Ett demokratiskt dilemma

Medborgarnas, folkets eller väljarnas, krav på politiken eller politikerna kan aldrig vara populistiska.

De kan vara orimliga, okunniga eller orealistiska. Men aldrig populistiska.
Väljarnas åsikter spretar åt olika håll, hävdar skilda intressen, är mer eller mindre välformulerade som på debattsidor, inläggen på insändarsidor och SR P1s ”Ring P1”.

Kraven kan vara uttryck för missnöje med regeringens politik, med riksdagens beslut och med det ekonomiska läget. Kraven kan uppstå genom allmänt missnöje eller med missnöje över den egna ekonomiska, sociala eller kulturella situationen. De kan var utryck för dålig mage eller annan sjukdom.
Väljarnas krav på politikerna kan vara mer eller mindre berättigade eller mer eller mindre rimliga.
Väljaren, medborgaren eller folket kan vara mer eller mindre insatt i ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och samband och vilka möjligheter det finns att politiskt göra något åt problemen.
Men väljarna har alltid rätt.

Politiska partiers uppgift är att föreslå väljarna en helhetslösning för ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem. Alla samhällsfrågor hänger samman.
Möjligheterna att politiskt påverka alla de ekonomiska, sociala och kulturella problemen är dock begränsade.
Det finns t.ex. inte hur mycket skattepengar som helst. Politiker har inte fullkomlig makt som Gud fader.
Politikerna måste därför presentera på vilket sätt de vill att de begränsade resurserna ska användas för helheten. Utifrån sina olika ideologiska utgångspunkter gör de olika prioriteringar.

Politiska partier är populistiska när de påstår sig kunna tillgodose väljarnas krav oavsett om kraven är orimliga, okunniga eller orealistiska och mindre berättigade.
Enfrågepartier är alltid populistiska eftersom de bortser från helheten.

Ett s.k. ”vallöfte” kan inte vara ett löfte. Politiker kan inte lova att deras vision om samhällsförändring ska kunna genomföras eftersom verkligheten alltid förändras. Motståndare och förändrade villkor i omvärlden kan hindra partierna att genomföra sina ambitioner.
På samma sätt som ett fotbollslag inte i förväg kan lova sina supportrar att vinna en match med 5-1. De kan bara ha den ambitionen.
En börsmäklare kan inte lova aktieköparen en viss vinst på aktierna. Bara spekulera.
Samhällsekonomer kan inte förutse ekonomiska kriser utan bara teoretiskt beräkna dess sannolikhet.
”Vallöften” borde heta valambitioner.

Ändå älskar politiker att påpeka svikna vallöften hos sina motståndare. Medierna hakar gärna på.
Medborgarna, folket eller väljarna uppfattar de ouppfyllda ambitionerna som mer eller mindre medvetna svek. Politikerföraktet ökar.
Politikerföraktet skapar utrymme för enfrågepartier och populistpartier.
Politikerföraktet leder till politikförakt, vilket leder till demokratiförakt.

Detta demokratiska dilemma skapar grogrund för antidemokratiska åsikter.
Men demokratin är ändå det hittills bästa politiska systemet.
Om du inte delar den uppfattningen nämn något bättre!

SvD Debatt söndag