När man är en glad visionär…

 ”Politikens vardag består av två delar. Dels det demokratiska hantverket, dels opinionsbildning. Det demokratiska hantverket är att läsa in sig, kompromissa och ta beslut. Det kan vara nog så tungt. Opinionsbildning är att skapa förståelse och tilltro till den värdegrund, den vision, de idéer som ens eget hjärta och hjärna – eller parti – bär. 

Det är genom opinionsbildning som legitimitet skapas för beslut om förändringar.”

Så skriver Birger Schlaug på dagens SVD debatt.

Schlaug formulerar ett välkänt dilemma för ideologiska partier.
Problemet har i historien bland annat manifesterats inom socialdemokratin då kommunisterna lösgjorde sig från demokratiska socialister. Då Hinke Berggrens agitatoriska socialism stod mot Brantings praktiskt politiska. Vision mot pragmatism.
Sedan förra sekelskiftet har socialdemokratin ständigt beskyllts för att inte stå upp för sina idéer.

Det är politiken som ställer till det. De politiska partierna strävar efter makt för att kunna genomföra sina idéer i praktiken. Hur skulle det annars kunna vara i en demokrati?
I politiken ska motsatta intressen vägas och brytas mot varandra. De politiska partierna har sina olika mål men tvingas att kompromissa. Det är en kamp där ingen kan få allt men alla kan få en del.
Ibland måste partierna söka oheliga allianser för att uppnå en del av sina mål.

Det politiska landskapet är inte ett öppet hav där skepparen beordrar full fart framåt utan en besvärlig skärgård i vilken man tvingas gira för kobbar och skär. Det kan ibland se ut som om riktningen är förlorad. Men kursen är ändå given.

I sin slutsats i dagens artikel i SvD levererar Schlaug följande:
”Isabella Lövin brukar säga att MP ska vara visionära realister, det vill säga realister inom de ramar som andra sätter. Jag menar att vi gröna måste vara realistiska visionärer.
 Det enda realistiska i vår tid är att vara visionär.”

Att vara visionär. Vad betyder det?
Att bortse från politikens sammansatta natur av motsättningar och i stället utgå ifrån att de egna idéerna är de enda riktiga. Först då väljarna begriper sanningens idéer kommer de att välja rätt. Att det därför gäller att så klart och tydligt som möjligt, utan kompromisser och undantag, formulera visionen.
Opinionsbildning, som Schlaug säger, är viktig för alla partier. Men den kan bygga på vad partiet verkligen uppnått i politiken. Visioner är nödvändiga men de måste kunna omformas i praktisk politik för att bli trovärdiga.
Är det inte risk för att ett ensidigt visionärt parti blir sekteristiskt och kommer att splittras i frågan om vilken vision som är den enda riktiga?
Historien är full av sådana exempel.

Politikens trista verklighet är inte att kräva allt. Politiken är att kunna ge efter på somliga krav för att få igenom en del.