Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat

Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.

Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.

Med överenskommelsen ville s uppnå:

1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

Vänsterpartiet har presenterat en lista med 73 punkter som de skulle ha förhandlat. Därmed visar de att de inte begriper vad en förhandling är. V:s lista är ett förhandlingsbud. Inte ett förhandlingsresultat.
Jonas Sjöstedt är också beredd att fälla regeringen om det blir förändringar av arbetsrätten och strejkrätten. 

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.