I en kapitalistisk global samhällsekonomi råder
kapitalismens ekonomiska villkor.
Därför har de borgerliga oftast rätt i sina analyser av hur politiken bäst ska ordnas för största möjliga effektivitet. Det är helt enkelt så att de borgerliga, framförallt de nyliberala, ytterst vill anpassa politiken till kapitalismens krav.
Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa.
Däremot är det inte politisk givet att helt acceptera kapitalismens villkor.
Det var ju i kampen mot 1800-talskapitalismens hårda exploatering av arbetskraften, ohämmade resursslöseri och stora sociala problem som en organiserad motståndsrörelse gentemot kapitalismens krav uppstod.
Kampen närdes av drömmen om ett alternativ till den rådande ordningen, ett socialistiskt samhälle.
Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet.
Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.
Löntagarnas fackliga och politiska kamp blev just ett medel för motståndet och viljan att humanisera kapitalismen.
Sakta men säkert kom även de borgerliga politikerna i de industrialiserade länderna att acceptera kraven om att kapitalismen måste regleras.
På sjuttiotalet kom en reaktion mot dessa socialliberala idéer då nyliberaler ville återanpassa politiken till kapitalismens ekonomiska villkor.
De politiker och nationalekonomer som tog den globala kapitalismen som facit kan åter göra enkla analyser av vad som bör göras.
Men om man med politikens hjälp vill försvara löntagarintressena, skydda miljön och utjämna de sociala klyftorna blir ekvationen mer komplicerad.
Detta faktum blottas i t.ex. debatten om ingångslöner
och om vinster i välfärden.
Det här kommer jag att tänka på när jag läser AnnaDahlbergs kolumn i dagens Expressen ”Vänsterns vrålande sabbar debatten”
Hon
anser att vänsterns argument mot alliansens förslag om ingångslöner är grova
och att vänstern vill tysta en besvärlig debatt.
Jag håller med henne om det, om nu vänstern ska representeras av Göran Greider, Johan Croneman och några ytterligare.
Vänstern hamnar i en förenklad debatt med motståndare som argumenterar med kapitalismen som facit.
Utan att föra in nya faktorer i ekvationen blir det omöjligt att formulera vettiga motargument och leverera svar som inte står i facit.
Inlägg
3 kommentarer:
Problemet med de svenska debatterna är att dessa aldrig genomsyras av mer än ett perspektiv i en form av svart eller vitt förhållande. Den aktuella debattören framför sitt budskap helt subjektivt utifrån sig egen åsikt utan att tillnärmelsevis väga in andra aspekter.
Den enda förbättring i den svenska debatten på senare tid är migrationspolitiken där det helt plötsligt blivit uppenbart för en större mängd debattörer att det finns ett mellanting mellan Reinfeldts och MP:s öppna hjärtan och SD:s totalstopp. Sen beror detta sannolikt på en omsvängning under galgen pga förra höstens flyktingkaos samt att den nuvarande regeringen helt plötsligt för en migrationspolitik som vore otänkbara för bara ett år sedan. Liknande anpassningar till verkligheten vore önskvärda inom t.ex. skatte- och bostadspolitikens område. Men nu verkar dessa områden vara mer belagda med beröringsskräck bland våra politiker än migrationsfrågan.
"Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa."
Nja, man flyttar givetvis arbetsintensiv produktion till låglöneländer. Detta är bra för dessa länder som stegar sig upp i välfärdstrappan.
"Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet."
Det gick alldeles utmärkt att skapa socialistiska stater men problemet var att de alltid innebar vedervärdig diktatur och betydligt sämre välfärd.
"Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.2
Samma sak hände i samtliga västerländska liberala demokratier inklusive Sverige. Sverige har ingen speciell särställning, det finns många andra liknande exempel.
På 70-talet hade socialdemokratin börjat stagnera, man hade närapå skattat ihjäl sin befolkning och lyckats med konststycket att ha världens högsta skatter, marginalskatteeffekter på över 100% och byggt upp en otroligt ineffektiv offentlig sektor. Att delvis utsätta denna för privat konkurrens var givetvis nödvändigt för att försöka effektivisera.
Kapitalismen är inte bara bäst på att skapa tillväxt, det du kallar " kapitalismens krav" utan även att ge oss mat för dagen, lång livslängd, ta fram mediciner och utbilda våra barn.
Det går såklart att omdefiniera välstånd till andra saker, som att alla har det likadant eller att leva i ett socialistiskt samhälle som mål. Men på den här planeten verkar homo sapiens överlag vilja leva länge i fred och välstånd, något som socialismen har ett hundraprocentigt track record av att missa.
Skicka en kommentar