Marios Blogg

Billigast vinner, vården förlorar

2012-01-30T07:52:00.003+01:00

Majoriteten i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm, ledd av Filippa Reinfeldt, auktionerade nyligen ut vården av tortyroffer till lägstbjudande. Röda korset, som länge drivit verksamheten, förlorade upphandlingen. Vinnare blev företaget Wemind, detta trots att Wemind varken har kompetensen eller uppfyller kraven, skriver Jesús Alcalá i en debattartikel i SvD den 28 januari.

AB

Den amerikanska mardrömmen

2012-01-27T11:35:00.000+01:00

Nyliberala EU-minister Birgitta Ohlsson säger i Veckans Affärer att hon vill ”ha mer av den amerikanska drömmen i Sverige”

Den amerikanska mardrömmen med 49,1 miljoner fattiga och 17,1 procents arbetslöshet, enormt budgetunderskott, usel sjukförsäkring nämner hon inte.
Läs t.ex.

Mardrömmen har gått så långt så att USA:s miljardärer bönar om att få betala högre skatt för att få slut på den.
Bill Gates, som är världens näst rikaste person säger i en intervju med BBC World att han stödjer det lagförslag som har kommit att kallas ”The Buffett Rule”, det vill säga att väldigt förmögna amerikaner ska betala mer i skatt än övriga.

Det var affärsmannen Warren Buffett, rankad som världens tredje rikaste person, som var den som först tog initiativet till att sätta press på Amerikas rikaste när det kommer till skattefrågan. I ett skriftligt uttalande till New York Times skrev Buffett förra året att han tycker att politikerna är för snälla mot landets miljardärer. Buffett betalar själv drygt 17 procent i skatt.
Läs mer:

En tredje miljardär som stöder ”The Buffett Rule” är miljardären George Soros som öser beröm över Sveriges sätt att hantera den ekonomiska krisen.

Om Birgitta Ohlsson vill ha mer av den amerikanska drömmen kanske hon ska flytta dit.

En socialdemokratisk reformistisk utopi

2012-01-24T08:59:00.000+01:00

I dagens DN Debatt publiceras en intressant artikel av Bror Perjus ”Utvecklad blandekonomi är svaret på den globala krisen”

”Med en skattekvot på 45–50 procent i de tongivande länderna kan dagens statsskulder, som pekas ut som en orsak till den ekonomiska krisen, gradvis avvecklas”, skriver han.
Och konstaterar att ”skatten bara kan höjas genom politiska beslut, starkt förankrade i en folkmajoritet. Därför måste demokratin förstärkas lokalt, nationellt, globalt och via effektiva fackliga organisationer, inte minst inom de globala koncernerna.”

Kort sagt: Perjus föreslår en internationell socialdemokrati och vill att en ”partiövergripande svensk kommission bör tillsättas med uppdrag att utarbeta en strategi eller en provisorisk utopi; en konkret och tydlig bild av hur en global demokrati med blandekonomi kan fungera, vilka beslut som ska fattas lokalt, respektive nationellt, regionalt (EU) och globalt inom ett demokratiserat FN; kort sagt, globalisera Den Nordiska Modellen.”

Perjus förslag är utopiskt men ska vi ha en utopi, och det verkar som om vi behöver det, så bör den likna den som Perjus här skissar.

Jag har egentligen bara en invändning.
Den rådande ekonomiska världsordningen är kapitalistisk och har så varit i minst trehundra år.
Alla försök att ersätta den kapitalistiska ekonomin har misslyckats.
Den ”socialistiska planekonomin” i det kommunistiska Sovjetunionen blev en katastrof.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och nöjer sig med att administrera och utnyttja kapitalismen.
På samma sätt gjorde den socialdemokaritiska regeringen under efterkrigstiden, men med demokratiska metoder förstås.
Några alternativ till kapitalismen finns inte och har aldrig funnits i verkligheten.

Därför tror jag att begreppet ”blandekonomi” inte är relevant.
Däremot är jag övertygad om att kapitalismen kan göras mänskligare, mer demokratisk och bättre fungerande d.v.s. mer socialdemokratisk, mer socialliberalt.

Dags för öppna val och en öppen debatt!

2012-01-22T14:01:00.000+01:00

Det finns flera argument för att en ny socialdemokratisk partiordförande ska väljas genom en s.k. öppen process där flera kandidater tävlar om posten och i vilken en större grupp medlemmar får nominera och rösta:

1. En sådan process klargör de ideologiska skillnaderna mellan olika fraktioner inom partiet. Varje gruppering nominerar sin kandidat som får föra fram gruppens talan.
Det är nödvändigt att synliggöra motsättningarna för att kunna överbrygga dem. Processen bidrar till att rensa upp de osynliga grupperingarna inom partiet.

2. Partiet kan aldrig uppnå full enighet kring en kandidat. Efter en öppen valprocess får man emellertid fram den minst kontroversielle kandidaten.
Inom föreningslivet har jag många gånger sett hur den öppna valprocessen leder fram till att en tredje kompromisskandidat som visat sig bättre för organisationen än någon av de två ytterlighetskandidaterna.

3. En ordförande som nominerats och valts av en bredare grupp medlemmar kan också känna en säkrare förankring i partiet.

4. En bredare grupp medlemmar känner större ansvar för den nye ordföranden eftersom de varit med att nominera och välja denne eller denna.
Låt nomineringsprocessen ta den tid som behövs för att kongressen 2013 ska kunna välja mellan flera kandidater.

Under tiden kan en tillförordnad ordförande leda partiet t.ex. Leif Pagrotsky.

Och varför nämns inte Åsa Westlund i dessa nomineringssammanhang?
Dessutom måste partiet omedelbart skapa ett brett öppet debattforum på nätet där partiets politik kan diskuteras inför kongressen.

SvD Ledare

SvD Brännpunkt

Den nya socialdemokratin

2012-01-22T10:38:00.006+01:00

Det finns flera skäl till att socialdemokratins väljare flyr partiet.
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.

Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.

Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.

När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.

Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.

Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.

Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.

"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.

Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.

NSD

Arbetarbladet

Fy fan för nästa ordförande!

2012-01-21T15:08:00.000+01:00

Nu gäller det att hitta en partiordförande med ett fullständigt fläckfritt förflutet, som aldrig gör några fel, vars tunga aldrig slinter, som är medial och charmig och alltid kan ge svar på tal.
Det gäller att hitta någon som är så hal och strömlinjeformad att han eller hon inte går att få grepp om för medier och motståndare.
Den nye ordföranden ska inte stöta sig med någon och således inte ha en egen åsikt.
Fy fan för en sån människa!

Sveriges Radio P1

Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala

2012-01-18T15:24:00.003+01:00

En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.

Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.

Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.

Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.

Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?

Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.

Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.

Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.

DN

SvD

GP

AB

Expressen

Den fula ankungen blir inte svan

2012-01-18T09:07:00.000+01:00

Jag har undviktit pajkastningen här på sossebloggen och försökt skriva om politik i mina inlägg.

I juholtsdebatten har jag tänkt att det inte är Juholts fel att det går åt helsike för socialdemokraterna och att det varken går att skylla på media eller på motståndare.

Och eftersom jag befinner mig långt från maktens partikorridorer kan jag inte bedöma hur mycket de interna motsättningarna är roten till den fullständiga förvirring som råder.
Men nu börjar jag tro att orsaken till krisen ligger i ideologisk-, politisk- och organisatorisk splittring och på olika gruppers kamp om makt och inflytande.

Det ställer, i så fall, särskilda krav på partiledningen.
En partiledning för en splittrad organisation måste både utåt och inåt visa fasthet och konsekvens och inte vingla mellan olika meningar och opinioner.
En ledning för en organisation i kris måste våga ta itu med problemen även om det innebär att en del grupper förlorar makt.
En ledning för ett parti i sönderfall måste framförallt koncentrera sig på att skapa enhet och sammanhållning. Den måste vara fri från bindningar till den ena eller andra fraktionen men kunna staka ut en gemensam kurs.

Jag har hela tiden tänkt att den fula ankungen Juholt kommer att visa sig vara en ståtlig svan, men nu tvivlar jag. Han verkar lika tafflig som jag själv skulle vara som partiledare. Han är inte den enande kraft som är nödvändig.
Hans och den övriga ledningens kvaliteter till trots, de tycks inte kunna få ordning på den interna organisationen.

Nu är det därför dags för socialdemokraterna att ta fram sin självbevarelsedrift och se till att en ny ledning får möjlighet att rensa upp i det interna brötet.
Det måste bli den primära uppgiften inför kongressen 2013.
Bara genom ett öppet val mellan flera kandidater kan en lämplig ledning utkristalliseras.

Mina tidigare funderingar på problemet
Om Juholt inte ljuger

Förslag till en ny partiordförande

En okunnig man om socialdemokraternas partiledarkandidater

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!

DN Nyheter

DN Ledare
AB Ledare

Per Wirténs blogg

Rättegång på fredag

2012-01-17T11:58:00.000+01:00

Rättegången mot grekiska fackföreningsmedlemmar vars enda brott var att protestera mot regeringens åtstramningspolitik återupptas på fredagen.
Jag nämnde om detta den 6 jan.

Om du vill protestera mot denna märkliga rättegång kan du klicka här

LabourStart arbetar för internationell facklig aktivism och organisering.
Läs mer här

Ett socialliberalt program för vänstern

2012-01-15T08:56:00.003+01:00

För många år sedan, någon gång på 80-talet, lyssnade jag till en föreläsning av Klas Eklund där han entusiastiskt förutspådde att IT-revolutionen skulle göra kapitalismen mer human.
Muttrande lämnade jag föreläsningen, men började inse att kapitalismen inte går att ersätta utan måste förändras. Vilket ju är en gammal socialdemokratisk insikt. Medan kommunisterna ville störta kapitalismen och ersätta den med ”socialismen” ville sossarna reformera den rådande världsordningen.

Historien har väl vid det här laget visat att reformismens väg åtminstone var en bättre än den revolutionära.

I en debattartikel på DN Debatt återkommer Klas Eklund till tanken på en reformerad kapitalism. Jag läser den och kan inte finna några invändningar, tvärt om, Eklund säger precis det som jag försökt säga på denna blogg.

Eftersom vänstern saknar en genomtänkt strategi för en politik som kan humanisera kapitalismen, borde Eklunds tankar tas upp till allvarlig diskussion inom s, v och mp.

Om socialdemokraterna kan skapa ett forum för en sådan debatt kan man börja skönja slutet på partiets utarmning och tillbakagång.

Det behövs ett program för hur vi ska förhålla oss till kapitalismen, ett socialliberalt program som vänstern skulle kunna samlas kring.

Aftonbladet

Vill vi verkligen ha elitpolitiker?

2012-01-13T09:39:00.000+01:00

”Utbildning och arbetslivserfarenhet kan en politiker klara sig utan, men inte politisk kompetens. Demokrati är inte att de styrande ska likna de styrda, utan att folket ska kunna avsätta dem som misskött sig”, skriver professorn i statskunskap Leif Lewin i gårdagens SvD.

Leif Lewin menar att rikspolitikerna väl vara en politisk elit men ändå ha insikt i ”vanligt folks” levnadsförhållanden.
Jag håller med om att den politiska kompetensen är viktig för dem som sitter i riksdag och regering.
Och politikernas avsättningsbarhet är en förutsättning för demokratin.
Men här finns en paradox som bör beaktas i diskussionen:
Så länge Sverige var en utpräglad folkrörelsedemokrati, med medlemsstarka folkrörelser, var också politikerna sprungna ur dessa ideella rörelser och hade därmed en stark förankring i arbetslivet.
Se min blogg

I dag då folkrörelsernas medlemsbas kraftigt minskat och folkrörelsernas bidrag till politikerkåren försvagatas har samtidigt politikerna blivit mer politiska proffs utan erfarenhet av och förankring i det övriga arbetslivet.
Vilket som är orsak och verkan kan man grubbla över, förmodligen är det en växelverkan.

”Förtrogenhet med allmänna opinionen kan man få genom att vara ute bland folk (till exempel i arbetslivet) eller genom att studera den.” skriver professorn typiskt för professorer. Man kan läsa sig till allt.

Jag anser att verklig erfarenhet av arbetets och produktionens villkor inte kan nås genom att besöka arbetsplatser eller studier. Genom tillfälliga besök upplever man inte arbetslivets villkor.
Har professorn någonsin arbetat i ett tempojobb på ackord med utsikten att göra det till pensioneringen?
Hur många av dagens elitpolitiker har gjort det?

Vilket liv lever en ensamstående förälder med en lön på 22000:- i månaden?
Kan en person med en professorslön eller en politikerlön verkligen sätta sig in i det?

Hur ska politiker som inte har verklig erfarenhet av folks levnadsvillkor kunna fatta beslut som har konsekvenser för dessa människor?

Det här resonemanget kan verka vulgärt och populistiskt, men jag menar att det här finns ett allvarligt problem att ta itu med för t.ex. statsvetare.

Grekiska folket betalar dyrt för krisen

2012-01-12T16:02:00.000+01:00

Tre självmord varannan dag i Grekland. Under de senaste två åren har 1700 tagit sitt eget liv.
En bild av desperationen som den ekonomiska krisen och åtstramningarna för med sig.
Läs mer:

Från oktober 2010 till oktober 2011 ökade den grekiska arbetslösheten från 13,5 procent 18,2 procent enligt den oberoende grekiska statistikmyndigheten Elstat.
Kvinnor drabbas hårdast. Deras arbetslöshet ökar till 21,3 procent i oktober 2011 från 17,6 procent i oktober 2010, medan den bland män steg till 15,9 procent från 10,6 procent under samma period.
Läs mer:

Vi styrs av proffspolitiker

2012-01-10T17:50:00.003+01:00

Svenska Dagbladet har i dag en artikel om regeringens arbetslivserfarenhet.
Artikeln visar att de flesta enbart sysslat med politik sedan de slutade gymnasiet.

De statsråd som arbetet längst tid med ”vanligt arbete” är Peter Norman med toppjobb inom finansbranschen i 25 år, Lena Adelsohn journalist i 22 år samt Maria Larsson vårdbiträde och Hillevi Engström polis i 19 år.
De övriga är politiska broilers. Carl Bildt, Beatrice Ask och Eskil Erlandsson har alla haft politiken som heltidssyssla mellan 31 – 35 år.
De står alla långt från den verklighet som fabriksarbetare, städarbetare, butiksbiträden, renhållningsarbetare, byggnadsarbetare, kontorister, lantarbetare, förskolelärare, sjukvårdsbiträden och många fler lever i, Kort sagt som större delen av svenska folket.

Det är naturligtvis alltid intressant att se hur representativa våra politiker är.

År 1945 skrev Elfred Kumm till de socialdemokratiska riksdagledamöterna och frågade dem om vilka yrken de hade innan de hamnade i riksdagen. Dessutom ville Kumm veta vilka yrken riksdagsledamöternas far, farfar och farfars far hade haft. Svaren redovisades i nr 8 av tidskriften Tiden 1945.
88 procent av de 194 riksdagsledamöterna, som svarat på Kumms enkät, var arbetare. De jobbade alltså direkt i produktionen av varor och tjänster.
Det andra anmärkningsvärda var att alla tre generationer, innan de tillfrågade, också varit arbetare. Farfars far var jordbrukare, soldater, jordbruksarbetare, smeder, fiskare, småbrukare, torpare och hantverkare. Farfar och fäder hade liknande arbeten. Ståndscirkulationen var inte stor på den tiden.

Om man ser på riksdagsledamöternas yrken innan de blev riksdagsledamöter fördelade de sig så här 1945:

Yrke Antal/Procent

Verkstads o fabriksarbetare 43/22
Skogs- och skogsindustriarbetare 24/12
Lärare, högre o folkhögskolelärare 17/9
Hantverkare 16/8
Jordbruksarbetare 14/7
Vid kommunikationerna 14/7
Jordbrukare 13/7
Byggnadsarbetare 7/4
Typografer 6/3
Inom handeln 5/2,5
Övriga 35/18,5

Summa 194/100
Källa: Elfred Kumm i Tiden nr 8, 1945

Bland ”övriga” märks fyra journalister, fyra stenhuggare, tre präster, två fiskare, två smeder samt ”ströyrken”. De ”Vid kommunikationerna” är järnvägs- eller spårvägsmän.

Praktiskt taget alla Socialdemokratiska Arbetarepartiets riksdagsmän 1945 är således arbetare. Några undantag finns. Tage Erlander är redaktionssekreterare, Georg Branting, Gunnar Myrdal och Östen Undén, samt ytterligare tre, är jurister. Oscar Olsson är lektor och Ivan Pauli är docent.
Elva av de 194 (5,6 procent) är kvinnor. Några arbetar som kontorister och sömmerskor och där finns också en servitris, ett hembiträde, en textilarbeterska, en typograf, en folkskollärare och en beklädnadsarbeterska.
Man blir naturligtvis intresserad av att jämföra med dagens situation.

Jesus Sjöstedteffekten

2012-01-09T08:32:00.000+01:00

Så stod han där i talarstolen som en frälsare. Karismatisk och energisk och talade väl till en hänförd församling.
Han blir mediernas gunstling ty han är megamedial.

Men, för att återgå till vardagen, vad blir konsekvenserna av Sjöstedts partipolitiska strategi?
Vilka möjligheter har den samlade vänstern - d.v.s. v, mp och s - att vinna väljarnas stöd i valet 2014 så att vänstern tillsammans kan få majoritet och kan ersätta alliansen i regeringen?
Hur stor är viljan hos väljarna att gå från höger till vänster och vad får dem att göra det?

Sjöstedt ska nu ta väljare från både miljöpartiet och socialdemokraterna. Det är fullt logiskt ur partitaktisk synpunkt och så fungerar vårt demokratiska parlamentariska system.
Men stärker detta vänsterns – v, mp och s – möjligheter att avsätta alliansregeringen?

Problemet är ju att få dem som tidigare röstat på något av vänsterpartierna men senaste valet röstat borgerligt att återgå till vänstern.
Är det troligt att vänsterpartiet med sin nu mer radikala (men enligt min mening tomma) retorik bidrar till det?

Jag tror att chansen är liten. Det är mest socialdemokratiska och miljöpartistiska väljare som lockas av Sjöstedts honungstoner och därför decimerar s och mp på väljare.

Som jag ser det blir det sossarnas svåra uppgift att samtidigt knipa de socialliberala väljare som röstat på alliansen och slåss för att behålla väljare på den s.k. vänsterkanten.
Mp kan ta de väljare som senast röstat på alliansen och nu vill ha en skarpare miljöpolitik.

Vänsterpartiet bidrar alltså inte till att störta alliansregeringen, men det kanske inte är så viktigt.

DN

GP

SvD

AB

Flamman

Attack mot PASOK

2012-01-08T17:31:00.000+01:00

En grupp maskerade individer attackerade i lördags natt den vaktande polisen utanför PASO:s högkvarter i hörnet av Ippokratous- och Navarinougatorna i centrala Aten.
Gruppen kastade fem hemgjorda brandbomber (molotovcocktails) mot polisen och högkvarteret. Bomberna exploderade på gatan, dock utan att orsaka skada.
PASOK är det socialdemokratiska partiet som tidigare hade regeringsmakten i Grekland.

Athen News

Gärna en bra tro men först en analys

2012-01-07T09:35:00.003+01:00

Jag måste kommentera Göran Greiders artikel i Aftonbladet den 19/12 2011. Göran Greider är en obotlig romantiker. Och han är en förenklare. Känslan och spontaniteten går före analysen. Agitationen före eftertanken. Han tror på idéernas makt över ekonomin och historien.
Medan jag tror att det är tvärt om: Idéerna är ett uttryck för de rådande intressekonflikterna kring produktion och arbete.

Greiders romantik kan verka tjusig och hans retorik kan vara medryckande.
Jag ser hans kamp mot högern som en kamp mot väderkvarnar. Det blir till fagert prat. Greider är vänsterns Don Quijote.

I artikeln i AB skissar han upp bilden av hur högerideologier för trettio år sedan plötsligt ersatte vänstervågen i världen. Bl.a. får idén om den själviska genen förstärka den plötsliga omsvängningen i politiskt klimat. Det verkar som om den politiska omsvängningen kom genom en mystisk kraft, en naturbetingad klimatförändring.
Man kan fråga sig varför det gick så lätt för nyliberalerna att vända den politiska riktningen i världen.

Men nu slår vänstern tillbaka säger Greider trosvisst.
Greider tror att vi lever i slutet av den nyliberala eran. ”Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.” Skriver Greider.
Och vill ersätta den ena religiösa idén med en annan.
Tro är för all del bra, men analys är bättre.

”Jag ser en del märkliga tecken i tiden” skriver Greider profetiskt.
Som exempel tar han att teorin om den själviska genen, som Greider menar lanserades som en pendang till nyliberalismen, motsagts av en teori som säger att vi människor drivs av ett solidariskt handlande.

Greider har här feltolkat naturvetenskapen. De bägge teorierna motsäger inte varandra. Att genen är självisk innebär inte att vi människor som sociala varelser måste handla själviskt. Genens ”själviska” överlevnadssträvan kan tvärtom utmynna i att solidarsikt beteende lönar sig. Greider drar slutsatser om samhället ur en biologisk teori och gör en omvänd socialdarwinism.

På samma sätt har Greider feltolkat Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. Lasse Berg beskriver stamsamhällen som uteslutande lever på jakt utan enskilt ägande. Lasse Berg beskriver en samhällsordning som fanns innan människorna började bruka jorden. Det är en rest av ett produktionstillstånd som var mer allmänt för över 8000 år sedan.
Grieider upphöjer jägarsamhällets villkor till mänsklig norm.

Som bekant har en del förändrats under 8000 år. Man kan säga att kapitalismen började med att jägar- och samlarsamhällena lämnade plats för jordbrukarsamhället. Människans villkor förändrades radikalt med att jordegendomen, penninghushållningen och varuutbytet uppstod. Hennes inbördes sociala-, ekonomiska- och kulturella relationer revolutionerades. Kalaharis spillra av jägare kan inte ge oss någon kunskap om dagens samhälle.

Greider blir hänförd och berusad av sin egen retorik och utropar till sist, med Joe Hill: ”Sörj inte! Organisera!”
”Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner” kan besegra nyliberalismen säger Greider innan han slutligen fullständig utbrister i tungomålstalande s.k. poesi.

Greider varken tröstar mig eller ger mig hopp inför framtiden.

Även om nyliberalerna just nu tappar politiskt inflytande, paradoxalt nog medan högern samtidigt går framåt, så innebär det inte att kapitalismen försvagas eller förändras i någon önskvärd riktning.
Tvärt om. Nyliberalernas filosofiska reträtt gör dem mer aptitliga, medan kapitalintressena stärker sitt grepp över basen för samhällsförändringarna - produktionsförhållandena.

Visst måste vänstern organisera sig, men först måste den sakligt analysera kapitalismen, utforma en idé om ett förhållningssätt till den och bygga en sammahängande idé om ett alternativ.

Det finns tragiskt nog ännu ingenting att organisera sig kring.
Det är det som är socialdemokratins och vänsterns stora dilemma.

Medan jag skriver detta meddelas att Jonas Sjöstedt blivit vald till vänsterns partiledare. Han tala om ”socialism” i sitt tal till kongressen.
Men är det någon som vet vad socialism innebär annat än som en utopisk dröm som ständigt krossats av verklighetens tyngd?
Menar vi med socialism detsamma som kommunisterna på Kuba? Eller den som man försökte etablera i Sovjetunionen? För inte anser vi väl att det är den som praktiseras i Nordkorea?
Kan socialism genomföras, leva och växa i en kapitalistisk värld vars struktur började byggas för 8000 år sedan och sedan dess ständigt utvecklas?
Hur kan socialismen tillämpas i en kapitalistisk värld?

Fackliga företrädare inför rätta i Grekland

2012-01-06T18:16:00.002+01:00

Torsdagen den 24 november 2011, arresterade den grekiska polisen Nikos Photopoulos, ordförande för fackföreningen inom energi- och kraftindustrin, GENOP / DEI, tillsammans med mer än ett dussin av hans fackliga kamrater. De kommer att inställa sig i domstolen tisdag 10 den januari 2012. Domen kan ge dem upp till fem års fängelse.
De protesterade mot den nya fastighetsskatt som ska tas ut oberoende av inkomst eller förmögenhet och som ska faktureras på alla elräkningar. Facket menar att många människor inte kommer att kunna betala skatten eftersom den nya skatten bara är en del av de senaste åtstramningarna från den grekiska regeringen. Avskaffandet av den nationella minimilönen och en sänkning av arbetsgivaravgiften är andra åtstramningar som drabbar löntagarna.

Athen News

Vem är skyldig vem, och vad?

2012-01-04T10:03:00.003+01:00

Enligt E24 Näringsliv har världens största ekonomier skulder på över 7 600 miljarder (7 600 000 000 000) dollar som måste omfinansieras i år. Och i de flesta fallen kommer lånekostnaderna att öka.
De största skulderna har Japan, USA och Italien.

Men vilka värden består skulderna av? Är det pengar?
Till vem eller vilka ska skulderna betalas?
Vilka måste betala skulderna?

Kan någon förklara?

Om ingen begriper vem som är skyldig vem och vad blir skulderna ingen realitet.
Då kan man ju lika gärna skita i dem, eller hur?

En jämlikhetspolitik mellan vänster och höger

2012-01-02T07:45:00.006+01:00

De nyliberala dogmatikerna brukar hävda att de ekonomiska skillnaderna visserligen ökar, men att alla ändå får det materiellt bättre jämfört med tidigare.
Det kan gälla s.k. tillväxtländerna t.ex. Kina, Indien och Brasilien men gäller inte längre för EU och USA.
Här minskar i stället välfärden för flertalet som blir fattigare medan en liten grupp blir rikare.
Då de ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga blir större ökar också de sociala och kulturella klyftorna.

De ökade klyftorna mellan rika och fattiga beror på förändringar i världsekonomin men är delvis också ett resultat av de nyliberala dogmer som varit rättsnöre för den ekonomiska politiken världen över de senaste fyrtio åren.
Forskning har dock visat att den nyliberala fundamentalismen inte leder till ökad välfärd. Allianspolitiken är kontraproduktiv i en värld där tyngdpunkten av den ekonomiska och produktiva tillväxten flyttat till Asien och Latinamerika.

Vi lever i en kapitalistisk värld.

En socialdemokratisk politik som vill skapa ökad jämlikhet måste därför räkna med att kapitalägarna investerar och att företagsamheten stimuleras.
På samma gång måste produktionens och arbetets överskott fördelas så att de fattiga får mer än de rika.
Att få detta att gå ihop är svårt.
I vart fall svårare än att tillämpa den nyliberala låtgåpolitiken som accepterar marknadens och kapitalismens krav och därmed – som ofrånkomligt - offrar mänskliga värden och behov.

Nyliberalerna i alliansregeringen vill inte satsa på offentliga investeringar.
Den nyliberala dogmen innebär också att jämlikhetspolitik är av ondo och att stora skillnader är nödvändiga för att stimulera investeringarna. Alliansregeringens politik går därför ut på att medvetet öka klyftan mellan rika och fattiga.
Å andra sidan har delar av vänstern vägrat inse att vi lever i en kapitalistisk värld där investeringsförmågan hos kapitalägarna är utomordentlig viktig för kapitalbildningen så att arbetet och produktionen ska kunna skapa ett ekonomiskt överskott att fördela.

Socialdemokratin besväras varken av den nyliberala dogmatiska enfalden eller av vulgärvänsterns utopistiska önsketänkande.
Socialdemokratin förstår att ett dynamiskt näringsliv och en sund kapitalbildning är nödvändig för att öka välfärden och skapa produktion och arbete och att de offentliga satsningarna samtidigt måste till.

För de dogmatiska nyliberalerna är marknadskrafterna en gudomlig kraft vars ande bör genomsyra all mänsklig verksamhet.
Delar av vänstern, å sin sida, anser att marknaden är djävulen själv och att statlig och kommunal styrning ska reglera resursernas fördelning.
Socialdemokratin inser marknadens nödvändighet men också dess begränsningar.
Politisk styrning ska inte reglera marknaden men ska korrigera marknadens dokumenterade okänslighet för viktiga mänskliga värden.
Socialdemokratin vill föra en flexibel politik, utan ideologiska skygglappar, där marknaden och samhällsengagemangen samverkar.
Nyliberalerna är, genom ideologiska skygglappar, oförmögna till detta.

I den nyliberala tankevärlden är värde och pris samma sak. Alla värden kan prissättas på en marknad.
Socialdemokratin måste hävda mänskliga värden framför de kommersiella.
Man kan inte alltid sätta likhetstecken mellan värde och pris.

En av orsakerna till den ekonomiska världskrisen är finansmarknadens urartning.
Socialdemokratin måste peka på finansmarknadens oförmåga att förmedla reellt kapital till produktionen. Kapitalbildningen fungerar inte längre.
Ett socialdemokratiskt ekonomiskt program bör utarbetas för hur kapitalbildningen ska reformeras så att resurserna gynnar produktion och arbete.
Utgångspunkten för ett sådant program bör vara att det är arbetet och produktionen som skapar det reella kapitalet.

De ekonomiska samhällskalkylerna bör grundas på produktionens och arbetets reella värden och främja en tillväxt som bygger på långsiktigt miljötänkande och ett hållbart samhälle.
Exploatering av naturvärden som inte kan förnyas ska räknas på förlustsidan i alla samhällsekonomiska beräkningar och verksamheter.
De problem som orsakas av ett växande sopberg och nedskitning av natur kan inte övervältras på kommande generationer utan måste lösas av dagens ekonomier.
Varje företag som exploaterar människor eller natur måste ta arbetsmiljö- och ekonomiska/miljömässiga konsekvenser av sin verksamhet.

Jämlikhet syftar inte till nivellering och likriktning men kräver en aktiv omfördelningspolitik.
Jämlikhetspolitiken löser inte de samhällsekonomiska problemen men skapar större sammanhållning mellan olika nedborgargrupper och ett mer humant samhälle.
Socialdemokratin bör vara en socialliberal human kraft mot den nyliberala fundamentalismen.

SvD

AB

SCB

Eskilstuna-Kuriren

LO-Tidningen

Riksdag o Departement

Varför vill högern och domarkåren avskaffa nämndemännen?

2011-12-29T22:01:00.003+01:00

En lobbystyrd kampanj mot nämndemannasystemet har rullat igång, påhejad av borgerliga media, högerpolitiker och av en del domare.
Debatten som följer, och förhoppningsvis en medial granskning, kommer att avslöja de egentliga motiven bakom denna kampanj.

De borgerliga ledarskribenterna har dock redan svaret: ”Man måste klippa banden mellan domstolarna och de politiska partierna.” som DN:s ledarskribent tvärsäkert uttalar sig.

Ledarskribenten stöder sig på en undersökning som Sveriges television gjort. De skickliga lobbyisterna har nämligen lyckats få Sveriges television att gå ut och fråga 1056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän om vad de anser om det samarbetet. 675 har svarat.

Lyckligtvis har vi i Sverige ett rättssystem där den dömande makten styrs genom lagar och regler. Juridiskt kunniga domare - experter på juridik tillämpar de lagar som stiftas av den folkvalda församlingen – riksdagen.

Vid sin sida har de utbildade domarna nämndemän - lekmän och amatörer – som ska biträda vid rättsskipningen. Avsikten är att nämndemännen ska bidra med livserfarenheter som domarkåren kanske saknar. Nämndemännen ska också bidra till att det finns en demokratisk insyn i rättssystemet. Möjligen kan de också bidra till att de dömda inte enbart dömts strikt efter bokstaven utan även utifrån en smula mänsklighet.

Man kan också ifrågasätta om expertdomar är objektiva.

Nämndemännen kan också, som DN:s ledarskribent skriver, ”stärka banden mellan juridiska utfall och den allmänna rättsuppfattningen.”
DN menar dock ”att det är djupt olyckligt att nämndemännen utses av de politiska partierna.”

Man kan ha en annan åsikt om detta. Eftersom lagarna stiftas av riksdagen d.v.s. av riksdagens partier skulle man kunna anta att de politiskt utvalda nämndemännen ska se till att domarkåren verkligen dömer efter lagstiftarens, d.v.s. riksdagens, intentioner.
Hur pass de politiskt utsedda nämndemännen idag sköter sina uppgifter vet inte jag.
Jag vill nog ha mer fakta och fler alternativ än vad den pågående kampanjen redovisat innan jag kan döma i frågan.

Läs Domstolsverkets rapport ”Genomföra särskilda informationsinsatser i syfte att få till stånd en bredare rekrytering av nämndemän Ju2010/4036/DOM”

Mer om nämndemannauppdraget

Expressen

Jämlikhet betyder inte nivellering

2011-12-29T08:25:00.000+01:00

”Svenskt Näringslivs” mediafon på SvD:s ledarsida, Maria Ludvigsson, kommenterar idag SNS-rapporten ”Inkomstfördelningen i Sverige ” (SNS Förlag) och pådyvlar därmed vänstern en ”besatthet av likhet.” och att ”Det är själva olikheten som besvärar.”

Hon använder ett gammalt debattknep: Att teckna en nidbild av dem hon ska argumentera mot för att sedan gå till angrepp mot den förvanskade bilden.
Det blir då så mycket lättare att argumentera för den egna saken.
Ludvigsson kan göra det extra lätt för sig eftersom det faktiskt inom vänstern har funnits och finns en vulgäruppfattning att jämlikhet betyder likhet och nivellering.
Men det innebär inte att dagens ”vänstern” hyser den uppfattningen lika litet som att ”högern” vill ha tillbaka fattigsverige modell 1880.

Dagens vänster strävar efter ett frihetens samhälle där varje individ har möjlighet att utveckla sina egna anlag och sin egen personliga förmåga. Olikheten besvärar inte.

Vad som besvärar är ett samhälle där de ekonomiska-, sociala- och kulturella samhällsresurserna fördelas så att en del gynnas medan andra missgynnas.

Saab - offer för konkurrensen

2011-12-19T10:37:00.003+01:00

GM gav Saab dödsstöten. Det är begripligt att det stora amerikanska företaget inte vill att kinesiska konkurrenter ska utnyttja den teknik som Saab utvecklat under GM-tiden.
Men det som händer är ett exempel på hur konkurrensen inte bara stimulerar företagssamhet utan också samtidigt hämmar den.
Man får hoppas att Saab-konkursen resulterar i att Saab frigör sig från alla band med GM och i ett nytt bolag kan agera självständigt.

E24

Affärsvärlden

SvD

DN

Privata affärer

Sänkt arbetstid är en internationell fråga

2011-12-17T13:26:00.003+01:00

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN

Mer kontroll i vården

2011-12-16T09:13:00.000+01:00

När nu lönsamheten och kostnadseffektiviseringen blivit drivkraften för äldreomsorgen kommer krav på ökad kontroll.
Vilka ska betala notan för den ökade kontrollen?
Även om kontrollen endast omfattar upphandling och tillfälliga stickkontroller på vårdhem så lär väl den utökade kontrollverksamheten kräva insatser av människor? Övervakningen kommer således att kosta mer. Vem betalar?
Antagligen skattebetalarna. Inte blir det de privata vårdbolagen i alla fall.
Det innebär ännu en gång att privatiseringen vältrar över kostnader på skattebetalarna.

Fast är det inte i den dagliga vården av enskilda gamla som bristerna visar sig?
Ska varje vårdteam på all äldrevård ha kontrollanter rantande omkring sig dag och natt?

Problemet är att vård av människor – antingen det är äldre, sjuka eller fångar – aldrig kan bli lönsam. Bra vård kostar.
Därför bl.a. är det viktigt att ev. överskott går tillbaka till vården.

Rationalisering, automatisering, effektivitetsmaximering, besparingsprogram och smarta finansplaceringar hör hemma i den konkurrensutsatta markanden.

Vård handlar om mänsklighet. Medmänsklighet.

DN Ledare

Nu ska Carema betala skatt men ska de vårda gamla?

2011-12-13T16:12:00.000+01:00

Carema, som bedriver privat åldringsvård i Sverige för svenska skattebetalares pengar, säger att de nu ska börja betala skatt i Sverige.
Utvecklingen går framåt.
Men en fråga återstår.
Tänker Carema bedriva verksamhet inom vården i syfte att göra profit eller för att ge de gamla en bra individuell vård?
DN

Guld och Coca-Cola kräver liv

2011-12-12T07:11:00.000+01:00

Mats Wingborg har under många år rest i Asien och skrivit böcker om hur arbetskraften utnyttjas och miljön exploateras av hänsynslösa arbetsgivare.
Tyvärr når hans rapporter sällan utanför den fackliga kretsen.
Nu har han för Swedwatch, Svenska kyrkan och Fair Trade Center redovisat vilka miljömässiga och sociala risker guldbranschen kräver.
Många av de smycken som säljs på Albrekts Guld, Guldfynd och Hallbergs guld är tillverkade i en frizon i Bombay där arbetarna riskerar avsked om de engagerar sig fackligt. Anställningsvillkoren är osäkra och i praktiken har de anställda ingen möjlighet att klaga eller verka för förbättringar.
Själva guldframställningen är förenad med livsfara för arbetarna.

En annan fackligt förankrad skribent är Bror Perjus som skriver om den globala kampen som pågått i tre decennier mellan Coca-Cola Company och facket. Han berättar om hur arbetarna fick stöd av fackförbund och människorättsorganisationer världen över. Trots våld, mord, tortyr och kidnappningar vägrade löntagarna ge upp kampen för att få organisera sig.

Riskkapitalister riskerar andras pengar. Riskarbetare riskerar sina liv.

Den nya adeln

2011-12-11T08:45:00.000+01:00

1700-talets adel, i vita pudrade peruker, struttade omkring i slott och i parker, i ett lättingliv utan att själva bidra med något till samhället.
De levde på inkomster från allmogen som tvingades betala pålagor, skatter och avgifter.

I makt av sitt ägande till jorden, och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på, skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade deras förfäder kunnat motivera sin existens genom att stå upp som försvarare av land och rike, men det var som sagt, mycket länge sedan.

Till sist ledsnade allmogen på att försörja denna tärande drönarklass.
Gamla regler, lagar och privilegier raserades och ersattes av nya som inte gynnade den gamla adeln utan i stället gjorde det lättare för handelsmän, bönder, hantverkare, industriidkare, uppfinnare, upptäckare, entreprenörer att verka för sin egen och för samhällets utveckling.

Ur dessa nya sociala grupper växte en ny aristokrati fram – kapitalisterna och deras förvaltare.
I makt av sitt ägande till kapitalet och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade de kunnat motivera sin plats i toppen och sina privilegier med hänvisning till den nytta de gjorde för landet, men det var ett tag sedan.

SvD: SCA laddar med ny jaktstuga
SvD: Dags att sätta affärerna i fokus

SvD: ”Det är inte bortkastade pengar”

Riskkapitalisterna är inte skyldiga till vårdkrisen

2011-12-04T11:33:00.009+01:00

Inte sitter Riskkapitalisten och funderar ut hur han ska kunna djävlas med gamlingarna på vårdhemmet ”Karons Kajplats”!
Och inte är det riskkapitalisterna personligen som kräver att gamlingarnas pissblöjor ska vägas eller att antalet personal på vårdhemmet ska reduceras.

Riskkapitalisten har helt rena händer vad vården beträffar.

De lever ju fjärran från senila förvirrade aggressiva gamlingar, pisslukt, tunga lyft, tvångsmatning, pillerdoceringar, strassad vårdpersonal och nattvak.

Riskkapitalisten har ingenting med vården att göra - hans samhällsuppgift är en helt annan.
Riskkapitalistens samhälliga uppgift är densamma som alla andra kapitalisters: Att samla och koncentrera resurser för att resurserna ska kunna investeras i företag som ger avkastning så att avkastningen kan investeras i nya lönsamma företag. Kapitalisterna ska förse produktionen med kapital.
Sålunda driver kapitalisten samhället framåt och arbetar för tillväxten i samhället.

För att sköta denna maktpåliggande uppgift brukar kapitalisterna rikligt belöna sig personligen med hänvisning till att de gör samhället en så enormt stor tjänst.

Riskkapitalisten kan alltså inte personligen anklagas som skyldig till vårdkrisen.

När det gäller uppgiften att förmera kapitalet har nämligen kapitalisten en hel skara underhuggare: Direktörer, chefer, mäklare, analytiker, banktjänstemän, företagare, arbetsledare m.fl. som alla jobbar mot det gemensammma målet att öka kapitalet. De jobbar för att skapa största möjliga lönsamhet genom se till att företagen blir rationella, arbetskraft och maskiner utnyttjas effektivt, kostnader reduceras, kapital och krediter förmedlas dit där de bäst behövs o.s.v.
Alla gör de sin sin plikt inom vårt kapitalistiska system.

Man kan alltså inte anklaga varken riskkapitalisten eller hans underhuggare för att vården blir sämre. Ändå blir de gamla på vårdhemmen lidande av systemets krav och krisen inom vården blir ett faktum.

Kapitalismen har aldrig varit bra på att vårda olönsamma människor.

Men det värsta är att dagens kapitalister inte fyller sin egentliga uppgift, att förmedla kapital till produktionen. Dagens ekonomiska kris är ju till stor del ett resultat av att kapitalisterna inte längre levererar. Det saknas produktivt kapital.

Snart måste vi därför på allvar fråga oss vad vi ska göra med de olönsamma och ineffektiva kapitalisterna.

Guldkant för riskkapitalister

Elitens kopplingar till riskkapitalet

Riskkapitalets löner: 686 miljoner på tre år

Affärsvärlden

Partitoppen vill inte ha idédebatt

2011-11-30T15:44:00.000+01:00

Bristen på debatt på den här bloggen har jag redan tidigare skrivit om.
S-Bloggen är som klagomuren där människor rabblar sina texter utan inbördes kommunikation. Bönerna och klagomålen kommer inte längre än till muren.

Ingen läser din blogg och du läser bara någon enstaka.
Något tankeutbyte eller gemensam debatt blir det inte.

För min del använder jag numera bloggen som en sorts dagbok där jag försöker formulera mina politiska ståndpunkter i hopp om att få motargument från partikamrater.
Bloggstatistiken visar på att en hel del är inne och tittar på min sida men kommentarerna är få och mina inlägg avsätter inga spår i andra bloggar på S-bloggen.

För många bloggare – företrädesvis äldre män med politiska positioner – förefaller s-bloggen vara en plats för revirpinkning. Som bekant drabbas äldre män av täta trängningar.

Jan Andersson är inte den förste som ledsnat och som nu lämnar bloggen. Som han skriver i sitt sista inlägg här på s-bloggen, ”Nu tackar jag för mig!”, så handlar inläggen sällan om ideologiska och allmänpolitiska frågor. För det mesta förekommer internt partikäbbel.
Den här sunkigheten, bristen på öppen politisk debatt inom partiet är en av orsakerna till partiets förfall.

De styrande, tankesmedjorna och ideologerna kör med envägskommunikation. Liksom självhärskarna i diktaturerna lever de i sin lilla bubbla där kritik och friska idéer inte når dem.
Idéutveckling blir omöjlig.

Trots att internet givit oss enorma möjligheter att föra en dynamisk, seriös och öppen fri dabatt så har partiet inte utnyttjat den. Eftersom möjligheten funnits i minst tjugo år måste man anta att ledningen inte är intresserad.
Vi är många medlemmar som inte kan bevista möten och seminarier i Stockholm. Ge även oss en chans att delta i debatterna om partiets framtid!

(Jag skulle bli mycket förvånad om någon ansvarig läser detta eller om jag får kommentarer från partikamrater.)

Kan du försvara flyktingpolitiken?

2011-11-30T08:44:00.009+01:00

Hur ofta träffar du människor – grannar, arbetskamrater, vänner – som deklarerar att
- vi inte borde ta emot fler invandrare än vad som kan få jobb här direkt
- vi tar emot på tok för många flyktingar
- de flesta som kommer hit vill inte arbeta utan bara leva på vår välfärd och av våra skattepengar
- invandrare utgör majoriteten av de intagna i våra fängelser
- invandrare som bryter mot lagen ska utvisas direkt

Jag har grannar som ibland öppet hävdar alla fem ståndpunkter. De är i övrigt snälla, trevliga och sociala. I vardagsumgänget är de generösa och rätt toleranta. De har det relativt hyggligt ställt men tillhör inte den kulturella medelklass som har högre utbildning eller som publicerar sig i media. De ingår inte i någon politisk konsensusmiljö. De är ”vanliga” rättskaffens medborgare som betalar skatt och röstar vart fjärde år.
Det blir naturligtvis diskussion, inte ofta, men tillräckligt ofta för att vi ska markera våra olika ståndpunkter.

Tyvärr är det svårt att möta deras påståenden med sakliga argument. För samtidigt som jag blir upprörd över den självgodhet och brist på humanitet som mina goda grannar plötsligt blottar så är det ju så att även jag

- vill att alla invandrare ska ha jobb och kunna försörja sig själva,
- helst skulle önska att vi i Sverige skulle slippa ta emot så många flyktingar,
- inser att det finns sådana som utnyttjar vårt välstånd och våra sociala förmåner,
- vet att en relativt större andel av dem som finns på kriminalanstalter är inflyttade från andra länder än de som är födda i Sverige
- kan tycka att det vore rättvist om de utlänningar som inte har svenskt medborgarskap fick avtjäna sina straff i de länder de kom ifrån.

Vad jag kan göra är att försöka förklara de komplicerade bakgrunder som orsakar flyktingsituationen, som förklarar sambandet mellan kriminalitet och fattigdom, vädja till mina grannars förståelse och humanitet, tala om det öppna, demokratiska och toleranta samhällets fördelar.
Men då har de sedan länge slutat lyssna.

Har du de enkla slagkraftiga och övertygande argumenten till försvar för invandrar- och flyktingpolitiken?

En viss hjälp ger Migartionsinfo

DN
AB

Vår skuld, vår alltför stora skuld

2011-11-25T08:55:00.000+01:00

Vi snackar om Greklands, Italiens, Spaniens, Portugals och Irlands skulder.
Men faktum är att Storbritannien är världens mest skuldsatta land – i alla fall enligt McKinseys sätt att räkna. Hushållens skulder, företagens lån, statsskulden och bankernas skuldberg når 492 procent av den brittiska BNP:n.
Japan har kämpat med sitt skuldberg och sin låga tillväxt i årtionden, och den visar inga tecken på att minska från sina drygt 490 procent av BNP, enligt McKinsey.
Jämfört med britterna så ter sig amerikanerna faktiskt lågbelånade med McKinsey-metoden, 282 procent vid mitten av 2011, jämfört med 296 procent för två år sedan.
På nätet finns flera så kallade ”debt clocks” som beräknar världens skuldberg på olika sätt. Tidningen Economist har exempelvis en ”Global Debt Clock” som visar att världens skuldberg, som för tillfället ligger på över fyrtiotusen miljarder dollar (40 000 000 000 000.
På den globala skuldklockan kan du också leta upp enskilda länders aktuella skuld, t.ex. Sveriges.

Och då är ändå inte den globala miljöskulden, de miljövärden vi raserat och som i framtiden måste repareras, med i beräkningen.

SvD

Vilket går först - rationalitet eller humanitet?

2011-11-23T08:28:00.006+01:00

Under kolonialismens och under den råa kapitaismens tid krävde rationaliteten och effektiviteten att miljoner människor offrades för att skapa västerlandets rikedomar.

I nazityskland fanns rationaliseringstekniker som motiverade gaskamrarna med att inrättningarna var produktiva, rationella och t.o.m. humana. Gaskamrarna var effektiva metoder att snabbt, billigt och effektivt eliminera för nationen oönskat klientel.

Kinas enorma ekonomiska framgångar bygger på en ohämmad kapitalism som visserligen är både produktiv och professionell, men till priset av mänskliga offer och umbäranden.

Om man tänker bort det mänskliga kan man alltid få sådana verksamheter att framstå som lysande framsteg.

Utan jämförelser i övrigt manas dessa bilder fram när man, på SvD:s Brännpunkt, läser dagens inlägg i vårdebatten, ”Riskkapital är bra ägare”.

”Riskkapitalbolag har visat sig vara bra ägare; de ökar bolagens produktivitet och professionaliserar verksamheten.” skriver Henrik Jordahl och Joacim Tåg, Institutet för näringslivsforskning.

Som om det kvittar ifall bolagen sysslar med vårdbehövande människor eller produkter.

Kärnan i vårdebatten är frågan om vad som går först: Rationalitet eller humanitet, låga kostnader eller en vård som är anpassad till den gamla utslitna människan.

E24

E24
Mer om detta på denna blogg

och här

Finns det plats för ideologisk debatt här?

2011-11-21T14:15:00.000+01:00

Eller är det Juholt för hela slanten?
Här är ett försök till att formulera en tanke om den ekonomiska världskrisen.
Ett kortfattat försök till allmän enkel förklaring 1.0

Sedan tusen år tillbaka lever vi i en global marknadsekonomi där varor och tjänster produceras för att säljas och köpas med hjälp av bytesvaran pengar.
Eftersom producenterna och säljarna, på grund av konkurrensen, tvingas att minimera sina kostnader för att sänka priserna under konkurrenternas så pressas priserna och produktionen effektiviseras.
Människors strävan efter vinst, personlig utveckling och nyfikenhet driver på utvecklingen.
De vinster som uppstår i verksamheten går till investeringar och till expansion av verksamheten.

Så långt är allt gott och väl.

Men eftersom vi sedan tre hundra år tillbaka lever i en kapitalistisk marknadsekonomi tvingas säljarna och producenterna ständigt att skapa allt högre vinster i sin verksamhet.
Dels blir investeringarna alltmer kapitalkrävande på grund av verksamhetens allt större omfattning och komplexitet. Men det finns ännu ett skäl.
Till producenterna har nämligen en ny grupp marknadsaktörer, sedan ett par hundra år, sällat sig, nämligen procentarna.
Vinsterna ska nu användas, inte bara för investeringar och tillväxt i produktionen, utan dessutom till att betala räntor till kreditgivare och ge avkastning till dem som satsat kapital i verksamheten. Producenten jagas därigenom av allt högre avkastningskrav och allt högre räntor i realation till vinsten.
Kapital- och finansmarknaden, som från början var till för att försörja produktionens behov av krediter och lån, måste nu även ge avkastning till procentarna.

Så långt går det an.

Men eftersom finansmarknaden har blivit en alladeles egen marknad som hålls igång av att skuldpapper köps och säljs måste även den ge sina investerare, profitörerna, avkastning på kapital. Kopplingen till produktionen blir samtidigt allt svagare och finansmarknaden blir sig själv nog.
Och eftersom man på finansmarknaden handlar med skulder som finansieras av nya skulder i en lång kedla uppstår så småningom en skuldkris då kedjan av skulder slutligen ställs inför kravet att betalas i reella värden. Skuldsufflén säckar ihop till en pannkaka och de imaginära vinsterna går upp i rök.
Den kapitalmarknad som är nödvändig för att försörja den kapitalistiska marknadsekonomin drabbas av propp. Produktionen saknar kapital för att kunna hållas igång. Det uppstår en produktionskris.
Genom att utnyttja upp- och nedgångarna på finans- och valutamarknaden kan visserligen en del företag tilfälligt skapa stora finansiella intäkter. Men vid krisen förvandlas de finansiella intäkterna bara till luft i bokföringen.

Produktionskrisen orsakar arbetslöshet och till att konsumtionsutrymmet begränsas. Alla försöker rädda sig genom att ”ta ut sina pengar från banken” och försöker bl.a. slippa att betala skatter.
Misstron mot näringsliv och samhälle ökar och en svart ekonomi uppstår.
Låga skatteintäkter leder till en politisk kris som förvärrar läget.
Politikerna försöker lösa proppen i kapitalförsörjningen genom att trycka upp mer pengar och injicera i kapitalmarknaden.
Men det kan lyckas för en tid, på sikt förvärrar det läget och skapar inflation.
Historiskt sett är det bara investringar - statliga och privata - i infrastruktur och teknikutveckling, utifrån reella värden som kan få hjulen att börja snurra och blodomloppet att pulsera igen.
Fram till sjuttiotalet har krisförkoppet gått i cykler om sju, tio eller 20 år.
Men eftersom transaktioner i dag är globala, och sker i oerhört snabb takt, särskilt de finansiella, kommer den ena krisen innan den andra har klingat av. Det ser ut som en ständigt fortgående kris.
Kriserna är inte heller avgränsade till enbart bank-, finans-, valuta-, bostads- eller politiska kriser var för sig utan en kris inom en sektor påverkar de andra i ett växelförlopp.

Har du synpunkter?

Som du förstår gör beskrivningen inte anspråk på att vara vare sig fullständig, vetenskaplig eller objektiv.
Frågan är bara: Duger den som en ytterst summarisk sammanfattning?
Vad är fel och varför? Vad bör ändras och till vad? Vad bör strykas? Vad ska läggas till?
Kommentera gärna så att vi tillsammans kan uppgradera förklaringen.
Du behöver inte vara socialdemokrat för att kommentera men anonyma kommentarer tänker jag inte beakta.

Några spridda länkar
Andreas Cervenka i SvD

Marios blogg

Svenskt Näringslivs ekonomifakta

Partiprogram för Socialdemokraterna

ekonomisk debatt

Sociologerna

Världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen

2011-11-20T15:37:00.000+01:00

I USA har en samling dollarmiljonärer ”demonstrerat” och kräver att få betala mer i skatt. I ett upprop, som undertecknats av 137 miljonärer och som skickats till president Barack Obama samt kongressen, vädjar man om att få en högre skattesats.
"Gör det rätta. Höj våra skatter" skriver gruppen som kallar sig ”Patriotiska Miljonärer”.
Skattesänkarpolitiken har visat sig kontraproduktiv anser de.
Läs mer i E24.

Bill Gross är chef för världens största obligationsfond Pimco som förvaltar över 9 000 miljarder kronor. Han pekar på att de senaste decenniernas globalisering och teknologiska utveckling varit förödande för arbetsmarknaderna i västvärlden. Vinstlotten har dragits av kapitalägare. Företagsvinsterna som andel av USA:s bruttonationalinkomst har sedan 1980 klättrat från 8 till 13 procent. Även i Sverige har allt mer av det värde som skapas i näringslivet gått till vinster och mindre till löner.
Bill Gross, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt. Se Andreas Cervenkas artikel i SvD 7 oktober.

Högerpolitikerna i EU försöker införa Tobinskatt på finansiella transaktioner.
Läs mer i SvD

P.G. Gyllenhammar ryter till i Dagens Industri om ”råkapitalismen” och manar det giriga näringslivet till besinning. Läs mer i SvD.

De nyliberala dogmerna visar sig, på område efter område, inte hålla i kontakten med verkligheten.
Medan socialdemokraterna i Sverige bjäbbar om Juholt är bra eller dålig för partiet och hamnar i luven på varandra inbördes enar sig världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen.

Vi har råd att betrakta våra gamla föräldrar som människor

2011-11-20T08:53:00.012+01:00

Liberalfundamentalisternas andra nya mantra i vårddebatten är:
”Eftersom vi tillåter privata företag att bygga vårdhem, att leverera produkter och mat till vården bör vi också kunna tillåta privatisering av vården”
Människor likställs med varor och produkter. En vårdbehövande åldrig och utsliten mamma likställs med armeringsjärn och betong, kanyler och blöjor, köttbullar med brunsås.
Som en del i en produktionsapparat som ska generera pengar till ägarna.

Men är människor produkter bara för att de blivit gamla?
I bästa fall betraktar liberaldogmatikerna de gamla som kunder och vårdkonsumenter.

”God dag, jag har slitit och släpat ett helt liv och skulle nu på ålderns höst vilja ha litet äldrevård”.
- Jaha, får det lov att vara en dyr eller billig vård? Det är bara att välja, men tänk på att det är skattebetalarna som betalar! Kräv inte för mycket!”

Tänk efter, hur är det med dig själv, när du blir så gammal och skröplig att du är färdig för vårdbolagens omsorg ? Vill du då hellre ha en billig, kostnadseffektiv och vinstgivande vård som kostar skattebetalarna så litet som möjligt, eller vill du ha en vård med resurser?
Om du är liberal fundamentalist bör du välja det förstnämnda.

Människohandel betraktar de flesta av oss, även av liberalfundamentalister, som kriminell därför att vi skiljer på varor och människor och för att vi inser att ingen profitör ska sko sig på andra människors ofrihet och värnlöshet.

Nog har vi råd att betrakta våra åldringar som människor?

Om liberalfundamentalisternas första nya mantra i vårddebatten

DN Debatt

SvD Opinion

SvD Ledare

AB Ledare

DN
AB

En gammal sosses bekännelse

2011-11-17T14:26:00.000+01:00

Har räknat mig till ”vänstern” i 50 år. Socialdemokrat blev jag 1968 efter att kommunisterna i Tjeckoslovakien brutalt krossat ”socialismen med mänskligt ansikte” 1967.
Många illusioner har berövats mig och många besvikelser har det blivit sen dess. För varje gång tror jag mig ha blivit klokare.

I ”Sveriges Kommunistiska Parti”, det gamla partiet som jag gick med i 1962, hann jag emellertid få en grundlig skolning i marxism. En frihetlig, kritisk och analytisk marxism, inte den vulgära som det nya SKP och den övriga bokstavsvänstern senare dogmatiserade i.
Och inte den som borgerligheten karikerar och bespottar.

I dag är jag en sosse i periferin. Är medlem, men inte aktiv. Går inte länge på möten. Prenumererar visserligen på ”Tiden” men läser dagligen Eskilstuna-Kuriren och SvD.
Jag ger utlopp för mina åsikter och ståndpunkter genom min blogg ”Marios blogg”.

Känner större samhörighet med ”arbetarrörelsens idé” än med socialdemokratins ledning och partibyråkratin, kallad ”partiet”.
Då jag röstar på socialdemokraterna i valet röstar jag egentligen för Arbetarrörelsen.

Jag var fackligt aktiv mellan 1959 och 1982. Först inom Byggnads sedan inom Handelsanställdas förbund. När jag till sist tvingades ut ur den fackliga byråkratin startade jag eget företag. Försöjde mig på det i tjugo år.

Drev på eget bevåg och för egna medel 1996-2005 en facklig debattsajt på nätet genom nätpublikationen ”Fackliga InternetJournalen” som hade cirka 400 gratisprenumeranter. Den motarbetades av LO och jag tvingades lägga ner.

Inser att socialdemokratin inte är ett socialistiskt parti vilket jag inte heller längre kräver. Kan i dag utan att skämmas kalla mig socialliberal. ”Social-” för jämlikhets- och solidaritetstanken, liberal för frihetligheten.

Trots allt känner jag att jag hör hemma inom arbetarrörelsen och kommer antagligen att rösta på socialdemokraterna.
Men alltmer i brist på andra alternativ.

SVT

SvD

Expressen

Demokratin tar stryk i politiskt och ekonomiskt kaos

2011-11-17T11:32:00.000+01:00

Redan det antika Hellas (cirka 500 f.Kr.) råkade ut för kriser liknande den i dagens Grekland. Och även det antika Rom krisade på ungefär samma sätt som Italien gör i dag.
I antikens Grekland löste man den politiska låsningen genom att folket stödde en ”tyrann” som under en tid fick diktatorisk makt att styra staten ur krisen.
I antikens Rom, ungefär 700 år senare, kunde senaten ge en av konsulerna oinskränkt auktoritet för en begränsad tid, som en nödåtgärd i kristider. Den utvalde konsulen kallades för ”diktator”.

Att orden tyrann och diktator idag har en negativ klang beror på att tyrannerna och diktatorerna så småningom kom att utnyttja sin makt till att missbruka den och att befästa makten på livstid.

Det kan vara skäl att påminna om att diktatorerna Hitler och Mussolini steg fram ur ekonomisk kris, politiskt kaos och allmän oordning liknande den som idag råder.

I dagens Grekland och Rom sparkar man de demokratiskt valda ledarna och ersätter dem med expertregeringar för att kunna återställa marknandens förtroende.
Frågan är om dessa interimsregeringar ska kunna leda sina länder ur krisen. Inte mycket tyder på det.

Mario Monti och Lucas Papademos är förvisso inga diktatorer, de är ekonomer, men genom förfarandet med expertregeringar har man nedvärderat demokratin.

E24

DN

SvD

När de liberala dogmerna inte stämmer med verkligheten

2011-11-17T09:30:00.003+01:00

Borgerliga liberaldogmatiker gör nu försiktigt reträtt i frågan om privatisering inom äldreomsorgen.
Botemedlet är mer övervakning, fler inspektioner, bättre upphandling.
Men så långt som till att erkänna att privatiseringen kan leda till att avkstningskraven sätts före vårdkvalitén, så långt går man inte.
Det skulle nämligen inte stämma med dogmerna.

Det nya högermantrat är nu:
”Varken hur mycket pengar som satsas eller vem som driver äldreomsorg säger något bestämt om kvaliteten för de boende.” som dagens ledarskribent formulerar det i GP.
Och det är så sant som det är sagt.

Men det är inte det som frågan gäller.
Problemet inom välfärden är inte att enskilda privata företag som Carema inte sköter sig, och inte ens huruvida vårdbolag är privata eller kommunala.
Problemet är strukturellt.
Enligt de nyliberala dogmatikerna ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan ska även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
(Diskussionen om vinst eller inte är enfaldig. Det handlar om hur de ev. vinterna används.)

Eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, omsorgen minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket går ut över vårdkvalitén över hela linjen.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän - oavsett om de är borgerligt styrda eller inte - väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset och samtidigt lovar den bästa kvalitén.

Men den fråga som du aldrig får från makthavarna är hur mycket pengar du, som skattebetalare, är beredd att spara på vården av din gamla senila mamma.
Vad får hon kosta? Hur kan vården av henne bli billigare och mer lönsam?
Hur mycket kan du tjäna på att minska kostnaderna för vården av gamlingen?
Hur många vårdtimmar om dygnet kan du spara på henne för att få lägre skatt?
Vad kan du tjäna på att låta henne ligga i sina nedpissade blöjor i en dag i stället för att få torra inom åtminstone en timme?

Om det är privata eller kommunala företag som snålar in på resurserna spelar ingen roll.

”Hur mycket skattepengar som satsas på äldreomsorgen är tyvärr inte något tillförlitligt kvalitetsmått”, skriver GP:s ledarredaktör och citerar:
– Vi kan inte se något samband mellan kostnader och resultat. Det är så mycket som spelar in, som organisationsförändringar och ledarskap, säger Peter Nilsson, statistiker på SKL, till Aftonbladet.”

OK. Låt oss resonera på det sättet. Det innebär att tidningen GP inte behöver kosta 3382 kr i prenumeration. Tidningsledningen skulle, genom ” organisationsförändringar och ledarskap” kunna göra en lika bra eller bättre tidning för en tusenlapp mindre.

Kanske genom att minska på antalet redaktörer på ledarredaktionen.

DN

SvD

Expressen

SvD

Svenskt Näringsliv vill ha mer skattepengar till den privata vården

2011-11-12T10:04:00.006+01:00

Anders Morin, Svenskt Näringsliv, börjar inse att det där med privata välfärdstjänster inte alltid är så bra för de behövande.
Han inser, klädsamt nog, att näringslivet har ett särskilt ansvar när nu brister uppdagas eftersom Svenskt Näringsliv var pådrivare för reformen.
”Viktigast nu är stärkt kvalitetskontroll. Skärp kraven, och stäng omedelbart verksamheter som inte håller måttet”, skriver Anders Morin i dagens SvD.
Enligt de nyliberala dogmatikerna inom Svenskt Näringsliv och i alliansregeringen ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
Men eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, tiden för omsorg minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket även här går ut över vårdkvalitén.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän, väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset. Med hänsyn till våra skattepengar.
Nu har det alltså blivit uppenbart att vårdföretagen får skattepengar för att bedriva en undermålig vård.
Vad föreslår då Anders Morin, Svenskt Näringsliv, att vi ska göra åt saken?
Jo, landstingen och kommunerna ska förbättra sina kravfunktioner och förstärka sin kvalitetskontroll. De ska göra tätare inspektioner, bättre uppföljning av resultat och kvalitet, bättre information till brukarna.
Dessa övervakningsåtgärder är inte gratis. De kostar skattepengar.
Vi skattebetalare ska alltså inte bara betala vårdpengar till de privata vårdföretagen för att de ska vårda våra gamla utan också betala för att kontrollera att de ”levererar”.
Någon institution bör kanske undersöka hur dyr ”vårdreformen” blir för oss skattebatalare i slutändan.

DN Ekonomi

DN debatt

GP

SvD Brännpunkt

Expressen
AB
DN
DN
AB
SvD

Hans högvördighet Wahlroos har talat till populasen

2011-11-04T15:42:00.006+01:00

Säga vad man vill om Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, rättfram är han och han hymlar inte med att VD:ar är ett priviligerat släkte långt ovanför oss vanliga knegare.

I själva verket är Wahlroos ett lysande exempel på den penningaristokrati på toppen av samhällspyramiden som försöker få oss att tro att vi inte kan leva utan den men som egentligen skor sig på oss på botten av nämda pyramid.

Beträffande kritiken mot att Nordeas vd Christian Clausen får en lyxvåning och furstliga pensionsavtal säger Björn Wahlroos att han inte tycker att vd:n ska behöva betala för sin bostad med egna pengar.

- Jag skulle gärna höja Christian Clausens lön, så att han kunde köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill, säger Wahlroos till SVT.

SVT har berättat att Clausens pensionsavtal garanterar honom cirka 100 miljoner kronor (11 miljoner euro), när han väl pensioneras från sin tjänst.

Samtidigt är Nordea i färd med att minska sin personal med 2000 anställda i fyra länder.

Hur personalen och kunderna i ett sådant läge ställer sig till Clausens förmåner skiter Wahlroos högaktningsfullt i. Som det anstår en furste.

Nu är det ju inte så att Nordea ägs av Wahlroos. Nordea ägsa av alla som har aktier i företaget, har lån i eller lånar pengar till banken, pensionssparare och av skattebetalarna via statens aktieinnehav.

SvD

YLE

E24
Expressen
E24
SvD

Riskkapitalister är dåliga på att vårda äldre

2011-11-02T17:13:00.000+01:00

Dagens Nyheter kommer med nya exempel på att riskkapitalbolag inte klarar av att sköta äldreomsorg.

Riskkapitalägda Carema har på senare tid fått våldsam kritik för sitt sätt att driva äldreboendet Koppargården i Vällingby. Politikerna i stadsdelenämnden vill kasta ut företaget. Efter flera tidningsartiklar om grova missförhållanden och om vanvården och falska uppgifter från Carema är det omöjligt att lita på bolaget anser stadsdelsnämndens ordförande.

Liknande missförhållanden tycks finnas vid Caremas äldreboende Tallbohov i Järfälla. Enligt anställda har ledningen drivit besparingskraven så långt att det inte längre går att bedriva en säker vård.

Carema är inte ensamt i branschen om att få kritik. Flera företag inom vård och omsorg är ensidigt inriktade på att sänka kostnaderna och att vinna upphandlingar med hjälp av låga priser för att ägarna ska få ut sina vinster.

De vårdbehövande tvingas betala med sämre vård. eller ingen vård alls.

Carema ingår i Ambea som har en "ledande position inom sjukvård och omsorg i Norden". Företaget bytte förra våren ägare, när riskkapitalbolaget 3i på klassiskt manér sålde vidare till andra riskkapitalister. Ambea kontrolleras nu av Triton och KKR. Den senare är närmast prototypen för en internationell riskkapitalgigant, inte minst känd från striden kring livsmedelsföretaget Nabisco. Bakom riskkapitalbolaget ligger en av USAs rikaste män, Henry Kravis, som också blivit det andra Ket i KKR.
Styrelseordförande i Ambea är Mikael Lilius, känd som tidigare vd för börsbolagen Incentive och Gambro. Allra mest uppmärksamhet har han dock fått för sina enorma bonusar i det finländska el-juntebolaget Fortum. I övrigt domineras styrelsen av representanter för de båda riskkapitalägarna.

DN

DN

E24

Varför är alla så förvånade?

2011-11-02T10:05:00.006+01:00

Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?

Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.

Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.

Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.

Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.

Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.

Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?

Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?

DN

DN ledare

GP
SvD
SvD

Norrköpings Tidningar

Uppsala Nya Tidning

ÖstgötaCorren

Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland

Finanshajarna jagar i Greklands kris

Nyliberal dogmatism om Grekland

Småaktigt och trångsynt

Dogmatiskt och enfaldigt

Högern löser inte krisen

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

Vad säger Paggan?

Arbetet är inget särintresse

2011-11-01T08:35:00.000+01:00

Varje människa är beroende av sitt eget och andras arbete.
Arbetet och produktionen är grunden för all utveckling - ekonomiskt-, socialt och kulturellt.
Därför är arbetet och produktionen inte något särintresse.

Men i vår vackra värld är produktionen avhängig två parter med delvis gemensamma men också motsatta intressen – kapitalägare och löntagare.
Hela samhället är beroende av relationerna mellan dessa parter.

Intressemotsättningen melln kapital och arbete har, genom den historiska och demokratiska utvecklingen, skapat organisationer på vardera sidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar. Arbetarepartier och högerpartier.
De har olika intressen i förhållande till arbetet, produktionen och produktionsresultatets fördelning.
Samtidigt tvingas de, i symbios, hänga samman inom produktionen.
Men just för att de är nödvåndiga i produktionen och för demokratin är de inte särintressen.

Ingenting av detta är påhitt av politiker eller ledarskribenter utan är ett universellt historiskt faktum och relationer i en global historisk process.

För att bättre kunna hävda sina intressen bildade den svenska fackföreningsrörelsen en politisk gren av arbetarrörelsen - det socialdemokratiska partiet.
Höger- och nyliberala krafter svarade med att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. (Hur svenskt detta nu är, men det är en annan diskussion)

Högerkrafter har i modern tid på olika sätt arbetat på att dölja motsättningarna mellan kapital och arbete. Ett exempel är den italienska fascismen som förbjöd arbetarrörelsen och fackföreningarna och skapade en organisation i vilken arbetsgivare och löntagare skulle samverka i god gemenskap.
Det nationella intresset ”allmänintresset” stod över intressemotsättningarna i näringslivet.
Faktum är att fascsterna beskyllde fackföreningarna för ”särintressen”.

Inom demokratier är det främst genom nyspråk och lobbyism som högern försöker vinna makt genom att dölja motsättningen mellan kapial och arbete och proklamera ”allmänintresset”.
Genom att beteckna intressemotsättningarna kring arbetet och produktionen som ”särintressen” vill högern befästa ”allmänintresset” och dölja att löntagar- och arbetsgivareorganisationerna är centrala för arbetet och produktionen.

Genom att inte låtsas om att arbetarrörelsen består av en facklig och en politisk gren vill högern splittra rörelsen.

Dagens ledare i DN är således inte ett sakligt inlägg i den politiska debatten, den är en partsinlaga i kampen mellan kapital och arbete.
Ett sorts särintresse visserligen, men i arbetslinjens Sverige kan väl inte arbetet och produktionen vara ett särintresse.

SR

DN

Affärsvärlden

Storebror ser dig

2011-10-27T17:22:00.006+02:00

Du går på Sveavägen i Stockholm. När du passerar en reklamtavla tilltalar den dig med namn och tipsar om just den butiken du kan vara intresserad av. Trevligt eller skrämmande?
Hur som helst är det en realistisk situation inom en inte alltför avlägsen framtid.

När du använder sociala medier eller handlar med kundkort avsätter du massor av information om dig själv och dina köpvanor. Din mobiltelefon talar om var du befinner dig. Storebror ser dig.
Det är inte säkert att du gillar det.

Jag är ingen integritetsparanoiker och inte heller vän av ”Den Nya Välfärden”.
Men det finns starka skäl att läsa Pär Ströms broschyr ”Storebror på Facebook – integritet och risker på sociala medier” som givits ut av DNV. Du kan rekvirera den gratis antingen genom att ladda ner den som PDF-fil eller beställa den per post.

DN

Fula fria företagare finns

2011-10-27T08:56:00.003+02:00

SR, P1-morgon, rapporterar i dag om en svensk företagare som misstänks för att systematiskt ha lurat lettiska arbetare att jobba gratis på byggen och bondgårdar i Sverige. Mannen har rekryterat arbetarna via sitt bemanningsföretag i Riga och sen hyrt ut dom till svenska småföretagare.
Erik Leijonmarck, projektledare vid Institutet för säkerhets och utvecklingspolitik (ISDP) har skrivit en rapport om hur lettisk och estnisk arbetskraft utnyttjas i Sverige.

I söndags rapporterade SR:s Kaliber om slavlika förhållanden på billiga biltvättar.
Kaliber avslöjade hur asylsökande och papperslösa utnyttjas som billig arbetskraft och människohandel. Samtidigt ger Arbetsförmedlingen stöd till de illegala verksamheterna

Varje år lockas tusentals thailändska bärplockare till Sverige med löften om att tjäna ihop så mycket som en thailändsk årslön. Villkoren i Sverige har dock varit betydligt tuffare och många har åkt hem med skulder.
I augusti rapporterade DN om att en man och en kvinna i Hälsingland som anlitat bärplockare häktats av Hudiksvalls tingsrätt, misstänkta för människohandel.
De även DN

SR P1 Tendens har i veckan rapporterat om ”Fruimport” till Sverige.
Utländska kvinnor från fattigare länder, som Ukraina, Filippinerna, Thailand, lockas till Sverige med löfte om äktenskap och en ljus framtid. Kontakterna sker ofta via annonser på nätet.
Om relationen i Sverige tar slut inom två år är hon tvungen att återvända till ursprungslandet.
Mannen som lurar hit kvinnorna har fullständig makt och kan när som helst ringa till Migrationsverket och säga att förhållandet är slut och att han inte tar ansvar för henne längre.
I flera fall visar det sig att en del män satt detta i system. Det finns exempel på män som är uppe 5-10 "importerade" kvinnor för att få billiga hushållsnära tjänster utförda.

Naturligtvis är detta små undantag på vår svenska tämligen välbalanserade arbetsmarknad. De fula fiskarna agerar i arbetsmarknadens yttersta utmarker.
Men tendensen att sko sig på andras arbete tycks vara en del av den mänskliga naturen. Historien om slaveriet, träldomen och livegenskapen samt utnyttjande av arbetare i länder där fria fackföreningar är förbjudna tycks bekräfta antagandet.

Kanske är det också bäst att, i dessa historierevisionismens dagar, tillägga att vi i Sverige idag har en balanserad arbetsmarknad inte tack vare Det Nya arbetarepartiets stolta historia. Högern har alltid varit arbetarrörelsens motpart.

Kapitalisterna som styr världen

2011-10-26T21:18:00.000+02:00

”Greklands hela ekonomi är mindre än stockholmsbörsen” påpekade ekonomiprofessor John Hassler på TV4 nyheter kl.19.00 i dag.

Det kan vara värt att tänka på, då vi snackar om finanskrisen, att världsekonomin styrs av en liten sammankopplad grupp multinationella företag.
Att så är fallet har bekräftats av en ny vetenskaplig studie från högskolan Eidgenössische Technische Hochschule Zürich, som undersökt sambandet mellan drygt 43 000 multinationella bolag, Studien visar att det är en relativt liten grupp bolag, i huvudsak banker, som har mest makt över den globala ekonomin.

Studien som presenterats i vetenskapsmagasinet New Scientist refereras i veckans nummer av Affärsvärlden.

”Vår analys är baserad på verkliga observationer”, säger James Glattfelder som varit med och utfört studien.
Forskarna har använt en databas, Orbis 2007, som innehåller 37 miljoner företag och investerare över hela världen. Av alla dessa bolag är drygt 43 000 transnationella med verksamhet i flera länder.
Av de transnationella går det att peka ut 1318 företag som har en starkare koppling till varandra genom ägarskap. Dessa bolag är kopplade till minst två andra i det mindre nätverket. I snitt är ett sådant elitbolag kopplat till 20 andra genom stora aktieägarposter.
De 1318 bolagen representerar 20 procent av de globala intäkterna. Men om man tittar på vad bolagen vidare äger och kontrollerar genom sina aktier representerar de 60 procent av de globala intäkterna.
I nätverket på 1318 bolag kunde forskarna isolera ytterligare en grupp. Den mindre gruppen i gruppen utgörs av 147 bolag som kontrollerar 40 procent av intäkterna i nätverket som utgörs av 1318 bolag.
Forskarna är noga med att påpeka att de inte ansluter sig till några konspirationsteorier. De transnationella bolagen köper aktier i varandras bolag på affärsmässiga grunder.

Forskarna noterar dock att en liten stark grupp kan orsaka problem för den globala ekonomin. Med hjälp av de empiriska studierna föreslår rapporten att man bör gå vidare och ta reda på hur den lilla men starka gruppen påverkar den finansiella stabiliteten.
I Affärsvärlden finns en lista på de 50 mäktigaste bolagen av den inre cirkeln på 147 bolag.

Här är de tio första på den listan.
1. Barclays plc
2. Capital Group Companies Inc
3. FMR Corporation
4. AXA
5. State Street Corporation
6. JP Morgan Chase & Co
7. Legal & General Group plc
8. Vanguard Group Inc
9. UBS AG
10. Merrill Lynch & Co Inc

Se även David C. Kortens bok ”When Corporations rule the World”

Finns på svenska: ”När företagen styr världen”

David Rothkopfs bok ”Superclass”

Valfrihet för alla?

2011-10-26T08:20:00.003+02:00

Att det finns ett stort utbud av varor och tjänster innebär inte automatiskt valfrihet för alla.

Om utbudet och alternativen är knutna till hur penningstark, hur utbildad eller hur informerad du är eller till var du bor så begränsas dina möjligheterna att välja.

Marknaden ser till att det finns ett stort utbud av varor och tjänster. Har du inte råd att välja bland lyxbilarna kan du alltid välja mellan de billigare bilarna. Har du inte råd att välja bland bilarna kan du alltid välja en cykel ur cykelutbudet.
Har du inte möjlighet att bo i en Djursholmsvilla kan du kanske köpa ett hus i Pajala eller en hyra en lägenhet i Botkyrka.
Du har med andra ord full valfrihet?

Nyliberala ideologer vill öka valfriheten inom vård-, skola och omsorg genom att ”privatisera” mera.
Ja särskilt privata är ju inte privata skolorna och vårdinrättningarna eftersom de till största delen direkt stöds, och är direkt beroende, av skattepengar.

Utbudet av välfärdsföretag har kanske ökat men har valfriheten för ökat alla?
Det är det ingen som vet.

Ingen vet heller i dag om det är myndigheter, privata företag eller ideella organisationer som är bäst på skola, vård, omsorg och infrastruktur. Eller vilka som levererar högst kvalitet.

Enligt en ny kartläggning av Dagens Samhälle omsätter välfärdsbranschen hela 820 miljarder kronor. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter, skriver Mats Edman, chefredaktör/vd Dagens Samhälle, i dagens DN Debatt.
”
Det behövs en avsevärd uppryckning när det gäller statistik för den offentliga marknaden. I dag finns fyra aktuella rapporter som pekar på att kvalitetskontrollen haltar:

1. Det saknas underlag för att utvärdera resultaten av offentliga sektorns verksamhet (enligt Statskontoret).

2. Det saknas data för att utvärdera konsekvenserna av reformerna inom välfärden (enligt SNS-forskare).

3. Det saknas statistik för att bedöma om offentlig upphandling leder till konkurrens (enligt Konkurrensverket).

4. Det saknas fakta för att utvärdera affärerna på den offentliga marknaden (enligt Dagens Samhälle).” skriver Mats Edman.

Man borde också undersöka hur stor den reella valfriheten för alla har blivit.
Har alla lika tillgång till den bästa vården, de bästa skolorna eller bästa omsorgen?

Nyspråk och självförhärligande i Moderaternas historiebeskrivning

2011-10-25T08:54:00.000+02:00

Den Nymoderta målmedvetna och skickligt genomförda historieförfalskningen sker utefter fyra linjer:

1. Självförhärligande.
Påstår t.ex. att ”Nya Moderaterna” (=Moderaterna, Högerpartiet, Allmänna valmansförbundet) var ”med och genomförde rösträtten” när de i verkligheten var arga motståndare till den. Direkt historieförfalskning.
Se DN

2. Döljer sanningen.
Kallar sig ”vår tids arbetareparti”, utmålar sig som ” ett parti för hela Sverige” och påstår sig föra en politik utan hänsyn till ”särintressen”.
Syftar är att dölja att de fortfarande är ett parti för kapitalägare och rika samtidigt som de vill framställa politiken som fri från intressemotsättningar. Se Moderaternas handlingsprogram

3. Målar upp motståndaren som den onde i historien.
”Folkhemmet” och socialdemokratisk politik 1930-1970 framställs som ett antihumant statsbyråkratiskt och maktfullkomligt styre, politiskt klåfingrigt och skyldig till barnhemsbarnens lidaden, steriliseringspolitik, feghet under kriget, socialisering av det privata livet och smygkommunism.
Se dagens ledare i SvD

4. Skapar nyspråk.
Gör karikatyrer av motståndarens begrepp och går till angrepp mot dessa. Här går historieförfalsningen ut på att ersätta begrepp som t.ex. jämlikhet med nivellering och solidaritet med tvång.
Se t.ex. SvD:s ledare

Demokrati uppstår inte automatiskt när diktaturen har fallit

2011-10-22T10:01:00.000+02:00

Vi har vant oss vid att betrakta demokratin som ett normaltillstånd som finns där men som kan avbrytas av diktatur. När diktaturen faller tror vi därför att det automatiskt bir demokrati.
Historien visar att det inte är så.
Demokratibygget är ett hårt och tidsödande arbete som aldrig blir färdigt.
Demokratin måste byggas av folket, underifrån, med många byggstenar, bland andra:
Tolerans och respekt för oliktänkande, öppenhet, yttrande-, organisations- och pressfrihet, jämlikhet, gemensamma och rättvisa regler och strukturer som alla respekterar, domstol som står fri från alla maktgrupper, likhet inför lagen, ekonomisk-, kulturell och social frihet för alla, ett system som inte tillåter mutor.

I det vacuum och det kaos som uppstår efter folkliga revolutioner måste en ny maktstruktur erätta den gamla. Det krävs nämligen makt för att skapa förutsättningar för demokrati.
Det krävs makt inte minst för att balansera de olika grupperna och intressena – ekonomiska, kulturella och sociala - som kämpar om makten.

Ser man till historien är det alltid de mest välorganiserade och målmedvetna grupperna som tar makten i en kaotisk situation. I Ryssland 1906-1917 var det boljsevikerna, i Kina 1948 var det Maos bondearmé, i Iran var det mullorna.
Men i de flesta fall har inte demokrati genomförts. Istället har en ny diktatur ersatt den gamla.

Vilka grupper i Tunisien, Libyen, Egypten och övriga länder, där diktaturerna fällts, är mest och bäst organiserade? Vilka intressen företräder de?
Vilka förutsättningar har de att skapa demokrati?
I Tunisien är det val. Det innebär inte att Tunisien är demokratiskt. Det innbär bara att maktkampen pågår.

SvD

SR

SR

DN

Med överklassen som mentor

2011-10-19T09:05:00.006+02:00

Drottning Silvia har i SvD generöst givit svenska folket goda råd om hur man ska uppfostra sina barn.

I intervjun berättade drottningen att kungen och hon bjöd sina tonårsbarn och deras vänner på ett glas vin till maten under en middag för många år sedan.
Anna Carlstedt, förbundsordförande för IOGT-NTO, reagerade och anser att detta var fel.

SR P1 ringer upp Carl Jan Granqvist, krögare och vinkännare, och frågar vad han anser om saken.

Fint att medierna förmedlar överklassens erfarenheter till oss i populasen. Kanske kan de raska journalisterna också ordna så att kungahuset och Carl-Jan berättar för oss hur man ska få sin lilla lön eller pension att räcka till, hur man löser bostadsfrågan för sina barn, vad man gör när ungarna åker mellan tunnebanevagnarna, när man hotas av vräkning eller vad ungarna ska göra när morsan håller på att supa ihjäl sig.

Kan man lita på mediedrev?

2011-10-18T15:19:00.000+02:00

De ersättningsregler som Aftonbladet påstod att Juholt brutit mot existerade inte ens . Regeln kom till efter att drevet mot Juholt börjat gå.
Det skriver Bo Malmberg, professor vid Stockholms Universitet, i en debattartikel på Newsmill.

De regler som många hänvisat till är ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”.

De reglerna gäller inte för lägenheter i de fall då riksdagsmannen flyttar in hos t.ex. en sambo. Vilket gällde i Juholts fall.

Enligt en helt annan mer informell regelbok, nämligen den som gäller för politkerns uppträdande vid mediedrev, ska politikern gå direkt ut och göra en pudel. Absolut inte blåneka eller ljuga.
Juholt följde regelboken och ”erkände” att han inte kände till reglerna och lovade att betala igen de felaktigt utbetalda pengarna.
Nu kritiserar PR-konsulten Lars Thalén detta och skriver på DN Debatt att pudlandet inte alltid är ett bra sätt, särskilt inte när ingen skuld föreligger.

Nu när det hysteriska mediedrevet lugnat ner sig och ersatts av den bleka eftertanken kanske vi så småningom får veta några sanningar.

Aftonbladet gör en egen genomgång av Juholtsaffären fredagen den 7 oktober – onsdagen den 12 oktober.
Den saknar självkritik och någon pudel för felaktiga uppgifter är inte att vänta.

Förhoppningsvis kommer mediekritiska journalister som på P1:s ”Medierna” fortsätta att granska hela historien.

Kanske kommer någon att undersöka varför drevet gick precis som oppositionen lagt sina skuggbudgetar. Låg någon på bidragsscoopet för att släppa det vid rätt tillfälle?

När dogmerna förblindar

2011-10-18T08:47:00.000+02:00

Jag utgår ifrån att Maria Ludvigsson är normalbegåvad, tämligen förnuftig och att hon har några års högskolestudier bakom sig. Som ledarskribent på en av Sveriges största tidningar bör hon också ha en viss insikt i hur samhället fungerar.
Och jag antar att hon inte är dummare än andra ledarskribenter i Sverige.
Därför är det intressant att studera hur nyliberala dogmer ständigt begränsar hennes synfält. I dagens ledare i SvD presenterar hon ännu en enfaldig kria.
Under rubriken ”Med facket för den enskilda individen” kommenterar Ludvigsson boken ”Livslön – välja studier, arbete, familj ” skriven av sex Sacoekonomer (SNS Förlag).

Ludvigsson hyllar akademikerorganisationen Saco för att det är ett fackförbund som verkar för lönespridning och individuella avtal och pekar på vikten av den enskildes val.
Att Ludvigsson för egen del valt att gå direkt från Svenskt Näringsliv till SvD kan kanske förklara att hon inte låtsas om industriarbetarnas och akademikernas helt skilda förutsättningar och villkor i arbetslivet och på arbetsmarknaden.
Svenskt Näringsliv driver just frågan om lönespridning och individuella avtal i årets avtalsrörelse gentemot LO. Avsikten är att försvaga de fackliga organisationerna genom splittring.
Men i arbetslivet och på arbetsmarknaden behandlar arbetsgivarna fortfarande den ickeakademiska arbetskraften som ett kollektiv. Därför måste löntagarna också försvara sig kollektivt.

Vilken Swartzsyn om EU och EMU!

2011-10-16T15:59:00.003+02:00

Richard Swartz ger i några kolumner i DN en märklig 1800-talsmässig beskrivning av Europa efter andra världskriget.
Stormakterna Tyskland och Frankrike är i kamp mot varandra och strävar efter att binda varandra i pakter och avtal för att hindra varandras maktsträvanden.
Det handlar också om de språkliga och kulturella skillnaderna mellan Erupas länder och hur de gör det omöjligt att samarbeta inom EU.
Han bygger sin teori på ett antal påståenden.

I kolumnen ”I väntan på kometen”
inleder Swartz raljerande att ”EMU har skapats mot bättre vetande.”
Regeringar och parlament i de ursprungliga elva medlemsstaterna: Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike, var alltså korkade och visste inte vad de gjorde.
De skulle naturligtvis ha frågat Swartz innan de satte igång.

För att gardera sig mot invändningen att USA:s stater har dollarn gemensamt skriver han att det är skillnad. Swartz, påstår att USAs stater först hade en Union innan de samlades kring Dollarn.
Det är fel. Det var tretton engelska kolonier (som senare blev amerikanska stater) som den 4 juli 1776 skrev under USA:s självständighetsförklaring, utropade den nya staten USA och som instiftade dollarn. Den unionen var lösare än EU.
Swartz påstår att skillnaderna mellan länderna gör Euron omöjlig. Som exempel påstår han att skillnaderna i t.ex. arbetslöshet inte är så stor i USA som i Europa eftersom rörligheten på arbetsmarknaden är störrre i USA än i EU.
Men det är fel. Skillnaderna i arbetslöshet mellan USA:s olika stater är stor. North Dakota har en arbetslöshet som ligger på 3,5 procent medan Nevadas ligger på 13,4 (SvD 8 okt. i år)
Staten Kalifornien, världens sjätte största ekonomi, är konkursmässig på samma sätt som Grekland. Budgetunderskottet var senast 28 miljarder dollar.
New Jersey är rikast. Under räkenskapsåret 2005 gav New Jersey den federala regeringen $ 77 000 000 000, men tog emot bara $ 55 miljarder.
Likheterna med Europa är i det fallet fler än skillnaderna.
Även i länder som Ecuador, El Salvador, Marshallöarna, Mikronesien, Palau, Panama och Östtimor är anslutna till den amerikanska valutan dollarn
Ett annat exempel är Kina. I Kina har man yuanen över hela riket oavsett de enorma skillnaderna i ekonomi mellan olika regioner och stater. Skillnaderna mellan dem är större än de i Europa.
Kina är som bekant världens snabbast ökande ekonomi.

I kolumnen ”Sjunga högt i skogen”
påstår Swartz att Grekland använt EU-bidragen till konumtion. Det är fel. Han har inte sett de enorma infrastrukturprojekt som satsats både i vägar och IT.
Swartz skriver att euron har orsakat kriserna i Portugal och Irland, Han glömmer att t.ex. Island, Storbritannien och USA drabbats av kriser och statsfinansiella problen fast de inte har euron.
Beskrivningen av Greklands ekonomi är i huvudsak riktig.
Grekland har en relativt liten industrisektor och ett småskaligt jordbruk.
De har varven och turismen.
De får inte in tillräckligt med skatter
De har lånat pengar till konsumtion.
Swartz slutsats är att Grekerna får skylla sig själva pch bör sparkas ut ur EU.
Han ser inte EU och EMU som ett solidaritetsprojekt vilket jag gör.

”Under esperantons bedrägliga yta”
Om Euron ska fungera krävs att alla går i samma riktning och i samma takt, säger Swartz .
Den nuvarande processen är en process för att åstadkomma just det. Det är just syftet med EMU. En utjämning.
Det tar tid, det är svårt men alternativet är värre.

Men min viktigaste invändning mot Swartz svartsyn är
att Swartz inte med ett ord nämner om att Europa, med eller utan euro, påverkas av mäktiga ekonomiska makter i omvärlden. Han glömmer att det inte bara finns politiska stormakter utan också ekonomiska globala kapitalintressen som inte sällan är större än enskilda länder. Det är inte bara de enorma multinationella företagen som är större än många länder utan också lika stora finansiella institutioner
Valutaspekulanterna är inga småskitar
Veckans affärer och The Wall Street journal hade den 4 mars 2010 en artikel om hur amerikanska hedgefonder kan ha spekulerat ned euron. Justitiedepartementet i USA inledde en undersökning av fem stora hedgefonder som misstänks ha gått ihop för att driva ned värdet på valutan. Utredningen pågår.
Samtliga är stora ekonomier där Soros Fund är mest känd i Sverige efter George Soros kronspekulationern 1992.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter särskilt av Soros. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan upp till 500 procent. Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.
Under en enda vecka 1992 som kulminerade i den "svarta onsdagen", tjänade Soros Quantum Fonder 1 800 000 000 $ genom att sälja ut brittiska pund och köpa tyska mark. Denna transaktion gav Soros namnet "Mannen som krossade Bank of England" .
Världsexportens värde låg för fem år sedan på 4,8 biljoner dollar medan värdet av valutahandeln var uppe i 325,0 biljoner dollar.
Det var bl.a. med dessa erfarenheter, att spekulanterna kunde spela ut olika valutor mot varandra, som EMU bildades 1999.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig som en politisk motvikt mot det globala finans- och valutakapitalet.

Vad är alternativet?

Vad menar du med politisk kompetens?

2011-10-15T10:59:00.003+02:00

Ropen på politisk kompetens skallar. Få vet vad som därmed menas.
Låt oss därför, tillsammans, försöka formulera några kriterier för ”politisk kompetens”.
Vi förutsätter att politikern har en någotsånär helgjuten uppfattning om samhället och om målet med den egna verksamheten, samt om de egna väljarnas situation och behov.
Att vara en kompetent politiker innebär:

Att ha en linje men, om det blir nödvändigt, för tillfället kunna avvika från linjen för att vinna framgång på lång sikt.
Att kunna avgöra när det blir nödvändigt att avvika från linjen.
Att kunna förhandla och kompromissa utan att förlora den uppdragna linjen eller kärnan i sin ståndpunkt.
Att kunna avgöra vad som är kärnan i den egna ståndpunkten.
Att samla en grupp pålitliga och kompetenta människor omkring sig.
Att ha en långsiktig strategi och ett långsiktigt mål men kunna acceptera att ägna mycket tid till att arbeta för delmål .
Att kunna ta ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt.
Att kunna skilja på det viktiga från det oviktiga.
Att kunna skilja på vän och fiende. Alla med samma uppfattning är inte vänner. Alla som är besvärliga är inte fiender.
Att kunna etablera oheliga allianser utan att förlora målet och initiativet.
Att både ha en helhetssyn och sinne för detaljer.
Att inte i onödan reta andra människor vare sig det är vänner eller fiender.
Att inte vara för ”snäll” utan vara tydlig om mål eller delmål och ge intryck av fasthet.
Att inte vara för snabb och spontan i sina beslut utan kunna väga fördelar och nackdelar mot varandra före beslut.
Att inte vara för långsam utan fatta beslut i tid. ”Smida medan järnet är varmt”.
Att lyssna till omgivningen utan att slaviskt följa omgivningens råd.
Att tåla vilket skit som helst utan att knäckas.
Att snabbt hitta det väsentliga i tiotusentals sidor protokoll, promemorior, rapporter, utredningar m.m..
Att ha humor och en smula självdistans.
Att sätta sig in i alla regelverk som styr den egna verksamheten och respektera dem.
Att vara ett dygdemönster för sina väljare.
Att veta det mesta inom åtminstone sju sakområden.
Att veta allt inom åtminstone tre sakområden.
Att vara bäst inom ett sakområde.

Du har säkert fler krav att formulera, eller så vill du formulera om dem och kanske är det några krav du vill stryka.
Använd kommentarsfunktionen här nedan!

DN Nyheter

DN

Eskilstuna-Kuriren

AB Ledare

Expressen Ledare

SvD Brännpunkt

SvD Kolumn

Det goda föredömets betydelse

2011-10-13T08:38:00.000+02:00

Inom socialdemokratin finns det en stor grupp medlemmar och sympatisörer som inte gör så mycket väsen av sig men som är utomordemtligt viktiga för partiet och den allmänna synen på socialdemokratin.

Jag talar om den grupp som inte är direkt partipolitiskt verksam men som sympatiserar med socialdemokraterna och talar väl om partiets politik, och som genom sitt goda föredöme på jobbet, i föreningslivet, på orten och i bekantskapskretsen skapar respekt för sin person och sina gärningar i vardagen. Det är uppskattade idrottsledare, fackliga representanter, grannar, småföretagare och annat dugligt folk i bostadsrättsföreningar, byalag, villaföreningar o.s.v.
Genom att omgivningen vet att de är sossar skapar de en repsekt även för socialdemokratin.

De är helt enkelt goda föredömen och representanter för partiet.
De syns inte på partimötena, de stoltserar inte med partirosen på kavajslaget eller ens deltar på 1:a-majmötena men skapar ändå respekt för partiet genom sitt vardagliga föredöme.
Den gruppen lever oftast nära de människor som inte är sossar eller folk som inte sympatiserar med partiet. De goda föredömena rör sig med andra ord bland de människor som partistrateger kallar för marginalväljare.

I sin omgivning får de därför ofta höra uttryck för politkserförakt, främlingsfientlighet, sossehat och felaktiga uppfattningar om vad socialdemokratin står för.
Utan åthävor kan de i dessa vardagsmiljöer lägga saker till rätta och skapa grunden för förståelse för socialdemokratin.

De senaste veckornas händelser har inte förstört den personliga respekt som representanterna åtnjuter i sin omgivning. Men omgivningen får svårare att koppla samman deras goda gärningar med ett parti som enligt medierna sviker, fuskar och utnyttjar samhälletsresurser för egen vinning.
Och kanske blir också därigenom vardagsrepresentanterna allt färre.
När grunden eroderar rasar hela byggnaden.

DN

DN2

GP

AB Ledare

Även om Juholt inte ljuger…

2011-10-12T09:00:00.003+02:00

Det är omöjligt att med ofta motstridiga mediauppgifter avgöra om Juholt har bidragsfuskat med med eller utan uppsåt. Om han gjort fel på grund av slarv eller av uppsåt är naturligtvis ganska avgörande för hur han ska bedömmas.

Jag utgår från att han inte medvetet har fuskat .
Det finns en del förklarande och förmildrande omständigheter till att Juholt”bara” har slarvat.
Sedan han valts till partiledare måste hans tillvaro ha varit rätt omtumlande och kaoitisk. Att hålla koll på alla detaljer i vardagen kan då vara svårt.
Jag har full förståelse för att han i den torbulenta tillvaron kunnat slarva med ett och annat.
Och du ,som påstår att du i liknande situation aldrig skulle kunnat slarva på samma sätt, har dålig självkännedom, saknar empatisk förmåga, ljuger eller är övermänniska.

Men nu är Juholt inte bara ”vanlig människa” utan även partiledare för ett parti som redan tidigare ligger risigt till. Väljarna och främst de presumtiva väljarnas misstro till partiet ökar.
Juholts försäkran att han inte fuskat med avsikt och att han betalat tillbaka pengarna hjälper föga. Mot sig har han de samlade medierna, motståndarna i andra partier och de inom socialdemokratin.
Allt medan socialdemokratin brottas med bilden av ett parti som inte är så noga med skattebetalarnas pengar. De politiska motståndarna har ju lyckats framställa socialdemokrati n som partiet som pytsar ut bidrag till höger och vänster. Juholthistorien etsar fast bilden av ett ekonomiskt oansvarigt parti.
Det är f.ö. en fråga som partiet grundligt måste ta itu med (Se min blogg Morgon- och aftonbön för partiledningen)
Det är ju inte bara Juholts bidragsmiss utan också beslutet att inte delta i TV 4:as partiledardebatt (se min blogg ”Barnsligt och osmart att hoppa av partiledardebatt”)och den urusla samordningen i samband med skuggbudgeten som naturligtvis utnyttjats av motståndarna.

Kanske måste partiet coola ner sig och mer metodiskt och på lång sikt bygga upp ett funktionsdugligt socialdemokratiskt parti.
(Se min blogg ”Socialdemokratins förnyelse måste få ta tid”)

DN

DN

DN Debatt

GP

AB Ledare

AB

SvD Ledare

Om Juholt ljuger…

2011-10-10T15:57:00.003+02:00

Socialdemokraternas 37:e ordinarie kongress ska hållas den 3-7 april 2013.
Där ska partiledning utses och socialdemokratisk politik slås fast.

Riksdagsval hålls knappt ett och ett halvt år senare, den 14 september 2014.

Om Juholt ljuger om att han inte kände till reglerna som han brutit mot, och om det skulle bevisas att han redan 2009 fått påstötning om de felaktiga bidragen, bör han och partiapparaten snabbt ompröva Juholts ledarskap.

Dels är det alltför många väljare med låga inkomster och som inte fuskar med bidragen som tappat förtroendet för Juholt och socialdemokratin.
De har då skäl att misstänka att Juholt har skott sig på skattebatalarnas och väljarnas pengar. De väljarna kommer att vara svåra att få tillbaka.

Dels kommer motståndare i alla läger, under hela valrörelsen, att kunna utnyttja ”affären” för sina egna syften och för att blockera diskussion i sakfrågor.

Det är bättre att ta det stora jobbet med att skapa ett enigt parti och skaka fram en ny ledning än att dras med en partiledare som visat sig ljuga.

Kanske går skadan inte att reparera till valet 2014, men börja då redan nu ett tålmodigt och metodiskt arbete med att upprätta förtroende för socialdemokratin inför valet därpå.
Att harva vidare i misstroendeträsket leder bara djupare ner i geggan.

DN

Expressen ledare

Sydsvenskan

SvD nyheter

Expressen ledare2
11 oktober
DN Nyheter
DN Nyheter 2
SvD Brännpunkt
AB Ledare

Morgon- och aftonbön för partiledningen

2011-10-08T21:32:00.006+02:00

Jag har ingen statistik att stödja mitt påstående med, men min känsla är att en stor del av de ledande politkerna inom socialdemokratin (och även andra partier) avlönats av skattebetalarnas pengar eller av medlemsavgifter.
Kanske har politkern gått direkt från skolan till anställningar inom stat och kommun, eller direkt från en kortare anställning till jobbet som ombudsmän och därefter till politiken.
Det är inget fel på det.

Men förmodligen tänker de sällan på att varje krona de tjänar, först har tjänats in av skattebetalare och /eller av medlemmarna.
Varken skattepengar eller medlemsavgifter kommer från himlen. Riksdagsmännens löner regnar inte ner från statsbudgeten eller kommer ur sedelpressar från statens tryckeri.
De kommer nerifrån väljarna. Och bakom varje krona ligger arbete som är välfärdens grund.

Få i pertiledningen har personliga erfarenheter av ackordsarbete inom den privata sektorn där varje intjänad krona måste motsvara en kvantitet arbete och en viss arbetstid. Få i ledningen har haft egna företag där varje intjänad krona betyder ansvarstagande, hårt arbete, kompetens och osäkra arbetsförhållanden, ofta sämre än löntagarnas.

Därför känns varje ”affär”, som t.ex. Juholts hyresmiss, som ett knivsstick i den socialdemokratiska redan ärrade själen.
Trots alla pudlar är det svårt att befria sig från misstanken att Juholts syn på bostadsersättningarna är nonchalant. Om inte medvetet fusk så slarvigt och nonchalant.

Därför, kära partiledning, börja och sluta varje dag med att tänka på vilka som avlönar er och varför!

DN Nyheter

Expressen ledare

DN Politik

DN Ledare

Aftonbladet ledare

AB Nyheter 1

AB Nyheter 2

AB Ledare 2

Var finns vänsteralternativen till EU och EMU?

2011-10-08T08:32:00.000+02:00

Jonas Sjöstedt svarar i senaster numret av LO-tidningen (nr 32, ”Välfärden massakreras i eurokrisen”) på Bror Perjus artikel i förra numret av LO Tidningen (nr 31 ”Att avveckla euron gör fattiga ännu fattigare”).

Det är, enlig Sjöstedts argumentation, inte krisen i det kapitalistiska systemet som är orsaken till det ekonomiska eländet. Det är EU och EMU som är orsaken.
Politik och demokrati innebär att man söker politiska lösningar på ekonomiska-, sociala och kulturella problem och motsättningar.
Problemet är att den globala finans- och kapitalmarknaden har deformerats och inte längre förmår att förse produktionen och arbete med produktivt kapital.
Den kapitalistiska världsordningen kan inte lösa problemet eftersom den är orsaken till det.
Det innebär att överstatliga politiska demokratiska organ måste bildas.
EU och EMU är långt ifrån fullkomliga och är sannerligen inte den slutliga lösningen, men kan vara ett litet steg på vägen.

EU är ett högerprojekt, säger Sjöstedt. Det har han rätt i. Även den svenska politiska makten och nationalstaten var ett högerprojekt.
Men vad hade hänt om den svenska arbetarrörelsen avvisat den bristfälliga demokratin i stället för att verka för att utveckla den?
Och om EU och EMU är ett högerprojekt var finns vänsteralternativet? I förhållande till EU och EMU är den europeiska vänstern splittrad.

”Det är onaturligt att ha en valutaunion i länder med helt olika ekonomiska förutsättningar”, skriver Sjöstedt. Det har i varje fall inte hindrat Amerikas Förenta Stater att införa dollarn eller Kina, att trots enorma olikheter inom staten, använda sig av CNY.
Men Sjöstedt verkar inte tro på sin egen retorik eftersom han hedersamt nog arbetar för att förändra EU och EMU.
Han kräver en strikt reglering av finanskapitalet med högre kapitaltäckningskrav, förbud mot vissa former av spekulation, skatt på finansielle transaktioner och att bankernas verksamhet ska skiljas från finansiell spekulation.
Om han menar att Sverige ensamt ska införa detta är han dum, vilket jag inte tror att han är. Säkert inser även Sjöstedt att sådana åtgärder måste ske internationellt för att ha någon effekt.
Men hur detta ska ske utan överstatliga ekonomiskt politiska institutioner begriper inte jag.

Hur ser alltså vänsterprojektet ut som ska ersätta EU och EMU?

Jag hittar ingen länk till Jonas Sjöstedts artikel på LO-tidningens webbsida så jag hänvisar till Jonas Sjöstedts blogg

Barnsligt och osmart att hoppa av partiledardebatt

2011-10-07T15:34:00.000+02:00

Socialdemokraternas och Vänsterns har beslutat att inte medverka i SVT:s partiledardebatt i helgen. Varför? De vill inte stå intill Jimmy Åkesson. SVT har nämligen bestämt att alliansens partiledare skulle stå uppställda på sin kant, och S,V, MP och SD på andra sidan som en opposition. S och V vill inte framstå som ett regeringsalternativ tillsammans med SD.

Partistrategerna S och V är tydligen rädda för att de ska kopplas samman med Sverigedomkraterna och att bilden ska etsa sig fast hos tittarna.
Ändå kan man inte låta bli att tycka att det hela är en smula barnsligt.

Dessutom ger man, antagligen ofrivilligt, Sverigedemokraterna ett större inflytande än de förtjänar. Osmart.

S kommunikationschef Nina Wadensjö har kommenterat saken i Aftonbladet:

SVT har reagerat starkt - menar att det är otänkbart att låta politiker diktera villkor.

Det har dock hänt förut, inte minst hos SVT.

Frågor till Jonas Sjöstedt: Varför har vänstern givit upp kampen mot kapitalet?

2011-10-05T07:46:00.003+02:00

Det finns olika uppfattningar om EMU både inom högern och vänstern.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig.

Min inställning grundar sig på följande resonemang.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan till 500 procent.
Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.

Det var ur dessa erfarenheter som EMU bildades.

Den 1 januari 1999 infördes euron efter en längre tids förberedelser.
Ett viktigt motiv var att hindra valutaspekulanter att spela ut olika europeiska länders valutor mot varandra.
EMU var således ett politiskt försvar mot kapitalististisk spekulation.
I dag kan man alltid fråga sig vad som skulle ha hänt Greklland om landet inte varit ansluten till den solidariska valutan i Europa. Drachmen var ju en fattigvaluta helt öppen för väldiga uppköp och landet var i kris.
Mycket talar för, om man ser historiskt på saken, att den grekiska nationen hade varit helt dömd att plundras av valutaspekulanter om de hade behållit drachmen. De räddades av euron.

Det är lättköpt retorik att skylla dagens kris på euron. Många politiker faller för frestelsen att göra populistiska uttalanden som underblåser folks vrede mot euron i stället för mot finanssystemet.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Det ekonomiska avståndet till Grekland är enormt. Vi i Sverige klarar oss, än så länge, bra med kronan men ingen vet hur länge det håller i den globala ekonomin.

Jag frågar mig alltså, och hoppas att bl.a. Jonas Sjöstedt någon gång får frågorna och svarar på dem:
Vad är det för fel på att med hjälp av politik (EU-projektet och EMU) försöka hindra valuta- och finansspekulanterna att utnyttja de europeiska ländernas olika förutsättningar?
Varför har den svenska vänstern, till skillnad från alla annan vänster i Europa, givit upp den ekonomiska solidariteten mellan länder och det politiska vapnet i kampen mot kapitalet?
Vilka medel ska annars användas för att hindra valuta- och finansspekulationer?
EU har nu beslutat en ”tobinskatt” som var ett vänsterförslag för några år sedan. Är det bra eller dåligt? Den borgerliga svenska regeringen är emot. Vad gör vänstern?

LO-Tidningen

Flamman

DN

LO-Tidningen

DN

DN Ledare

Dogmer gäller före forskningsresultat

2011-09-28T08:01:00.003+02:00

”Oavsett vad kritikerna säger handlar liberaliseringen av välfärdssektorn om att förflytta makt från den politiska sfären till den enskilda medborgaren.”
Det slår Maria Ludvigsson fast i dagens SvD.
Naturligtvis gäller det som ideologisk utgångspunkt för dogmatiska nyliberaler, men om det reella utfallet av privatiseringarna verkligen resulterar i ökad valfrihet för individen kanske inte liberaler med en mer öppen syn på tillvaron så där oreflekterat håller med om.
Fast det har Maria Ludvigsson svårt att förstå. Dogmen har ju alltid rätt.

Så när, nu några forskare åter dristat sig att på DN Debatt diskutera äldrevården på ett sätt som inte riktigt stämmer med Maria Ludvigssons fundamentalistiska mall, är det återigen fel på forskarnas metod och resultat. Dogmen har ju alltid rätt och kan inte ifrågasättas.
De otrogna forskarna hänvisar till en artikel i det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine. De visar där att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg. De äldre har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering, skriver de.
Tur att det finns nyliberala vakthundar som Maria Ludvigsson.
Annars vet man ju inte hur det skulle gå med dogmerna.

Svenskt Näringsliv med förlegade ekonomiska teorier

2011-09-24T10:10:00.003+02:00

När finansmarknaden ”går bra” blåses marknaden upp av imaginära värden, och priserna på papperskapital når så småningom fantasibelopp. Det blir inflation på kapitalmarknaden.
Orsaken till uppblåsningen är att handeln på värdepapper skenar under ”uppgången” och att varje transaktion höjer priserna på papperen utan att de verkliga värdena ökar.
När klyftan mellan uppblåsta värden och verkliga värden blir för stor måste bubblan spricka.
Ett annat problem är att skillnaden mellan skuld och tillgång, som vi till vardags väl känner till, inte gäller på finansmarknaden. Skulder räknas här som tillgångar.
I produktionen däremot krävs verkliga värden som står i relation till de faktiska produktionsresurserna.
Statskassorna är involverad i denna lånemarknad som skapar stora hål i statens ekonomi när marknaden slutligen synas.

Eftersom finansmarknaden ska förse produktionen med kapital blir kapitalmarknaden impotent då finansbubblan brister eller pyser ur. Det har uppstått en kapitalinflation och kapitalförsörjningen till produktionen stryps.
Sådan är den nuvarande krisbilden i världsekonomin.

Den nyliberala ekonomiska ”vetenskapen” har inte begrepp eller instrument för att ta itu med problemet. Nationaekonomerna står handfallna. Som rådgivare till politiker är de fullständigt värdelösa. Finansaktörerna tvingas spela med i uppgång och se till att rädda sina egna värden vid nedgång.

Därför finns det stor anledning att vara skeptisk till den framtida utvecklingen.

Svenkt Näringsliv vill nu i avtalsförhandlingarna utnyttja krisen för att återigen vädja till löntagarna att visa återhållsamhet i sina lönekrav. Det är ju alltid samma visa från Svenskt Näringsliv.
Bortsett från att direktörena inte visat återhållsamhet,när det gäller deras egna ersättningar, så är kravet på att löntagrna ska hålla igen på lönekraven ett trick eller grundat på okunskap.
Rimliga löneökningar påverkar nämligen inte krisen negativt och krisen påverkar inte företagens förmåga att fördela produktionsöverskottet till de producerande löntagarna.
Sanningen är ju att flertalet svenska företag går bra och säljer bra både här hemma och utomlands.
Att spara sig ur krisen är kontraproduktivt. I stället gäller att investera i reella samhällsbehov och reell kapitaltillväxt. Ett medel är att investera bl.a. i arbetskraften.
Lönepengarna stimulerar det levande kapitalet och går i huvudsak till konsumtionen. Konsumtionen håller den inhemska produktionen igång och genererar arbete.
Men Svenskt Näringsliv är fången i sina gammalmodiga ekonomiska teorier och handlar därefter.

DN

DN Ekonomi

E24

Affärsvärlden

Affärsvärlden2

LO-Tidningen

Svenskt Näringsliv

Politiker ska inte vara ett priviligerat frälse

2011-09-22T11:39:00.003+02:00

Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor i politikerpension. Det visar en granskning som Sveriges Radios lokala kanaler gjort.
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.

DN ekonomi

SvD ledare

Vill inte Näringslivet ha en saklig analys?

2011-09-21T21:23:00.009+02:00

”SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) grundades 1948 av tre ledande personer inom näringslivet: Tore Browaldh, Axel Iveroth och Lars-Erik Thunholm. Huvudfinansiär var Näringslivets fond och SNS skulle vara ett värn mot genomförandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram – de 27 punkterna.

I dag svarar olika företag för cirka 40 procent av SNS:s rörelseintäkter och lika stor andel kommer från rörelse- och programintäkter av vilka merparten kommer från företag. 12 procent kommer från forskningsanslag och endast 3 procent från individuella medlemmar.

Vill man vara generös så lever SNS, trots sin bakgrund, i stort sett upp till dagens proklamation att SNS ”är en politiskt oberoende ideell förening som genom forskning, möten och bokutgivning bidrar till att beslutsfattare i politik, offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys.”

Det är ändå svårt att frigöra sig från misstanken att näringslivet har rätt stort inflytande på och i organisationen, och därmed på forskningen.

Inte mindre skeptisk blir man då forskningschefen Laura Hartman nu lämnar sin tjänst. Hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” kom ut bara för ett par veckor sedan. Där antas att privatiseringar i välfärden inte leder till ökad effektivitet.
(Se min blogg ”Privat välfärd inte effektivare”)

Borgerliga debattörer och arbetsgivare har nedvärderat hennes forskning.

Samtidigt som Laura Hartman går lämnar statsvetarprofessorn Olof Petersson SNS i protest mot ledningen.
Hur mycket tål Näringslivet av forskning ”baserad på vetenskap och saklig analys”?

Skånskan

DN Debatt
SvD Näringsliv

Kina kan hjälpa Grekland

2011-09-18T15:17:00.006+02:00

Den grekiska krisen handlar i första hand om de grekiska statsfinanserna d.v.s statens inkomster och utgifter. Problemet är att statsinkomsterna är för små i förhållande till utgifterna. Ekonomerna kräver att Grekland ska minska utgifterna radikalt, vilket drabbar väldigt många greker på ett eller annat sätt. Utom de välbärgade.
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.

Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.

DN

SvD

DN

DN

SvD

SvD
DN

Ekonomipristagare: Mer socialliberalism i ekonomin!

2011-09-15T08:42:00.000+02:00

Tidningen Affärsvärlden refererar en artikel ur den vetenskapliga tidskriften i Eastern Economic Journal där den prisbelönte ekonomiprofessorn Paul Krugman ber om ursäkt för den roll som ekonomer spelar i den rådande krisen.
– Vi har, milt uttryckt, inte levererat, skriver Paul Krugman.
Krugman förespråkar att vi bör gå tillbaka till den socialliberalism som John Maynard Keynes en gång etablerade där exempelvis staten spelar en mer aktiv roll för att skapa effektiva marknader.
”Jag är en ekonom, och det verkar som det som behövs är någon slags sociolog för att lösa vårt skrås problem”, skriver Krugman.
Den dogmatiska nyliberala skräcken för att satsa samhällskapital i ekonomin har präglat ekonomernas tankevärld under decennier. Genom att politkerna alltför mycket styrts av dessa teorier har krisen förvärrats.

Krugmans blogg

Man kan inte köpa tillbaka en förlorad barndom men kanske hindra framtida förluster

2011-09-12T15:02:00.012+02:00

Som femåring, i början av fyrtiotalet, var jag under ungefär ett år inlämnad på katolskt barnhem. Nunnor skötte oss barn med viss stränghet men med omsorg.
Jag hade ett föräldrahem med kärleksfulla föräldrar och minns min tillfälliga barnhemsvistelse utan bitterhet. När jag till sist rymde hem från barnhemmet fick jag stanna hemma fast morsan var sjuk.
Mitt år på barnhemmet skiljer sig därmed från många andra barns som vistats på barnhem. I går visades dokumentären ”Ett oäkta barn” om Ulf Westerblad som tvingades tillbringa sin barndom på ”idiotanstalt”. Många barn kan berätta om lika hemska upplevelser och sabbade barndomar i fosterhem och barnhem.

Nu kräver dessa upprättelse, en ursäkt och ekonomisk kompensation från ”staten”. Naturligvis bör alla dessa få upprättelse. Men hur?

Bortsett från att en retroaktiv ekonomisk ersättning inte kan ge dem en lycklig barndom eller reparera deras förstörda livsmöjligheter är ersättningskravet inte problemfritt.
Dagens ”stat”, politiker, myndigheter, institutioner och anstaltspersonal är ju inte desamma som de skyldiga på 40-50-talen. Ska vi idag sota för dåtidens misstag och primitiva syn på barnuppfostran? Ska dagens skattebetalare betala för försyndelser som gjordes då för sjuttio-sextio år sedan?

Då finns det även andra grupper, t.ex. de som blivit offer för ett osunt arbetsliv, som ska kompenseras för kärlkramp, stenlunga, cancer, invaliditet m.m.
Och alla de barn som inte placerades på barnhem men som misshandlades av sina egna föräldrar i trasiga och misslyckade hem. Kan de begära ersättning för att ”samhället” inte ingrep och tog hand om dem? Varifrån ska de begära ersättning? Och alla de barn som led av dyslexi, ADHD och andra handikapp som då inte var diagnosicerade och därför gjorde deras barndom till ett helvete. Många av dem finns i dag på fångvårdsanstalterna.
Det finns också många barn för vilka barnhemmet och fosterhem var ett bättre alternativ än den tillvaro de befann sig i. Fosterhemmet blev deras räddning. De ska följaktligen inte ha ersättning.

Å andra sidan kan väl de cirka 900 vanvårdade, som lämnat sina berättelser till vanvårdsutredningen, få 250 000 kronor var. Det blir en utgift på 225 miljoner vilket inte sänker statskassan.

Fast den bästa upprättelsen är kanske att satsa skattepengarna på åtgärder som gör att det i framtiden inte finns några barn som känner att de behöver en upprättelse från samhället.

Samhällets styvbarn
Vanvårdsutredningen
Expressen
DN Debatt
DN Nyheter
SvD Ledare
DN Ledare
GP Ledare

Det typiskt svenska

2011-09-12T09:10:00.004+02:00

Avundsjukan beskrevs ingående och på mångahanda sätt redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avund är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.

Hur kom då den ”typiska svenska avundsjukan” till?

Möjligen menar de, som talar om ”den svenska avundsjukan”, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. Eller så menar de att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.
Avundsjukan i Sverige är naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
En svensk nationell egenskap tycks också ”jantelagen” vara fast den först formulerades för invånarna i Nyköbing Mors i Danmark. Så snart någon ifrågasätter en orättvisa får han eller hon ”jante” slungad i ansiktet och därmed oskadliggjord.
Det är alltid svenskar som pådyvlar andra svenskar de negativa egenskaperna.
Ett exempel finns i dagens SvD där Maria Ludvigsson, med stöd av en bok av Tove Lifvendahl, utvecklar tesen om svenskars ” ovilja att ta intryck av dem med andra erfarenheter än vi och --- en ursvensk rädsla för förändring. ”
F.d. ordf. i Moderata ungdomsförbundet och kommunikationschefen på Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, och ledarskribenten på SvD som är anställd av Svenskt Näringsliv, Maria Ludvigsson, har naturligtvis ett syfte med sina påståenden om det typiskt svenska.
Precis som när högern talar om ”jante” och om ”den svenska avundsjukan” för att angripa jämlikhetstanken.
Genom att nu påstå att vi svenskar är särskilt rädda för förändring vill de bädda för Svenkt Näringslivs kampanj för förändring av arbetslivet i amerikansk riktning. Den förändringen brukar också från det hället framställas som samhällsekonomiskt nödvändig och vetenskapligt förankrad.
Men förändring är inte alltid förbättring. I varje fall inte för alla.

De som snackar om den typiska svenska avundsjukan, jantelagen och den ”ursvenska rädslan för förändring” ger bara uttryck för ”Den typiska Svenska Dagbladsledarens dogmatism” och ”Det Svenska Näringslivets klassintresse”.
Eller kan det vara ”Den typiskt svenska dumheten?”

Klokt om yttrandefrihet på nätet

2011-09-07T13:51:00.003+02:00

Anders R. Olsson är en klok man, särskilt när han yttrar sig över yttranderättsfrågor.
I dagens SvD skriver han ett utmärkt debattinlägg om yttrandefrihet, artikelkommentarer och anonymitet på nätet. Läs den och du har en sammanfattning av hela problematiken.
Nätet kan inte och ska inte utsättas för censur, anonymitet på nätet går inte att förbjuda och bör inte förbjudas.
Jag håller med på alla punkter.
Dessutom bör samhällsdebatten föras med yttrandeansvar och tolerans. I yttrandeansvaret bör ligga tolerans mot dem som inte är så bra på att formulera sig och tolerans mot oliktänkande oavsett vilka åsikter de än förfäktar.
Därmed eleminerar man behovet av att folk uppträder anonymt.

"Privat välfärd inte effektivare"

2011-09-07T08:01:00.003+02:00

Det finns inga vetenskapliga belägg för att privatiseringarna inom välfärdssektorn lett till förbättringar i skola, vård och omsorg, enligt en forskarrapport som SNS låtit göra.
"Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen", skriver Laura Hartman, docent i nationalekonomi och forskningschef på SNS, i en debattartikel i dagens Dagens Nyheter.
Utöver Laura Hartman har forskarna Anders Anell, adjungerad professor, Ekonomihögskolan, Lunds universitet, Kajsa Hanspers, doktorand i nationalekonomi, Uppsala universitet, Martin Lundin, doktor i statsvetenskap, verksam vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Eva Mörk, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet, Marta Szebehely, professor i socialt arbete, Stockholms universitet, knuten till Institutet för Framtidsstudier, Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, knuten till Institutet för näringslivsforskning (IFN) och Stefan Wiklund, doktor i socialt arbete, verksam på Socialhögskolan i Stockholm medverkat.

Man får hoppas att deras forskningsrapport leder till en sansad diskussion om nyttan med privatiseringar.
Men de dogmatiska låsningarna, inte minst hos nyliberala fanatiker, är svåra att forcera med fakta.

Beställ rapporten här:

DN Ledare
DN Debatt
GP
SvD Ledare

Liberala dogmer

2011-09-06T10:39:00.000+02:00

En bärande princip i den nyliberala dogmen är att skattesänkningar innebär ”en överföring av makt från staten till medborgarna”. (Se t.ex. Maria Ludvigssons ledare ”Framgångsrecept som inte längre tycks gälla” i dagens SvD.)
Påståendet förutsätter, för det första, att alla, eller flertalet, ”medborgare” har ungefär lika stor makt i förhållande till varandra och i relation till staten. Den makt som överförs från staten till ”medborgarna” vid en skattesänkning kommer alla ”medborgare” till del i ungefär samma utsträckning.
Men har man det minsta erfarenhet av hur samhället är beskaffat inser man att det inte kan vara så.
”Medborgarna” i alla hittills varande stater och samhällen har mycket olika makt. Samhället är i själva verket, i ekonomiskt, kulturellt och socialt makthänseende, ordnat i en hierarki.
Och eftersom statens medel kan – jag säger kan – användas för att utjämna dessa hierarkier eller i vart fall minska skillnaderna, måste Ludvigssons påstående vara litet väl förenklat.
Märkligt nog kan de nyliberala fundamentalisterna slå fast sina enkla dogmer som om de vore sanningar utan att någon reagerar.

Mycket pengar men litet kapital

2011-09-04T17:44:00.000+02:00

Pengar är inte detsamma som kapital. En stats samlade pengar är en skuldsedel som helst ska motsvara landets samlade värden i form av kapital, arbete och produktion.
Om landet trycker upp sedlar utöver dessa värden motsvarar de nya pengarna en skuld utan motsvarande värdetäckning. De nya pengarna blir värdelösa.
Att täcka statsskulden genom att trycka upp sedlar är alltså kontraproduktivt. Ändå gör ett antal länder just detta. Inte minst USA. Men USA kan göra det en tid därför att dess valuta dollarn är så dominerande i världen.
Euron är en garanti för att enskilda medlemsländer inte faller för denna frestelse.
Detta faktum glömmer alltid euromotståndarna.
Skuldkrisen som både EU:s och USA:s politiker nu kämpar med är inte en ny kris utan en fortsättning på finanskrisen 2008. Det konstaterar Peter Andersson och Hans Sjögren, forskare vid avdelningen för nationalekonomi vid Linköpings universitet.
Det är inte brist på pengar att låna som orsakar den ekonomiska krisen, snarare tvärtom, anser de. I världen har aldrig funnits så mycket pengar att placera som nu, men inte heller så stora obalanser, säger de två nationalekonomerna .
Det är alltså inte brist på pengar men på produktivt kapital i EU och USA. Kapitalet finns däremot i tillväxtländerna.

SvD

SvD

Den märkliga aktiemarknaden

2011-09-03T09:18:00.000+02:00

Den märkliga svenska aktiemarknaden är väldigt känslig för olika rapporter från USA.
I varje fall om man får tro dem som kommenterar marknaden.
Än far den i vädret för att amerikanska VD:ar tror på ökad försäljning och än dyker den för att sysselsättningen i USA inte ökar.

Jag äger aktier i några företag men inte fan säljer jag mina aktier för att USA-statistiken pekar upp eller ner. Jag äger aktier för att jag tror att de företag som jag placerat pengar i ska gå bra och att jag en dag ska kunna sälja med förtjänst. Det är ju det som är grunden för aktiemarknaden om jag förstått rätt. Och det är det som bidrar med kapital till produktionen.

Men storägarna har andra syften med sitt ägande. De vill tjäna snabba pengar på tillfälliga upp- och nedgångar i aktiepriser och de skiter fullständigt i vilka företag de satsar pengar i. De ska tjäna oavsett om priserna går upp eller ner eller om företagen går bra eller dåligt. De satsar inte sina pengar i produktiva företag utan i marknaden.

Frågan är hur mycket kapital som därigenom tillförs produktionen.
Kan någon skriftlärd kanske berätta?

Här är några rubriker ur DN de senaste dagarna:
Börsen steg på USA-siffra. Publicerad 2011-09-01 10:00

Nattsvart dag på börsen. Publicerad 2011-09-02 18:26

Tidigare bloggat på samma tema
Analys: I morgon går börsen upp – eller ner

Börsanalytikerna och ekonomijournalisterna är vidskepliga

Vidskepliga ekonomijournalister

Jonas Sjöstedt har inte lärt läxan

2011-09-02T17:37:00.003+02:00

Jag försöker hitta något konkret i Jonas Sjösteds debattartikel i dagens SvD. Något som motiverar vänsterpartiets existens och något som skiljer V från t.ex. S.
Något om hur partiet ska agera i kapitalismens kris.
Men jag blir besviken.
Sjöstedt anger två huvudmål för politiken: 1. Euron bidrar till den ekonomiska krisen och bör avskaffas. 2. Tyglarna för bank- och finansmarknaden bör stramas åt.
Sverige står redan utanför euron. Sjöstedt måste alltså mena att vänsterns politik ska inriktas på att hålla Sverige utanför eurosamarbetet.
I dagens läge lär det inte vara svårt att skapa en politisk opinion för det kravet. Det är på så sätt ett populistiskt krav. Men sambandet mellan krisen och euron är omtvistat, och det är inte säkert att Sjöstedt har rätt i sina påståenden. Vad hade hänt Grekland m.fl. om de hade haft sina gamla valutor och stått utanför EMU?
EMU är långt ifrån perfekt. Den måste reformeras i grunden. Men den har hittills varit ett värn mot att små svaga länders valutor i Europa klarat sig från valutaspekulation i stor skala.
I grunden förespråkar Sjöstedt en isolationistisk hållning där vårt rika land inte ska tvingas dela med sig till fattigare europeiska länder.
Jag ska inte ta ordet nationell populism i min mun men solidariskt är det inte.
Att bank- och finansmarknaden måste regleras är ett stort antal kapitalister, inlusive George Soros, överens med Sjöstedt om. Men ska det ske måste det ske globalt om det ska fungera. Alltså måste de internationella finansorganen göra något. Det är bra om V försöker påverka dessa men vilken reell effekt det kan ha är frågan.
Sjöstedt måste bestämma sig för om vad som är följder av kapitalismen och vad som beror på politiska beslut. vilket som är orsak och vad som är verkan.
Om det vore avregleringarna av finanskrisen som var problemet skulle krisen orsakats av politska åtgärder. Men det kan ha varit så att kapitalismens järnhårda logik tvingat nationella politiker att avreglera.
Sjöstedt presenterar en önskelista om bättre fungerande finansmarknad och slopad euro. Men politikens uppgift är också att förklara vad man vill göra för att få önskningarna uppfyllda .
Kanske kommer det i en följande artikel.
Och så skriver Sjöstedt:
” Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt.”
Vad jag minns var det socialdemokraterna och Göran Persson som gjorde de avgörande insatserna, inte utan gny från V. Vänsterpartister i min närhet hatade Göran Persson för att han bekämpade inflationen, drog åt svångremmen så att statsfinanserna kom i balans. Är det den avgörande insatsen som Sjöstedt menar?
Jag blir inte övertygad om att den ekonomiska krisen lärt jonas Sjöstedt en läxa.
Hoppas vänstern har lärt sig något.

Attentat mot SD är attentat mot demokratin

2011-08-31T08:38:00.006+02:00

Anonyma hot mot folkvalda och mot yttrandefriheten är ett svårt brott mot det öppna samhället.
Här i Eskilstuna har samtliga partier muntligen tagit avstånd från attentaten mot Sverigedemokraterna.
Men frågan är om det är tillräckligt. Det är viktigt att samhället på nationell nivå kraftfullt markerar mot dem som hotar demokratin.
Även om det den här gången är Sverigedemokraterna som direkt drabbas.

SvD

DN

Eskilstuna-Kuriren
GP

Expressen

Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar

2011-08-30T09:12:00.003+02:00

Vilka föreningsmöten, bolagsstämmor eller offentliga politiska debatter skulle tillåta att vilt främmande personer håller anföranden iklädda rånarluvor?
Skulle någon hävda att de anonyma talarna har rätt att uppträda maskerade med hänvisning till integriteten och yttrandefriheten i det öppna samhället?
Det öppna samhället kräver öppenhet. Öppen redovisning av åsikter och ståndpunkter kräver att de som hävdar sina ståndpunkter kan stå för dem och att ståndpunkterna kan bemötas och dialog uppstå.
I det öppna samhället bör yttrandefriheten vara fullständig men friheten måste också förenas med ett yttrandeansvar. All frihet är förenast med ansvar.

Genom Internet har yttrandefriheten breddats och fördjupats och det öppna samhället har blivit öppnare. Ordet är inte längre förbehållet en kulturell elit. Vem som helst kan göra sin stämma hörd.

Men varför ska de som uppträder på nätet inte behöva iaktta det öppna samhällets krav?
Det finns ett anonymitetsskydd i den svenska yttrandefrihetspraxisen genom meddelarfriheten och meddelarskyddet. Varje människa kan vända sig till media och lämna uppgifter samtidigt som hon får sin anonymitet garanterad.
Det är en bra ordning som kan förbättras och anpassas till internet.

Yttrandefrihet måste kräva att varje människa kan stå för sina åsikter och ta ansvar för sina yttranden.
De fega och skumma typer som uppträder anonymt på nätet hör inte hemma i ett öppet samhälle.

AB
Expressen
Expressen

Är krisen i världsekonomin konstant och uppgångarna i ekonomin parenteser eller är det tvärt om?

2011-08-22T11:49:00.003+02:00

Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.

Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.

När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.

Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.

Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.

Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.

Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.

Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.

Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.

Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.

Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.

Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.

SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB

DN Debatt

Brev till en ung testuggare (lib)

2011-08-19T13:59:00.003+02:00

Bästa Maria Ludvigsson!
Från din position på SvD:s ledarredaktion har du i dagens ledare presenterat några tankar om arbetslivet och arbetsmarknaden som du för fram som om de vore den enda sanna bilden, den objektiva och vetenskapligt grundade bilden. ”Verkligheten 2011”
Det är inget att förvånas över eftersom i det är just så som alla nyliberaler brukar presenterar sin ideologi. Som den enda allmängiltiga sanningen.
Jag vet inte om du talar utifrån dina egna iakttagelser som anställd på verksatdsgolvet inom industrin eller om du har skolats inom rörelsen. Jag menar den nyliberala.
Det förefaller vara det senare eftersom dina framförda åsikter så exakt stämmer med Svenskt Näringslivs!
Vilket inte automatiskt innebär i att de är sanna, kan jag avslöja för dig.
För Maria, som goda liberaler, kanske vi skulle kunna vara överens om att det finns olika sätt att se världen på? Att det inte bara finns en sanning utan många.
Och kanske kan vi vara ense om att de olika sanningarna har en tendens att forma sig utifrån intressen, grupptilhörighet, social-, kulturell och ekonomisk position i samhällshierarkin.
Du har ju själv lön för att formulera Svenslkt Näringslivs dogmer, även om jag inte tvivlar på att du delar dem. Jag frågar mig dock därför hur pass mycket självständigt tänkande du egentligen är?
Du värnar om individualismen. Det gör jag också och har så gjort under mitt femtiåriga arbetsliv.
När det gick som sämst att hävda min individualitet var då jag var anställd hos privata arbetsgivare inom industrin. De gillade inte individuella iniativ utan ville alltid att man skulle producera och hålla käften. Stämpla in, jobba och stämpla ut. Vara tacksam för lönen och jobbet.
Det är den ”individualism” som fortfarande existerar för de flesta löntagare.
Min erfarenhet är alltså att akademiker och industriarbetare har mycket olika positioner och funktioner i produktionen. Jag förstår att vi i det fallet inte har samma synsätt.
Men kan du för ett ögonblick tänka dig att akademiker och industriarbetare kanske har olika arbetsvillkor och förutsättningar i arbetslivet?
Vad som är rätt och sant för akademiker behöver inte nödvändigtvis vara rätt och sant för industriarbetare.
Till sist en liten iakttagelse: Liberaler som du har en tendens att shablonisera tillvaron utifrån gamla teorier. Ett annat typiskt sätt att argumentera för nyliberaler är nyspråket.
Redan ordet ”nyliberal” är ett sådant eftersom ni stöder era teser på så gamla storheter som Adam Smith vilken levde på Gustav III tid. ”Ny” är alltså liktydigt med tämligen gammal.
”Nytänkande” betyder följaktligen att man förespråkar en ordning på arbetsmarknaden som rådde vid förra sekelskiftet.
”Frihet” och ”flexibilitet” är frihet för arbetsgivarna att ”fritt leda och fördela arbetet” vilket även det är en paragraf som SAF kämpat för att bevara sedan 1900-talets början.
Jag antar att det är den friheten du förespråkar.

Den impotente älskaren

2011-08-18T18:48:00.000+02:00

Paniken kring börsfallet påminner om den älskares som plötsligt drabbas av impotens.
Partnern ligger där flämtade av åtrå, men älskaren förmår inte få stånd.
Han börjar paniskt famla efter orsaker. Var det något som han ätit? Drack han kanske för många glas vin? Eller för få? Är han sjuk? Förgiftad?
Att han helt enkelt inte har lust kan han inte erkänna eftersom det skulle förolämpa partnern.

Aktiemarknaden som form för kapitalbildning i realekonomin fungerar inte längre. Inga åtgärder fungerar som viagra.
De grundläggande principerna för värdepappersmarknaden måste nämligen reformeras i grunden. I stället för spel med låtsade värden måste kapitalförsörjningen bygga på en verklig värdetillväxt.
Vilket antagligen är en omöjlighet under rådande system.
Det är bara räkna med att impotensproblemen återkommer. Allt oftare och värre.

E24

Affärsvärlden

SvD

DN

Veckans Affärer

E24

Politk är att välja

2011-08-15T10:45:00.000+02:00

Varför domineras TeaParty-rörelsen av vita, välbeställda, gifta och välutbildade amerikaner?
Det enkla omedelbara svaret är att rörelsens program gynnar just dem - eller rättare sagt - deras intressen har artikulerats i rörelsens program.
Rörelsen vill stoppa den sjukvårdsreform som president Barack Obama presenterade 2010 och TeaPerty kräver skattesänkningar och minskade samhällsresurser till generall välfärd. Individen ska sköta sig själv och överföring av resurser från rika till fattiga är ett brott mot konstitutionen. Homosexualitet ska bekämpas och den kristna fundamentalistiska kyrkan ska ges ökat kulturellt inflytande.
Någon skulle säga att TeaPartyrärelsen är en klassrörelse.
Men låt oss säga att det handlar om formulerade krav från en etablerad grupp i samhällshierarkins övre halva. De känner att deras privilegier hotas och samlar sig till försvar.
Eftersom rörelsen förfogar över ekonomiska, sociala och kulturella resurser kan den mycket effektivt få genomslag för sina krav.
Längre ner i samhällshierarkin borde en motrörelse etableras. Men de fattigas intressen har svårt att organisera och formulera sig och att få genomslag. Det demokratiska partiet saknar egentlig förankring i hierarkins botten .
De 3,700 miljoner som lever på arbetslöshetsbidrag eller de 9,1 procent av de arbetssökande som inte har jobb, har en svag politisk röst. De som inte ens söker arbete blir fler. Fattigdomen ökar och ger upphov till kriminalitet.
TeaPartyrörelsen har gjort motsättningarna i det amerikanska samhället tydliga.
I USA, liksom här, finns en tendens hos politikens etablissemang att framställa politik som befriad från ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Moderaterna i Sverige har lyckats etablera det synsättet och relaterar sin ekonomiska politik till ”vetenskapliga” nyliberala modeller och teorier. Som om de vore allmängiltiga. Men dess vetenskaplighet kan ifrågasättas och har ifrågasatts.
I politiken finns bara intressen eftersom politiken handlar om hur produktionens överskott ska fördelas.

Det gäller att välja.

DN

SvD

AB

Expressen
SvD

GW Persson ute och cyklar i finansvärlden

2011-08-10T21:16:00.000+02:00

Flera finansanalytiker förutspådde i början av året att börsen skulle gå upp under 2011. I verkligheten har den hittills gått ner.
I en krönika i Expressen ger sig Leif GW Persson, kriminolog och debattör, på finansanlytiker i allmänhet och finansanalytikern Peter Malmqvist i synnerhet. GW Persson anklagar Malmqvist för att ha förutspått en 20 procentig uppgång fast det blev en lika stor nedgång.
GW Perssons kritik går ut på att analytikerna ger överdrivet optimistiska analyser eftersom de vill att folk ska köpa aktier. Och när folk köper aktier tjänar analytikerna pengar oavsett hur analytikernas prognoser sedan slår. Analytikerna har ett starkt incitament att haussa börsen och därför slår deras prognoser så ofta fel, enligt GW Persson.
I viss mån kan han ha rätt, men det stora problemet är att hela finasmarknaden inte längre tjänar sitt syfte att ge kapital till framgåmgsrika företag.
Finansmarknaden har i stället utvecklats till en gigantisk spelmarknad, utan kontakt med den reella ekonomin. I stället gäller det för spelarna på marknaden att snabbt avgöra var och när priserna på papper och lån stiger eller faller och satsa rätt, d.v.s. köpa när de är billiga och sälja dyrt. Och här följer de flesta skockmentaliteten. Då många börjar sälja kommer fler efter och då går aktiepriserna ner tills några börjar köpa billigt. Då följer skocken efter och börjar köpa och då går priserna upp. Arrangemang som hedgefonder och liknande avlägsnar spelet ytterligare från verkligheten.
De som lånat för att köpa aktier grips av panik när priserna på aktierna börjar sjunka mot en nivå som understiger vad de har lånat. Ett typiskt exempel på vad som kan hända var när den uppburne finansmannen Bernard Madoff under decennier lurat Wall Street med finansiella lån som liknade ett pyramidspel. Han blåste upp värdena på sina papperoch lånade för att ge investerarna utdelning. 500 miljarder kronor visade sig bara vara luft när spelet avslöjades. Madoff är ett enstaka exempel på finansaktörer som avslöjas när de har byxorna nere. För övrigt var han en helt normal finansspelare. Paniken på finansmarknaden utbryter då någon försöker omsätta fantasivärdena till riktiga värden och det visar sig att dessa inte existerar.
Det är vad som just nu sker.
Några verkliga produktiva värden existerar knappast på finansmarknaden.
Debatten hamnar snett när GW Persson pekar ut enskilda finansanalytiker, och särskilt Peter Malmqvist som råkar vara en av sveriges bästa. Att Malmqvist hamnat så fel i sina prognoser beror på att han byggde sin prognos på att svenska företag går så bra.
Malmqvist borde ha insett att finansmarknaden inte är beroende av den verkliga ekonomin.

SR P1

Svensk Fondservice

Den som följt min blogg har kunnat läsa kritik av finansmarknaden här.
Börsen går upp eller ner

Vidskepliga ekonomijournalister

Världens mest överbetalda yrkesgrupp

Se människans sämsta sidor

2011-08-10T10:42:00.003+02:00

En pojke som av allt att döma blivit misshandlad under gatuupploppen i London får hjälp av en förbipasserande. Illa medtagen hjälps han upp på benen, men samtidigt passar några andra på att råna honom på saker han förvarar i sin ryggsäck.

Det är en upprörande scen som visar människan när hon är som sämst.
Tyvärr kommer det förmodligen att alltid att finnas sådant asocialt drägg utan empati. Och troligen kommer de att finnas på alla nivåer i samhällshierarkin. Rån på högre nivåer brukar inte kunna ses på film och är f.ö. inte sällan legaliserat.

Ledarskribenten i dagens SvD, Gustaf Almkvist, anser att man inte kan skylla bråken i England på samhället utan att varje individ är ansvarig för sina handlingar. Visst är det så. Men även makthavarna bör ha ett samhällsansvar. Ansvar är inte enbart individuellt utan också socialt.
Det går inte att bortse från att den moderna historien är full av liknande oartikulerade protestreaktioner som de just nu i England. De okontrollerade upploppen är en följd av frustration hos människor på samhällets botten. Då den uppdämda ilskan inte kan artikuleras i civilicerade och politiska former blir det drägget som som går i spetsen för meningslös förstörelse.
Naturligtvis skulle aldrig Gustaf Almkvist delta i något sådant. Han kan ju formulera sitt missnöje och t.o.m. uttrycka det på DN:s ledarsida.
Och av den styrande högern kan man inte vänta sig annat än att de reagerar som högern alltid gjort, först med förvåning och sedan med legaliserat motvåld och repressalier. På så sätt understryker de den klyfta mellan samhällsskikten som är en av orsakerna till upploppen.
Men sorgligt nog är händeslerna även ett misslyckande för vänstern som inte lyckats leda missnöjet i konstruktiv kritik av ett samhälle som tillåter utanförskap och social misär.

DN Nyheter

SvD Nyheter

AB

Då USA får sänkt betyg

2011-08-08T08:53:00.006+02:00

I oktober 2008 sänkte Standard & Poors kreditbetyget för den isländska staten efter att regeringen förstatligat finansbolaget Glitnir. Effekten blev en akut valutakris.
I mars i år sänkte Standard & Poors Portugals kreditbetyg från tidigare BBB till BBB-., Samtidigt sänktes Greklands kreditbetyg till BB-, från tidigare BB+.
Inga protester från USA:s administration eller Warren Buffet hördes då.
Inte heller i april då S&P gick ut och och sänkte utsikterna för landets långsiktiga kreditbetyg från stabilt till negativt blev det några högljudda protester. S&P var oroliga över USA:s politiska oenighet kring budgetunderskottet och ansåg att det var från och med då som USA löpte en 33 procentig risk för att förlora sitt toppbetyg AAA inom de närmaste två åren. Kreditvärderingsinstitutet betonade att ett sänkt betyg skulle få enorma konsekvenser då exempelvis stora placerare till följd av regleringar skulle tvingas att sälja av amerikanska statspapper.
Beskedet från Standard & Poors fick aktiemarknaderna att hoppa till rejält.
En som då tyckte att sänkningen av kreditbetyget var rätt, till och med i underkant, var den oberoende kreditvärderingsfirman Weiss Ratings. De sänkte sitt kreditbetyg för USA till C, vilket motsvarar BBB hos S&P.

Nu blir det plötsligt ett himla liv på USA:s politiker och finansmän.
USA:s finansdepartement hävdar t.ex. att S & P:s nedgradering bygger på felaktiga beräkningar på 2 biljoner dollar (cirka 13 000 miljarder.kronor).
I natt gick finansministern, Timothy Geithner, till frontalangrepp mot kreditvärderingsinstitutet.
– Standard and Poor's har med sitt beslut verkligen uppvisat en förfärlig brist på omdöme och en bedövande brist på kunskap om grundläggande matematik. Dessutom har de dragit helt fel slutsatser av vår budgetuppgörelse.
Men som en representant för S&P säger: ”Man måste inte tro på våra bedömningar.”

Affärsvärlden
Affärsvärlden2

Veckans Affärer

SvD Näringsliv

DN Ledare
Sveriges Radio P1

SR

Arbetsgivareföreningen vill försvaga löntagarna

2011-08-07T09:28:00.005+02:00

I en debattartikel i dagens SvD skriver representanter för Svensk Näringsliv att de tycker att varje anställd borde förhandla om sina löner och anställningsvillkor direkt med sin arbetsgivare. På så sätt ska kollektivavtalen ”moderniseras” och "utvecklas" d.v.s. avvecklas så att arbetsgivaren lättare kan bestämma löneläget och arbetsvillkoren för varje enskild ”medarbetare”, d.v.s. löntagare.
Arbetsgivaren antyder i artikeln att kollektivavtalen finns kvar endast för att de fackliga företrädarna vill behålla sin makt.
Att de själva, med sitt förslag, vill öka sin makt säger de naturligtvis inget om.
Arbetsgivarna vet att de är den starkare parten i en individuell löneförhandling, särskilt i de lägen då det finns ett överskott av arbetskraft. Det är lätt för arbetsgivaren att att bjuda under när löntagarna konkurrerar om arbetet. Det är en återgång till de förhållanden som rådde för hundra år sedan. Sådan är arbetsgivarnas förslag till ”modernisering”.
Avtalsröreslen kommer alltså i hög grad att handla om makten över produktionen och produktionsresultatet.

Om man överför arbetsgivarnas förslag på andra marknadsområden framstår förslaget i all sin genialitet.
Varför inte ha individuella förhandlingar om priser? Varje bensinstationsinnehavare förhandlar med varje enskild bilist som kommer för att tanka. Och när du går och handlar mat i din butik förhandlar du med butiksinnehavaren om dagspriset på mjölk, bröd, kött, fisk, mjöl, socker, salt m.m.
Du tar en enskild förhandling om din skatt med närmaste skattekontor.
Och varför ska kollektivtrafikens priser vara så kollektiva? Det vore väl mer individuellt anpassat om varje resenär fick förhandla med t.ex. busschauffören om priset för resan?

Analys: I morgon går börsen upp – eller ner

2011-08-05T09:19:00.000+02:00

Vad ger du för en väderleksrapport som säger att i morgon blir det antingen regn eller annars så blir det sol?
En sådan prognos kan du göra själv, och du skulle knappast avlöna folk för att sitta och gissa på det sättet.
Men det är precis vad som sker inom finansområdet. Där sitter välavlönade prognosmakare och spår i vädret.
Den tekniske finansanalytikern Michael Kahn jämför det som nu sker på världens börser med ett gummiband som spänns för hårt. Antingen så går det av eller så rekylerar det.
Kahn är inte ensam om sin skarpa iakttagelseförmåga. Finansanlytiker över hela världen gör samma djupa analyser.
”Börsen brukar ju vända kraftigt uppåt efter en nedgång och om det inte inträffar så kan det bli problem”, citeras bl.a. den annars så kloke Peter Malmqvist i SvD.
Analyserna bygger mer på tro än vetande.
– Allmänt trodde man på Wall Street att ekonomin var på väg att återhämta sig och att det värsta var bakom oss. Nu börjar insikten sjunka in att stimulanserna inte fungerat, och att vi riskerar att falla tillbaka i en lågkonjunktur, sade Peter Schiff, vd på Euro Pacific Capital till CNN.

Michael Kahn, Barron´s

Euro Pacific Capital

Löntagare är tänkande och kännande varelser

2011-08-04T18:20:00.006+02:00

Sekofacket vid SJ säger att konduktören gjorde rätt då hon avvisade den 11-åriga flickan från tåget.
Den 11-åriga flickan tvingades av tåget för att hon inte kunde visa upp en giltig biljett.
Facket anser att arbetsgivaren SJ fegt skyller på den enskilde konduktören men inte haft tydliga föreskrifter för avvisning.

Jag anser att en löntagare ska kunna tänka och känna själv, utan anvisningar från arbetsgivaren. Och även om arbetsgivaren SJ haft föreskrifter som uttryckligen sagt att 11-åringar ska avvisas från tåget om de saknar biljett borde konduktören ha kunnat tänka själv, och inte avvisat flickan.
Löntagare är varken slavar eller robotar som kan dirigeras av arbetsgivares instruktioner. Löntagare är människor som kan tänka och känna och handla utifrån det egna förnuftet. Den principen bör facket slå vakt om.
Kan f.ö. inte låta bli att citera Frances Tuuloskorpi på Facebook:
”Flicka avslängd för att hon inte kunde uppvisa biljett? Ironiskt med tanke på alla som haft biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg.”

Expressen

Expressen
SvD

SvD

Se upp för den liberala historieförfalskningen!

2011-08-03T10:11:00.003+02:00

De liberalfundamentalsitiska dogmatikerna har en tendens att försköna historien på ett sätt som liknar extremhögerns.
”Europas välstånd har inte skapats genom bidrag, utan genom öppenhet, handel och framstegsinvesteringar.” citeras t.ex. statsrådet Birigitta Ohlsson enl. dagens pappersversion av EskilstunaKuriren.
Uttalandet är visserligen ett lösryckt citat, men sammanfattar på ett utmärkt sätt den dogmatiska liberalismens selektiva syn på den historiska utvecklingen. Den vittnar om antingen okunnighet eller om medveten förträngning av viktiga fakta.
Europas välstånd byggdes nämligen i huvudsak på kolonialismen 1500-1900, d.v.s. exploatering av samtliga övriga kontinenter, utrotning av hela folk och på rofferi.
Genom kolonialismen…
… skaffade sig den europeiska och europeiserade ekonomin, bland annat genom det amerikanska negerslaveriets billiga arbetskraft.
… kunde den snabbt ökande europeiska befolkningen utvidga sitt livsrum till hela den övriga världen. Utvandringen och folkomflyttningen var den största i världshistorien. Ursprungsbefolkningar utrotades eller trängdes undan.
… kunde flera miljoner nybyggare omvandla outnyttjad mark till produktiva enheter. Marken stals eller köptes av staten till subventionerade priser.
… fick den europeiska ekonomin tillgång till all världens naturresurser och råvaror. Exproprieringen och exploateringen hade aldrig tidigare tagit så väldiga proportioner.
Ännu 1930 var hela Afrika en europeisk egendom och över Englands kolonier gick solen aldrig ner.
Genom kolonialismen…
… koncentrerades globala resurser till den europeiska världsekonomin.
… uppstod vidgade marknader och ett fördelaktigt varuutbyte för den europeiska produktionen
… skapade nya vertikala och horisontella marknader vilket var en förutsättning för en dynamisk markandsekonomi och ökad produktion.
Att kalla detta för ”öppenhet, handel och framstegsinvesteringar” är minst sagt en idyllisering av historien.
I denna globala koloniala process utvecklades samtidigt former, institutioner och relationer som underlättade kapitalbildningen och kapitalkoncentrationen: Banker, penningekonomiska medel, regelverk, aktier, fonder m.m. Institutioner för kapitalförvaltning och global handel uppfanns, etablerades och utvecklades. Naturligtvis blev dessa juridiska och kulturella former anpassade till kapitalismens krav och till fördel för européerna och den europeiserade världen.
Resurstillströmningen till europeiska ekonomiska centra, och strävan efter marknadsandelar och vinster, satte också fart på den tekniska utvecklingen.
Genom resurs- och produktionsöverskott kunde människor friställas för att helt ägna sig åt naturvetenskapliga, kulturella och tekniska uppgifter, vilket ledde till ytterligare resursutnyttjande och expansion.
Den tekniska utvecklingen stimulerade produktionen och produktiviteten som i sin tur ställde krav på ytterligare teknisk utveckling.
Denna enorma kapitalkoncentration och indistrialismen krävde allt större produktionseheter och drog samman arbetskraften i jättekollektiv – fabrikerna, koncernerna, multinationella företag.
De stora produktionsserierna slog ut de små hantverksenheterna och den centraliserade produktionen. Centraliseringsprocessen fortgår alltjämt.
Det är således inte socialdemokratin som kollektiviserat landet, det är kapitalet som krävt allt effektivare och allt mer centralicerad styrning av ekonomin och produktionen.
Under kolonisationsperioden byggde den europeiska handeln på statliga privilegier och bidrag. Ostindiska Kompaniet och liknande företag var privata men byggde på statligt monopol. De flesta av Sveriges järnbruk drevs och utvecklades inom monopolliknande former. Först på 1800-talet etablerades näringsfriheten. I själva verket har staten och skattebetalarna alltid på olika sätt bidragit till våra framgångsrika företag.
Även om allt detta bör vi tala.

EskilstunaKuriren

Birgitta Ohlssons blogg

Om kolonialism

Skalade räkor ett miljöproblem

2011-07-30T10:40:00.000+02:00

När du köper en räkmacka kan du fundera över det vettiga i att räkorna transporterats från Nordsjön till Afrika för att skalas av billig arbetskraft.
Räkorna fångas i Nordostatlanten, kokas (med skal) på båten, fryses ned och landas i Danmark. Därifrån går de med lastbilstransport till Genua i Italien varifrån de fraktas vidare i kylcontainer med båt över till Tunis där de skalas. Därefter transporteras de skalade räkorna tillbalka till Danmark
på samma sätt.
För producenten är hanteringen lönsam, för miljön är det en förlust.
Problemet är att om producenten lät skala räkorna i Sverige skulle ingen ha råd att köpa dem. Arbetskraften är så mycket billigare i Tunisien än i Sverige.
Det här är bara ett exempel av många på liknande konstigheter.
Producenterna handlar rationellt för att få ner kostnaderna och öka sin vinst, de svenska arbetarna handlar rationellt när de kräver högre löner, de tunisiska arbetarna handlar rationellt när de tvingas acceptera att arbeta för de låga löner. Svenska räkkonsumenter handlar rationellt när de vill ha låga priser på skalade räkor. Alla handlar rationellt utifrån sina egna intressen och situationer.
De kostnader som drabbar miljön är ”osynliga”, men någonstans ska de betalas. Vanligen blir det skattebetalarna som så småningom får notan.
Läs mer i dagens SvD.

Marknaden styr politiken och inte tvärt om

2011-07-29T08:04:00.015+02:00

Man har talat om finanskrisen som om den vore en kris begränsad till finansmarknaden. Men den s.k. finanskrisen är bara en del av en global ekonomisk kris som drabbar hela världsekonomin och därmed även politiken.
Finansmarknad, valutamarknad, kapitalmarknad, varu- och tjänstemarknad, arbetsmarknad och varje annan marknad hänger ju ihop i ömsesidig påverkan. Och kriser i dessa marknader tvingar politiker, liksom investerare, att agera. Det är marknaden som styr politiken och inte tvärt om.
Man talar dessutom om krisen som om den är tillfällig och kan komma att gå över, vilket den inte gör. Sedan fyra decennier är världsekonomin inne i en permanent kris vars slut vi inte kan skönja och vars konsekvenser vi inte kan förutse.
I grunden är det en kapitalkris som återverkar på finansieringen av samhällets reella värdeskapande processer, arbete och produktion. Kapitalbildningen i reellt kapital sackar i vissa regioner i världen – USA och EU - och kapitalinvesteringar förskjuts mot nya tyngdpunkter – Kina, Indien och Brasilien.
Grundförutsättningen för all ekonomi är att människors arbete och produktion skapar nya värden -inte enbart materiella utan även imateriella - som gör den mänskliga tillvaron och utvecklingen möjlig. Det är arbetet och produktionen som skapar det ekonomiska, kuturella och sociala överskott som är nödvändig för verklig tillväxt.
I det producerade överskottet finns resurser för konsumtion, investeringar och kapitalbildning.
Konsumtionsnivån får inte vara för hög i relation till kapitalbildning och investeringar men måste samtidigt vara tillräckligt hög för att stimulera produktionen.
Krisen handlar i grunden om att det saknas kapital till nya produktiva och reellt värdeskapande investeringar, både statliga och privata, samt på obalanser i ekonomin.
Den ekonomiska världskrisen blir akut då finansbubblor spricker. Att de sprickert beror på att finanssystemet tillåter obegränsade inbillade ”värdeökningar”. När klyftan blir för stor mellan å ena sidan den grundläggande verkliga värdeökningen av kapital och å andra sidan de finansiella uppblåsta s.k. ”värdena” – som alltså inte är reella –måste det till sist ske en devalvering. Så rasar pyramiden av lån som tagits för att täcka lån som tagits för att täcka lån o.s.v. samman.
Finansmarknaden måste återställas till att något så när motsvara de verkliga värdena i samhället. Men de inbilladee värdena återkommer i det finansiella system vi har och bubblan börjar åter växa.
Samtidigt har kapitalkrisen förvärrats vilket återverkar på den reella ekonomin.
Eftersom mycket kapital har investerats i inbillade värden så har kapitaltillströmningen till reellt värdeökande verksanheter minskat. Under finanskrisens inledningsskede tvingas riksbanker och andra att trycka upp pengar som motsvarar låtsasvärdena. När bubblan brustit blir dessa pengar värdelösa och en valutakris har uppstått. Se t.ex USA.
Bristen på kapitalinvesteringar i arbete och produktion drabbar på olika sätt dem som arbetar och producerar. Så måste till exempel skattebetalarna ersätta bankernas kapitalförluster och med ökad arbetslöshet.
Grekland är ett tydligt exempel. Statsfinanserna har byggts på lånade pengar utan att det funnits täckning i statsinkomster och reella värden eftersom staten saknat förmåga att att bygga upp statsfinserna genom ett effektivt skattesystem. När lånebubban pyser ur blottas problemen. Regeringen tvingas plötsligt att införa nya skatter och sänka statens utgifter, de höga räntekostnaderna ökar priser och de staligt anställda tvingas sänka sina löner.
Allt medan finansintressen kan spekulera i att låna ut till höga räntor och t.o.m. utnyttja kreativa finansinstrument som ger spekulanterna profit på förlusterna i den grekiska ekonomin.

Eftersom politikerna måste rädda vad som räddas kan leder valutakriserna till politiska kriser.
En annan konsekvens är att investeringskapitalet koncentreras till de ekonomiska och sociala regioner där avkastningen på investerat kapital är störst, d.v.s. där arbetskraftskostnaderna och konsumtionsutrymmet är relativt låga.
I de s.k. industrialiserade länderna i Europa , Amerika och Asien sjunker de reella kapitalinvesteringarna medan konsumtionsutrymmet fortfarande är stort.
Samtidigt sker en intensiv teknisk omvandling i samhället. Hela branscher försvinner och nya kommer till. Det skapar omställningsproblem som politikerna måste försöka behärska.
Förändringarna skapar kriser t.ex. i form av ökad arbetslöshet och ökade statliga utgifter. Det är ingen bra kombination. Medborgarnas möjlighet att betala skatt minskar medan staten – d.v.s. samhället – behöver mer skatteinkomster.

SvD

Eskilstuna-Kuriren

Några amerikanska ekonomer
Nouriel Roubini
Peter Schiff
Marc Faber

David Korten
Paul Krugman

Tidningar o tidskrifter
DN

SvD
Affärsvärlden
E24
E24
DN
Veckans Affärer

Ideologisk grund för massmord?

2011-07-28T08:40:00.011+02:00

Att Anders Behring Breivik är massmördare har naturligtvis många orsaker - psykologiska , kulturella, sociala, politiska och ideologiska. En sådan människa är inte frisk utan saknar sunt socialt beteende. Hans sjuka personlighet har, i en särskild kultur, fått ödesdigra konsekvenser.
Det finns alltså även en ideologisk grund för att han förvandlats till massmördare.
Ideologier och religiösa läror som gör anspråk på att förklara allt och att vara den enda sanningen, är en grund för terrormord.
Sådana läror blir lätt dogmatiska och fundamentalistiska. Dess teser och teorier är oföränderliga och läran har aldrig fel .
Eftersom anhängarna vet vad som är den enda sanningen måste de övertyga alla okunniga eller otrogna om den egna lärans ofelbarhet.
När de övertygade anhängarna av en dogmatisk tro känner oro för att deras världsbild ska gå under måste de agera. En del av dem ser allt fler tecken på att hotet nalkas och de blir desperata.
De upplever att människor omkring dem inget märker, att omgivningen inte lyssnar på varningarna, är likgiltig och nonchalerar dem eller t.om. motarbetar dem.
Där ligger konspirationstanken på lur och så långt kan tron inlemmas i ett normalt samhälle.
Och där någonstans uppstår tanken på våldet som enda rationella lösning för att bekämpa den stora konspirationen. Att utrota motståndet eller tvinga de otrogna att rätta sig efter lärans dogmer blir en rationell lösning.
Hotas kanske inte kristenheten och den västerländska kulturen av en muslimsk organiserad konspiration? Varför inser inte alla att det finns en judisk komplott gentemot resten av världen? Konspirerar inte den kapitalistiska eliten mot folket för att kunna suga ut det ytterligare?
Är inte socialisterna ute efter att upphäva äganderätten och förslava den fria människan?
Tanken på konspiration blir en fix idé, som hos den norske vansinnesmördaren.
I sociala sammanhang, och i ett öppet samhälle, blir den här typenav socialt sjuka människor alltid isolerade. De tvingas agera ensamma efter sin övertygelse eftersom den närmaste omgivningen inte följer dem.
Men i små isolerade sekter kan det sjuka omfatta en hel grupp.
Alla dogmatiska anhängare blir inte mördare men där t.ex. den ”rätta läran” blir totalitär politisk statsideologi, som ex.i Iran, sker utrensningar och mord i lärans och statens namn.
Märkligt nog är världen ännu full av dessa slutna ideologier.
Rörelser som talibanerna i Afghanistan och den kristna högern och Teapartyrörelsen i USA är fundamentalistiska som får folk att bete sig som korsriddare.
Den politiska terrorismen existerar.
Det vore naivt att inte inse att dessa rörelser , om de får politisk makt, hotar det öppna samhället.
Ett öppet demokratiskt samhälle vilar på uppfattningen att är det finns olika ”sanningar” utifrån människors olika positioner, intressen, erfarenheter o.s.v.
Vad som är sant och rätt för den ene är inte säkert sant och rätt för den andre. Just därför måste vi, inom det öppna samhällets ram, mötas i tolerans.
Därmed inte sagt att alla alltid har rätt och att rörelser och ideologier som hotar demokratin inte ska bekämpas. Men de som tror på tomtar eller hävdar att jorden är platt eller att världen skapades på sju dagar ska kunna få få ha sin uppfattning utan att bli fängslade eller mördade.

AB
DN Nyheter1

DN Nyheter2

DN Nyheter3

SvD Opinion

GP

SvD Nyheter
SvD Nyheter 2
SvD Brännpunkt
SvD
GP
AB
SvD
DN Debatt

Den sjuke mördarens manifest

2011-07-24T09:11:00.003+02:00

Ännu en gång har en sjuk förvirrad man mördat politiska motståndare. Olof Palme och Anna Lind är tidigare offer den här typen av vansinnesmord. Den här gången är det ett massmord. Morden har en sak gemensamt, de riktar sig mot engagerade människor vars politiska mål var och är att skapa, försvara och utveckla ett öppet demokratiskt samhälle.
Antagligen har de mördade fått betala med sina liv just för detta öppna samhälle.
Men dårar och extremister kan inte genom terror få bestämma hur samhället ska utvecklas. Vi måste även i fortsättningen slå vakt om det öppna samhällets principer: personlig frihet, åsiktsfrihet, tolerans, internationalism, jämlikhet och humanism.
Dådet utfördes inte, som man först spekulerade i, av muslimska dogmatiska extremister. Ingen vet vad som kunde ha hänt om det hade varit så. I stället hade mördaren förvirrat sig i högerextrema antimuslimska dogmer.
Hur dessa ser ut kan man ta del av i det dokument som vansinnesmördaren Anders Behring Breivik sannolikt skrev före terrordådet. Det är ett 1.500 sidor långt och kraftigt islamfientligt dokument ”2083 – A European Declaration of Independence”.
Dokumentet är publicerat under det engelskklingande namnet Andrew Berwick, mycket likt Anders Breivik. En rad detaljer i manifestet styrker att det är den gripne 32-åringen som ligger bakom texten, till exempe bilder på dokumentets sista sidor som föreställer Anders Behring Breivik.
Dessutom innehåller dokumentet information om hans bakgrund, ekonomi och bekantskaper.
Du hittar manifestet som pdf-fil här.

DN Nyheter

DN Debatt

DN Världen

SvD Nyheter

SvD Opinion

SvD Brännpunkt

GP

AB

Tillväxt i brallan

2011-07-23T08:32:00.003+02:00

Den ekonomiska vetenskapen gör ständiga framsteg. Äntligen har sambandet mellan ekonomi och biologi uppmärksammats. En forskare vid Helsingfors universitet har nämligen fastslagit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och längden på det manliga könsorganet. 13,5 centimeter, tycks vara idealet ur ett tillväxtperspektiv.
Något samband mellan det kvinnliga könsorganet och BNP är ännu inte fastställt, men det kanske kommer.

SvD

SvD:s gulliga kapitalism

2011-07-20T13:38:00.006+02:00

Ibland är SvD:s ledarkommentarer nästan rörande, fågna som de är i en liberal idyllisering av kapitalismen. Som idag.
Med utgångspunkt från Onffs konkurs konstaterar ledarredaktören att det är bra med konkurrens och meddelar förnumstigt att en del företag går under i konkurrensen och att detta gynnar konsumenterna.
På sin tid konstaterade den geniale Adam Smith detsamma, men det var på Gustav III:s och Bellmans tid. Smith hade rätt om den tidens konkurrens, företag och kapitalism. Och kanske har hans iakttagelse relevans även för dagens lanthandlar, tobaksaffärer och pizzerior. Och möjligen också för elektromikhandeln.
Men gäller konkurrensteorin även i dagens internationella kapitalism och konkurrensen på olika globala marknadsnivåer ? Har inte en del förändrats sedan Gustav III? Kan den förändringen möjligen ha påverkat de ekonomiska modeller som har sin grund i den gode Smith?

Smith hadet.ex. inte en aning om dagens globala bilindustri, dagens oljemarknad och finansiella system.
Företagen är multinationella, kapitalmarknaden är global och framför allt: företagens samhällspåverkan är oerhört mycket större än i Bellmans dagar. Kapitalet och samhället är internationell ömsesidigt beroende av varandra.
Men SvD:s ledarkommentator hytter med sin lilla näve åt alla som inte tänker lika liberaldogmatiskt.
Det är nästan gulligt.
AB

Grekiska kyrkan skattesmitare

2011-07-16T15:58:00.012+02:00

När statskassan är tömd och folk förlorar sina jobb och får sina löner sänkta tycker många att det är dags för den stenrika kyrkan att komma med något mer än tröstens ord och tända ljus i kyrkorna.
Staten betalar lönerna för ca 9000 svartklädda präster, varav cirka 100 ärkebiskopar som driver kyrkan, samt pensioner för pensionerade präster.
Det kostar statskassan 268.000.000 € per år.
Ingen har insyn i den grekiska kyrkans affärer och kyrkan saknar ett centralt fastighetsregister. Men fastighetsbeståndet är omfattande.
Fler än 100 000 personer har ställt sig bakom ett nätupprop om att beskatta kyrkan.
Kyrkan avvisar kritiken och säger sig betala mer i skatt än näringslivet.
Man kan därmed lätt förstå att den grekiska staten får in minst skatteinkomster av Europas länder.

Läs mer
Reuters1
Reuters2
Uppropet
Athen News

Rättvisa löner finns inte – bara rättvis lönekamp

2011-07-06T14:01:00.003+02:00

Så långt vi kan se in i framtidens samhällen kommer rättvisa aldrig att uppnås.
Den rådande samhällsordningen bygger ju på viss orättvisa och några alternativa samhällsordningar finns inte.
Vi föds in i orättvisa eftersom somliga av oss föds i ett krigshärjat och utfattigt Somalia och andra i ett rikt och fredligt Sverige. Därmed inte sagt att orättvisa är acceptabelt.

Liberalerna anser att rättvisa är en fråga om att alla ska leva och verka under samma regler. Om bara reglerna är lika för alla så existerar rättvisa. Alla startar på samma linje oavsett handikap.
Här finns ett problem. Lagarna är ”rättvisa” då de förbjuder såväl den fattige som den rike att stjäla bröd och att sova under broarna, som nobelpristagaren Anatole France skrev.

Vänstern strävar efter att uppnå jämlikhet mellan människor och menar därför att ”rättvisa” är ett mått på hur pass jämlik relationerna mellan människor är. Ingen ska vara så mycket rikare eller fattigare än den andre. Om alla lever på samma standard är standarden ”rättvis”. Fattiga ska kompenseras och rika ska beskattas tills ”rättvisa” uppnås. Olika mållinjer och regler för de tävlande.
Även här finns ett problem förutom att den är en omöjlighet i ett kapitalistsiskt system. Fullständig jämlikhet riskerar att leda till nivellering.
En socialliberal tolkning av begreppet ”rättvisa” är att alla ska först ges så lika chans som möjligt, därefter kan ”rättvisa” regler gälla. Olika startlinjer alltså, men för övrigt samma regler.

Rättvisa löner kommer naturligtvis heller aldrig att uppnås i vår samhällsordning. En kinesisk arbetare tjänar kanske tiondelen av vad en svensk arbetare gör, en ordning som inte kan avtalas bort. Möjligen kan skillnaden så småningom försvinna genom den ekonomiska utvecklingen. Men då kommer förmodligen nya låglöneländer uppstå.
Lönerna, och därmed löneskillnaderna, bestäms av så många olika variabler att de inte går att reglera till fullständig rättvisa. Arbetsmarknaden- som t.ex. arbetslöshetsnivå påverkar liksom arbetets art, svårighetsgrad, hälsorisker, skattenivåer, geografiska förhållanden, utbildningsnivåer, bransch, varuprisnivåer, produktionsresultat, produktionsförhållanden, varumarknaden, traditioner, lagar, teknisk utvecklingsnivå, individuella egenskaper och förmågor och mycket annat.

I länder med ett något så när jämbördigt förhållande mellan arbetsgivare och löntagare vägs många av dessa faktorer in i förhandlingar mellan parterna.
I själva verket är dessa förhandlingar en kamp om produktionens överskott och hur den ska fördelas.
Motsättningen mellan löntagare och kapitalägare är lika självklar i vår kapitalistiska världsordning som ”orättvisorna”.

I länder där jämvikten mellan parterna är dålig till arbetsgivarnas fördel, (t.ex. USA) tvingas löntagarna att föra kampen genom strejker och andra mer miltanta metoder. De ”starka” arbetsgrupperna - t.ex. flygledare - kommer att uppnå större förmåner än de svaga, t.ex. städarbetarna.

Allmänt är det fackets uppgift att se till att löntagarna får ut en rimlig del av produktionsöverskottet.
Om facket därvid vill uppnå jämlika löner är det fackets demokratiska rätt att göra det.
Det är vad som kommer ut av avtalskampen som är ”rätt”. Några ”vetenskapliga” eller ”objektiva ”rättvisor” finns inte i sammanhanget.
Och det är, som bekant,inte den som ”har rätt” som alltid får rätt.

När den svenska fackföreningsrörerlsen jämför VD:arnas ersättningar med löntagarnas löner gör facket, enligt min mening, ett misstag. Storbolagens VD:ar är inte löntagare. Deras ersättningar är mer lika de privilegier som adeln på sin tid fick för att vara lojala med kungen. VD:arna är städslade av kapitalintressena och ska tillvarata dessas intressen.

SvD

Finanshajarna jagar i Greklands kris

2011-07-05T18:52:00.002+02:00

När den grekiska borgerliga regeringen, i början av 2000-talet, micklade med statsbudgeten kan den amerikanska banken, Goldman Sachs, med den svenska finansmannen Claes Dahlbäck i styrelsen, ha hjälp till med att snygga till räkenskaperna.
I varje fall om man får tro Financial Times den 13 februari 2010. Goldman Sachs misstänks för att ha arrangerat så kallade valutaswappar i syfte att skjuta fram nödvändiga amorteringar av den grekiska statsskulden.
2009 beslöt den amerikanska centralbanken att utreda Goldman Sachs. Den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke sa då att man tittar på ett antal frågor som relaterar till Goldman Sachs och andra bankers derivataffärer med Grekland.
Bernankes uttalande, skrev Financial Times, kom som en kommentar till att G20 enligt uppgift diskuterade ett förbud mot spekulativ derivathandel.
Enligt internettidningen E24 har allt fler banker med hjälp av kreditderivat positionerat sig för en grekisk betalningsinställelse, vilket kritiker befarar kan bli en självuppfyllande profetia.

Uppgifterna får man se i ljuset av att den grekiska börsen då rasat med 66 procent under 2008 och att den grekiska kursutvecklingen 2010 i lokal valuta i Grekland var minus - 13,6 procent. Som jämförelse kan vi ta Estland som hade +65,7, Lettland +16,8 och Litauen med +8,9.
Många av världens största hedgefonder spekulerar i statsskuldsskriser som i Grekland och andra svaga ekonomier i Euroområdet.
Blankningen har ökat kraftigt. Samtidigt ökar kritiken mot fondernas agerande under Greklandskrisen. Europeiska politiker anklagar hedgefondsföretagen att öka på förtroendekrisen inom finansmarknaden
Lord Turner, ordförande för Financial Services Authority, den Brittiska finansmarknadens tillsynsmyndigheten, vill ha en utredning om spekulativa positioner i finansiella instrument som alltså kan göra vinster på ett prisfall på valuta- och företagslån.
Amerikanska hedgefonder kan ha spekulerat ned euron. Justitiedepartementet i USA har inlett en undersökning av hedgefonder som misstänks ha gått ihop för att driva ned värdet på valutan, uppger The Wall Street journal. Justitiedepartementet har i ett brev krävt in dokumentation och mejl som rör euron från hedgefonder som SAC Capital Advisors LP, Greenlight Capital Inc., Soros Fund Management LLC och Paulson & Co. Samtliga är stora hedgefonder där Soros Fund Management är mest känt i Sverige efter George Soros kronspekulationer 1992 som fick EMU-samarbetet på fall och den svenska kronan att flyta fritt.
Enligt The Wall Street journal i mars 2010 fanns det indikationer på att stora hedgefonder ”gått ihop” för att spekulera ned euron. Under flera möten och “idea dinners” hade förvaltarna talat om att eurons växelkurs förväntades falla jämfört med dollarn. Och en SAC-förvaltare som spekulerat mot valutan uppmanade även andra att göra samma sak.
Det amerikanska justitiedepartementet genomför en större granskning av finansmarknadernas säkerhetssystem med anledning av den grekiska finanskrisen. Kritiker hävdar nämligen att hedgefonder och banker i USA och Europa har förstärkt den finansiella krisen i de sydeuropeiska länderna genom att använda derivatinstrument för att dölja skuldsättningen.
Enligt Federal reserves ordförande Ben Bernanke utreder även den amerikanska centralbanken derivathandeln som amerikanska firmor gjort med Grekland. Granskningen ska enligt WSJ gälla Goldman Sachs och andra stora företag.

Finns det någon svensk ekonomijournalist som följer utvecklingen och kan rapportera om den?

Nyliberal dogmatism om Greklands ekonomiska problem

2011-07-05T08:24:00.000+02:00

2004 hade Grekland EU:s största budgetunderskott på 6,1 procent mot det ”tillåtna” 3 procent. Den konservativa regeringen, med Ny demokrati , tvingades höja skatterna på alkohol och tobak och höjde momsen från 18 till 19 procent. Dessutom sänkte man de statsanställdas löner. 2006 påstod den borgerliga regeringen att att man därmed fått ner budgetunderskottet till 2,6 procent. EU undersökte saken och fann att den borgerliga regeringen lyckats få ner underskottet till under 3 procent 2007.
Under hela tiden jobbade den borgerliga regeringen med att sänka statliga löner och privatisera statlig egndom med generalstrejker och våldsamma protester som följd.
Men även med att frisera statsbudgeten, vilket få kände till.
Ny demokratis premiärminister, Karamanlis, försökte skaffa sig en starkare ställning i parlamentet genom att utlysa nyval 2009. Men väljarna röstade i stället fram socialdemokratiska PASOK. Även kommunisterna och det nationalistiska partiet LAOS gick starkt framåt. Ny Demokrati hade gått till val på att genomföra nedskärningar medan PASOK lovat att jaga skattefuskare. Fredliga protestdemonstrationer pågick hela tiden men extrema grupper ställde till våldsamheter på gatorna. Människor dödades i våldsamma kravaller.
Samtidigt härjades landet av skogsbränder och en enorm flyktingström välde in.
När PASOK fått hand om rodret upptäckte den nya regeringen att den gamla borgerliga regeringen fuskat med siffrorna i statsbudgeten. Budgetunderskottet visade sig vara 12,7 procent. Världens tre största kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg. Den nya regeringen tvingades till omfattande nedskärningar av socialbidrag, sänkning av statsanställdas löner och skattehöjningar.
Men det var faktiskt värre än så. En EU-granskning av ekonomin visade att det verkliga budgetunderskottet låg på 15,4 procent av BNP.
Spekulanterna som lånade ut pengar till Greland höjde räntorna vilket ytterliga ökade utgifterna.
Det var då IMF gick in och krävde ännu hårdare åtsramningar för att bevilja lån. För de offentliganställda noterades en frysning av lönerna inom den offentliga sektorn till 2014, pensionsåldern höjdes över hela linjen, neddragningar genomfördes inom sjukvården, skatterna höjdes, staten sålde 49 procent av järnvägarna, statliga kasinon såldes ut, momsen höjdes.
Kort sagt, lönerna sänktes och priserna gick upp. Inte konstigt att folk protesterar, att politikerföraktet ökar och extrema grupper försöker utnyttja läget.
Besparingar till ett värde av 19 miljader euro i grekiska banker flyttades utomlands.
Det finns också finansspekulanter som kommer att tjäna pengar på en grekisk konkurs och därför försöker driva utvecklingen åt det hållet.
Ett problem är att de politiska partierna har en svag folklig förankring i folkrörelser och medborgarorganisationer som partierna i Sverige. Den relativt svaga fackföreningsrörelsen har ingen eller lös koppling till PASOK. Kommunisterna är starka inom facket. Om parterna inom en bransch eller företag inte kommer överens tvingas facket att ta till strejk och andra militanta medel eftersom det inte fungerar med kollektivavtal och samordnade avtalsförhandlingar.
En omfattande korruption och svart ekonomi försvårar läget ytterligare.
Det stora problemet är att höjda skattesatser och minskade utgifter inte har särskilt stor effekt på statsbudgeten så länge som skattesystemet inte fungerar. Och det gör det inte I Grekland.
Inget annat land i euroområdet får in så lite pengar i skattemedel.
De politiska ledarna i landet måste se till att skatterna kommer in och att folk betalar sin skatt. I annat fall kan man fortsätta tt sänka lönerna, och försämra folks levnadsvillkor utan andra effekter att den inhemska konsumtionen sjunker och landet blir ännu fattigare.
Grekisk ekonomi domineras, utöver en stor offentlig verksamhet, av en stor tjänstesektor framför allt handel, turism och sjöfart. Jämfört med i andra EU-länder har även jordbruket stor ekonomisk betydelse, medan industrisektorn är liten med europeiska mått mätt. Importen är mycket större än exporten, handelsbalans och bytersbalansen ligger på minus.
En jämförelse med Sverige, eller Baltikum som Anders Åslund och Mats Johansson gör i DN den 30 juni, är alltså inte relevant.
Den överlägsna svenska attityden gentemot Greklands problem som somliga visar, t.ex. genom att hänvisa till det är överbetalda arbetare med lyxiga arbetsförhållanden som orsakar krisen, är därför tämligen okunnig eller rent av grundfalsk. Läs t.ex. Therese Larsson I SvD 2 juli.