Alla de stora banbrytande nationalekonomerna under
1800-talet grubblade över kapitalismen.
Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus och John Stuart Mill som gav upphov
till liberalismens politiska ideologi och Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx som
blev socialismens förgrundsgestalter.
Ett hade de alla gemensamt: De försökte komma underfund med vad kapitalismen innebar för samhället.
De utgick i sina studier från den existerande kapitalismen som de definierade, beskrev, analyserade och försökte skapa verktyg för att bemästra.
Ett hade de alla gemensamt: De försökte komma underfund med vad kapitalismen innebar för samhället.
De utgick i sina studier från den existerande kapitalismen som de definierade, beskrev, analyserade och försökte skapa verktyg för att bemästra.
När det gäller Smith, som ofta brukar räknas till liberalisens
fader, och Marx som påstås vara upphov till marxismen, blev de bägge slarvigt
lästa och grundligt missförstådda.
Bägges tankar förgrovades av enfaldiga teoretiker, smiddes om av fanatiska politiska aktivister, utnyttjades som argument av illvilliga motståndare och höjdes till skyarna av dogmatiska anhängare.
De både älskades och hatades ihjäl.
Bägges tankar förgrovades av enfaldiga teoretiker, smiddes om av fanatiska politiska aktivister, utnyttjades som argument av illvilliga motståndare och höjdes till skyarna av dogmatiska anhängare.
De både älskades och hatades ihjäl.
I den processen försvann Smiths och Marx geniala iakttagelser
och kokades ner till politisk fundamentalism.
Deras tankar absurdiserades av å ena sidan av sådana ”nyliberaler”
som Ayn Rand, Friedman m,fl. och å andra sidan ”marxister” som Lenin, Stalin
och andra.
Nationalekonomin flydde in i matematikens och
prisbildningsmodellernas molekylära värld och började plottra med detaljer i
marknadsekonomin. De lämnade studierna av kapitalismen till sociologer,
politiker och filosofer som inte var intresserade av de historiska sammanhangen
och dess ekonomiska drivkrafter.
Visserligen hade somliga nationalekonomer pekat på ekonomins samband med andra viktiga samhällsområden och hur allt påverkade vartannat ömsesidigt men studiet av kapitalismen lämnades därhän.
Många sociologer har bidragit till belysningen av kapitalismen utan att explicit ha studerat just kapitalismen.
Visserligen hade somliga nationalekonomer pekat på ekonomins samband med andra viktiga samhällsområden och hur allt påverkade vartannat ömsesidigt men studiet av kapitalismen lämnades därhän.
Många sociologer har bidragit till belysningen av kapitalismen utan att explicit ha studerat just kapitalismen.
Hos liberalerna blev ”kapitalism” synonymt med
”marknadsekonomi” som måste försvaras och hos socialisterna ett skällsord för orsaken
till snart sagt allt jävelskap som måste krossas.
Under tiden har kapitalismen, som allt annat här i världen, förändrats och ändrat karaktär medan samhällsvetarna går vilse i akademisk närsynthet.
Det finns ingen anledning att återgå till Smith och Marx, men vad som idag krävs är förutsättningslösa studier och analyser av kapitalismen.
Det kommer att bli svårt att skaka av sig allt propagandistiskt, utopiskt, infantilt och ideologiskt påhäng och att avgränsa och definiera studieämnet från alla missuppfattningar.
Men det kan gå och det måste gå!
Under tiden har kapitalismen, som allt annat här i världen, förändrats och ändrat karaktär medan samhällsvetarna går vilse i akademisk närsynthet.
Det finns ingen anledning att återgå till Smith och Marx, men vad som idag krävs är förutsättningslösa studier och analyser av kapitalismen.
Det kommer att bli svårt att skaka av sig allt propagandistiskt, utopiskt, infantilt och ideologiskt påhäng och att avgränsa och definiera studieämnet från alla missuppfattningar.
Men det kan gå och det måste gå!
Till världskapitalismens försvar, Johan Norberg, Timbro 2004
är i själva verket ett försvar för marknadsekonomin.
”Rädda jordklotet, krossa kapitalismen” Lars O. Nilsson Flamman
8 oktober, 2014
Frågan är vad som ska krossas och vad kapitalismen ska ersättas med.
Inlägg
9 kommentarer:
Du kan inte jämställa Ricardo med Smith, Malthus och Mill, och ej heller Marx med Pruodhon. Då flipprar du ut till något slags pubertal-radikal vänsterliberalism. Ricardo var en mycket skarpsynt konservativ nationalekonom, som hade avgörande betydelse för Marx och framväxten av marxismen. Det två såg på samma verklighet, vilket de andra nämnda inte gjorde, men med olika ögon, kapitalistklassens respektive arbetarklassens. För att förstå Marx måste man läsa Ricardo, vilket ytterst få har gjort, men troligen ledande pionjärer inom den svenska socialdemokratin, var framgångssaga på sätt och vis kan beskrivas som "ricardo-marxism". Ricardo hade nämligen studerat förutsättningarna för löneökningar för arbetarklassen i kapitalistiska ekonomier.
Fastän Ricardo själv uppfattade sina arbeten som en lovsång till kapitalismen, kom han snart att uppfattas närmast som en klassförrädare bland sina kamrater inom den engelska kapitalistklassen. Själv var han den rikaste av dem alla. Fastän han är mest känd för den s.k. järnhårda lönelagen (Hans motståndare har genom tiderna försökt minska intresset att läsa honom genom att peka på de mer frånstötande delarna av hans arbeten), så studerade han - i motsats till Malthus, som bör kallas massvältens och folkmorden ekonomiska arkitekt - alltså även förutsättningarna för löneökningar för arbetare i kapitalistiska samhällen.
Denna senare del av hans arbeten lär ha inspirerats av en nationalekonomiskt intresserad präst i en arbetarförsamling, som funderade på om inget kunde göras för att avhjälpa den fattigdom och misär, som han mötte. Och delgav sina funderingar i brev till Ricardo.
Ricardo hade därmed visat att det var möjligt att bygga ett välfärdssamhälle för alla på kapitalistisk grund. Men en av förutsättningarna var tillväxt - vilket alltid har varit ett viktigt ledord för den svenska socialdemokratin. om ni trodde att Ricardo inte var medveten om att ändliga naturresurser satte en gräns för tillväxten, så har ni fel. Vilket hans studier av jordräntan - och utvecklingen av livmedelspriserna - visar.
En väpnad revolution om proletariatets diktatur och statsstyrd planhushållning var alltså inga nödvändiga förutsättningar för att skapa ett välfärdssamhälle för alla. Marx återkom till detta mot slutet av sitt liv, efter pariskommunens fall. (Pariskommunen 1870-1871) var det första försöket att skapa en socialistisk stat genom väpnad revolution). Dessa senare verk, kom emellertid att förbjudas I Sovjetuinionen, som ju var en diktatur som hade skapats genom en väpnad revolution följd av en kommunistisk statskupp.
På grund av Sovjetunionens ledande roll för den marxistiska bokutgivningen (Förlaget för litteratur på främmande språk i Moskva), kom både Ricardos verk och Marx' senare verk att falla i glömska. Med följd att de kommunistiska uttolkningarna av Marx har blivit helt dominerande - under senare tid även den svenska mediavänstern, som till inte liten del består av kommunistiska kappvändare - samt "vänstersosseriet", som har gjort "teologiutvecklingen" inom Svenska kyrkan till sitt särskilda gebiet.
Att man tycker mycket illa om någons politiska praktik, får dock inte undanskymma samma persons teoretiska prestationer. Lenin var en duglig marxistisk teoretiker. Vilket han har visat i "Staten och revolutionen", där han gjorde rent hus med illusionerna om att man kan rösta bort kapitalismen och skapa en "socialistisk" stat på demokratisk grund.
Men det behövdes ju inte heller, eftersom det är möjligt att bygga en välfärdsstat på kapitalistisk grund. Detta blev huvudtemat i den ideologiska uppgörelsen mellan socialdemokrater och kommunister i Sverige under 1920-talet, där den segrande socialdemokratiska linjen företräddes av den i det närmaste självlärde Nils Karleby. Att han inte skulle ha läst Ricardo förefaller ytterst osannolikt. Han hade säkert också läst "Staten och revolutionen", och var ju varse effekterna under sin egen samtid av den ryska revolutionen.
Det står därmed klart att Karleby, som dog endast 26 år gammal, är Sveriges - om inte rentav världens - största socialdemokratiska ideolog. Hans teorier kom att omsättas i praktiskt politik av den akademiskt utbildade Enst Wigforss, skaparen av det svenska välfärdssamhället - på kapitalistisk grund.
Att ha läst Produhon är snobberi bland vänsterintellektuella som vill glänsa med sin belästhet i revolutionär litteratur. Men var det inte han som myntade begreppet "Egendom är stöld", vilket på sätt och vis är sant?
Lars! Du är en mästare i att bita dig fast vid någon liten detalj i mina resonemang och på så sätt slippa diskutera huvudfrågan.
1. Studerade de nämnda - Smith, Ricardo, Malthus, Mill, Proudhon och Marx olika aspekter på kapitalismen eller inte? Ja eller Nej?
2. Har den moderna samhällsvetenskapen, främst nationalekonomin, fortsatt och utvecklat dessa studier? Ja eller Nej?
3. Behövs förutsättningslösa, odogmatiska studier av kapitalismen? Ja eller Nej?
Att jag skulle vara en "mästare" är väl ändå att överdriva min förmåga. Men jag anser mig dock ha någon liten förmåga att se huvuddragen i den idéutveckling, som ledde fram till skapandet av den svenska välfärdsstaten. Och den idéutvecklingen skedde huvudsakligen på marxistisk grund.
1. De nämnda personerna studerade olika aspekter av kapitalismen, men framför allt gjorde de det från olika ideologiska utgångspunkter. Och hamnade därför i mer eller mindre diamentralt motsatta slutsatser. Exempelvis menade Malthus att det vore fel att höja de fattigas levnadsstandard för då skulle de bara föröka sig och bli ännu fattigare.
2. Har du ens läst Lenins "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium", som utgår från den närmast koloniala utsugningen av Ryssland, när den skrev? Varför avfärdar du Ayn Rand, som du gör? Hennes skarpa försvar för individens frihet, är en oerhört viktig kritik av den stat, som Lenin skapade. Vilket visar att en vederhäftig kritiker av ett missförhållande (Lenin) själv kan ge upphov till ett ännu värre missförhållande.Huruvida Rand gått till motsatt överdrift mot den hon kritiserade och överbetonade individens frihet, kan förstås diskuteras. Men hennes tankar bör nog mer begrundas ändå, även av svenska socialdemokrater.
3. Nej. Man kan inte bortse från vem de ekonomiska teorierna tjänar och vem som drabbas. Det finns all anledning att återgå till Marx, men utan att se honom genom kommunismens ögon.
Eftersom du tydligen har läst så mycket, kan du inte vara omedveten om att Marx övertog Hegels dialektiska system, men vände det upp och ner. Liksom han övertog Ricardos lovsång till kapitalismen, som han också vände upp och ner. På så sätt kom både Hegels och Ricardos tankar att bli beståndsdelar i förståelsen av kapitalismen. Men är detta en "odogmatisk" förståelse?
Hegel var förmodligen inte kristen, i egentlig bemärkelse. Men hans filosofi utgick från något slags religiös mystik, nämligen att "världsanden" genomgick olika utvecklingsstadier enligt mönstret tes - antites - syntes, varefter syntesen bildade en ny tes, följd av en ny antites, o.s.v. Marx ersatte världsanden, med den materiella verkligheten och det ekonomiska livet - och även idéutvecklingen, som han menade utvecklas på samma sätt.
Men man kan inte bygga vidare på vad som helst. Ibland är antitesen bara en invändning mot en felaktig teori.
Är fortsatta studier av kapitalismen inte intressant? Marx skrev om den tidiga kapitalismen, som präglades av många konkurrerande kapitalistiska företag. Han trodde på kapitalismens snara undergång.Men kapitalismen fanns fortfarande kvar 75 år senare, när Lenin skrev "Imperalismen som kapitalismens högsta stadium, som präglades av monopolkapitalism och imperialism. Sedan dess har det gått 101 år, men kapitalismen finns fortfarande kvar...
Hade då Marx och Lenin fel i sina analyser? Nej, inte i sina analyser av den samtida kapitalismem. Men de hade våldsamt fel i sina förutsägelser om vad som komma skulle. Har några motsvarande, grundliga, analyser av de senkapitalistiska stadierna gjorts? Nej!
Kapitalismen förstår vikten av utslagning. Det är en av de förklaringar jag kan komma på på varför den överlever och förmår förnya sig. Mindre lyckade företag går i konkurs och nya kommer i dess ställe. Det finns ingen anledning att romantisera det hela, utslagning är inte trevligt för dem som drabbas men precis som i naturen gör utslagning att de som överlever blir starkare.
Jämför detta med Socialismen som inte förmår förnya sig och just därför hela tiden misslyckas.
Jag tror jag ska uppfinna en ny ideologi, Socialdarwinism, med slogan "Utslagning med empati". Det är inte så galet som det låter, tror jag. Det handlar om att lära sig leva med att människor anpassar sig. Det finns aldrig något "om allt annat lika" i verkligheten. Det måste få löna sig att lyckas men hur "högt" ska det socialskyddsnätet sättas?
Det går inte att tvinga fram jämlikhet. Tvång förutsätter att någon har makt över andra. Tvång förutsätter alltså ojämlikhet.
Det tror jag är en anledning till att Socialismen misslyckas. Den skapar en (1) elit, den politiska när det bästa vi kan hoppas på är att olika eliter balanserar varandra. "Makt korrumperar, absolut makt absolut korruption".
Socialdarwinismen är redan uppfunnen. Den är en av hörnstenarna i nazismen.
Lars, jag håller inte med. Nationalsocialismen handlade om utrotning, om att en liten politisk elit skulle kunna och få bestämma vad som var livskraftigt.
Evolution är något helt annat, evolution handlar inte om den starkes rätt utan om hur livet självt överlever genom att anpassa sig till förändrade yttre förutsättningar och hur detta sker.
Överfört till politik menar jag att det betyder att vi inte ska låta dem med störst begränsningar sätta gränser för andra OCH att vi ska vara ödmjuka inför det faktum att framtiden inte är förutsägbar. Vi måste vara beredda på att en del av de reformer vi genomför misslyckas och då måste vi vara beredda att backa tillbaka dessa och pröva något annat.
De senaste decenniernas stora politiska reformer är stora misslyckanden. Jag tänker på bostadspolitiken, kommunaliseringen av skolan och att genom lågräntepolitiken locka människor att skuldsätta sig för livet och mer därtill och den fördel för kapitalet gentemot lönearbetet som denna politik medfört.
Jag skrev att socialdarwinismen är EN av hörnstenarna i nazismen. Det som du vill kalla "socialdarwinism" är sannolikt något annat än den vedertagna betydelsen hos detta begrepp.
Men, menar du verkligen att de, som har störst begränsningar (gravt funktionshindrade?) har en sådan maktposition, att de sätter gränser för andra? Kan du nämna något parti, eller någon ideologi, som anser att de ska sätta gränser för andra, att ingen får prestera bättre än den som presterar sämst?
Skicka en kommentar