Medierna hakar gärna på.
Medborgarna, folket eller väljarna uppfattar de ouppfyllda ambitionerna som mer eller mindre medvetna svek. Politikerföraktet ökar.
Politikerföraktet skapar utrymme för enfrågepartier och populistpartier.
Politikerföraktet leder till politikförakt, vilket leder till demokratiförakt.

Detta demokratiska dilemma skapar grogrund för antidemokratiska åsikter.
Men demokratin är ändå det hittills bästa politiska systemet.
Om du inte delar den uppfattningen nämn något bättre!

SvD Debatt söndag