Gamla idéer funkar inte längre

Det finns de som blickar tillbaka på socialdemokratins idéer och inbillar sig att de skulle kunna tillämpas idag. Här är några argument för att de har fel.

Först några axiom:
Ett politiskt parti och folkrörelser växelverkar med det samhälle det vill påverka.
Det övriga samhället – ekonomiskt, socialt och kulturellt – förändras i första hand utifrån de globala ekonomiska förutsättningarna.
De politiska idéerna förändras då samhället förändras. Antingen blir idéerna gamla och obrukbara eller så anpassas de till den nya verkligheten.

Här är några exempel på samhällsförändringar som skett under de 70 åren mellan 1945-2015.

1.    Sveriges ekonomiska läge 1930-1970.
Efter andra världskriget var Sveriges produktionsapparat i det närmaste intakt medan större delen av världen hade drabbats av krigets härjningar.
Vi hade en stark bilindustri, verkstadsindustri, skogsindustri, textilindustri, varvsindustri o.s.v. som kunde producera och sälja till resten av världen.
Vi fick in pengar och arbetskraften hade fullt upp att göra.
Den socialdemokratiska regeringsmakten, nästan obruten mellan 1932-1976, såg till att resurserna fördelades och att folkhemsdrömmen kunde förverkligas. Lönerna ökade. Reformer genomfördes. Vi fick växande och relativt välmående arbetar- och tjänstemannagrupper, d.v.s. en stark medelklass som röstade på socialdemokraterna.
Denna ekonomiska glansperiod höll i sig till 1970-talet då övriga länder började konkurrera med oss.

2.    Ekonomin efter 1970.
Efter 70-talet hade de krigshärjade länderna repat sig. Den internationella konkurrensen drabbades svenska varv, gruvor, verkstäder, skogsbolag, textilföretag m.fl. med nedläggningar som följd. De svenska industrierna blev mindre lönsamma och marknaden togs över av andra länder. Vår ekonomiska svenska stormaktstid var över.
I stället ökade arbetslösheten vilket kostade staten enorma pengar utan att inkomsterna från exporten kunde täcka upp. Statsutgifterna ökade. Resurserna till välfärden minskade.
Brukssamhällena kring de stora industrierna med en relativt trygg tillvaro för löntagarna löstes upp då bruken och industrierna lades ner eller flyttades utomlands.

3.   Arbetarrörelsen 1930-1970. Arbetarrörelsens organisationer som bestått av en väldig bas av medlemmar var, genom den goda ekonomin och statliga stöd, ekonomiskt och kulturellt starka 1930-1970 och kunde leverera till svenska folket. Ekonomiskt genom LO:s fackförbund och Socialdemokratiska partiet.
Kulturellt genom rörelsens tidningar ”Morgontidningen” och ”Aftontidningen” och senare Stockholmstidningen som förde fram arbetarrörelsens värderingar. En ideologisk bildningstradition förmedlades genom Arbetarnas Bildningsförbund, Brunnsviks folkhögskola, fackföreningsrörelsens tidskrifter och bildningsverksamhet, Folkets Hus och Parker, Brevskolan, Tidens förlag, Förenings Filmo, Reso, Konstfrämjandet, Litteraturfrämjandet och Skådebanan. Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
Socialt genom företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion och Fonus.
I arbetarrörelsens periferi, med starka band till rörelsen, fanns Konsum och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal.
Rörelsen var ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan kommunist.

Det fanns en positiv och dynamisk växelverkan mellan god samhällsekonomi, ökade löner och ökad jämlikhet, välfärdsutvecklingen och arbetarrörelsen.
Då den svenska samhällsekonomin försämrades efter 1970 började allt detta vittra sönder. De verksamheter som agerade på marknaden tvingades att kommersialisera sin verksamhet vilket ledde till konkurser. Statsstöd till bl.a. den fackliga utbildningen minsakades eller drogs in. Fackföreningsrörelsen tvingades minska sin studieverksamhet och sälja sina kursgårdar. Konsum, OK och övriga företag fick inte längre samma ekonomiska stöd från staten eller från medlemmar.
Rörelsens ideologiska hegemoni utsattes för stark konkurrens från kommersiellt och borgerligt håll. Svenska Arbetsgivareföreningen med sidoorganisationer satte, i början av 70-talet, in en ideologisk motkampanj som blev framgångsrik.

Missnöjet hos väljarna ökade.
1976 kom den första borgerliga regeringen som följdes av nya 1978, 1979, 1981, 1991 samt 2006. Missnöjespartiet Ny Demokrati dök upp 1991. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.
Socialdemokratins parlamentariska makt som hade kulminerat med 53,8 procent av rösterna 1940 var bruten.

4.   Det kalla kriget 1945-1980. I det ideologiska kraftfältet mellan öst och väst kunde socialdemokratins reformism ses som ett alternativ med ”blandekonomi” och välfärdsstat. Demokratisk socialism var ett alternativ mellan borgerlighet och kommunism.Den dominerande ekonomiska teorin i praktisk politik fram till 70-talet var keynesianismen.

    Den reella socialismens död i kommunistländerna smittade av sig på socialdemokratin.
Man kan erinra om att kommunistpartierna samtidigt var stora i länder som Italien och Frankrike.
Utopiska alternativ till kapitalismen, även de demokratiska, existerar inte längre.

5.  Kapitalismens förändring och nyliberalismens offensiv 1970- 1990.
Globaliseringen av kapital- och finansmarknaderna i förening med datatekniken förändrade kapitalrörelserna. Industrikapitalismen började förvandlas till casinokapitalism.
Vår penning, valuta och finanspolitik tvingades att anpassa sig till den globala marknaden vilket påverkade allt sparande och hushållens ekonomi.
Samtidigt slog de nyliberala samhällsekonomiska teorierna med chicagoskolans monetarism igenom i världspolitiken nästan som en dogm och påverkade politikerna att privatisera allt som kunde privatiseras.
Dagens ekonomiska system sviktar eftersom de privata investeringarna sjunker och samhällsinvesteringarna uteblir på grund av resursbrist eller av ideologiska skäl.

6.  Kolonialismen. Under de sjuttio åren har kolonialsystemet kraschat och en mängd nya stater uppstått. Ekonomiska, sociala och kulturella problem har skapat inbördeskrig och allmän oro i världen. Över 50 miljoner människor är på flykt i världen.

7.  Miljöproblemen. Världens resurser skövlas i jakten på profit. Problemen blir allt mer uppenbara och skapar oro och osäkerhet. Samtidigt krävs politikerna på lösningar som de inte har makt eller förmåga att verkställa.

Slutsats.
De stora samhällsförändringarna efter 1970 har således lett till arbetslöshet, ökat politiskt missnöje, oro, framtidspessimism, politikerförakt, främlingsfientlighet, politisk vilsenhet,
Tanken på att socialism kan vara ett realistiskt alternativ till kapitalism är död.

Allt färre ser den gamla socialdemokratins idéer som en politisk lösning på problemen.

http://raset.story.aftonbladet.se/

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article22178721.ab

http://magasinetneo.se/artiklar/nostalgin-ar-rod/

Ingen gör något för att hindra världsekonomisk kollaps

Enligt SCB-statistik har hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten ökat under de senaste två åren. 2015 låg den på 171 procent.

Hela svenska folket lever i skuld.

Men även världens finansmarknader, som har till uppgift att förse produktionen med kapital, består till allt större del av skulder. Skulderna räknas som tillgångar och vinster på marknaden. En stor del av de resurser som skulle kunna satsas på investeringar för produktion och arbete existerar inte i verkligheten utan finns bara som fordringar.

Hela kapitalmarknaden är ur led.

Medan borgerliga ekonomer och politiker vill sänka lönerna som ett medel för ökad produktion är problemet att en kapitalistisk världsordning inte längre levererar.
Aktiemarknaden, till exempel, drivs av kortsiktiga omplaceringar av kapital utifrån dagsnoteringar som inte har någon kontakt med den verkliga produktionen. Aktienoterade företag som satsar på investeringar straffas av aktiespekulanterna eftersom företagen tillfälligt visar röda siffror. Marknaden prioriterar i stället höga utdelningar till ägarna framför investeringar.

Risken för snar kollaps av det finansiella systemet påpekas dock av en del ekonomer, bland andra George Soros, som säger att ”Marknader närmar dig en härdsmälta som liknar den globala finanskrisen under 2008”

I samband med toppmötet i Davos summerade Wiliam ”Bill” White läget i världsekonomin för brittiska tidningen The Telegrap.  Han talar om en finansiell apokalyps och varnar för en episk skuldtsunami värre än den 2007.

Skulderna som bara fortsatt att öka har nu nått sådana nivåer runtom i världen att de riskerar att utlösa en kris.

I OECD-området summerar privata och offentliga skulder till 265 procent av BNP, upp 35 procentenheter sedan 2007. På tillväxtmarknaderna är motsvarande siffra 185 procent av BNP också 35 procent högre än före krisen.

Från sin position Bank for ­International Settlement,BIS, har White varnat i flera år liksom hans forna kollegor på BIS med chefsekonomen Claudio Borio i spetsen.

– Centralbanker har låga räntor och växande balansräkningar, samtidigt som många länder har stora statsskulder. Om vi får ytterligare en recession, förr eller senare får vi det, då är manöverutrymmet begränsat. Vår oro är, om vi tittar två till tre år framåt i tiden, att problem kan uppstå i de länder som påverkades minst av finanskrisen.

Claudio Borio målar upp tre faror med nuläget.

1.  Efter finanskrisen har skuldnivån som andel av BNP ökat. I de länder som drabbades värst av krisen har statsskulderna ökat. Men länder som klarade krisen bra har sett en kraftig ökning av privat skuldsättning, hos företag eller hushåll.

2. Produktiviteten har fallit under lång tid, mest i de länder som drabbades hårt av finans­krisen. Det speglar troligen en oförmåga att vända teknologisk innovation till ekonomisk innovation. Vi har också sett ett tydligt samband mellan hur finansiella obalanser byggs upp och därefter kollapsar och produktivitetstillväxt.

3. Inom penningpolitiken är manöverutrymmet nästan uttömt. Centralbanker har stora balansräkningar och några har till och med negativa räntor. Det är näst intill uttömt för finanspolitiken då många länder har stora statsskulder.

Vad gör finansvärlden, politikerna och kapitlisterna för att hindra att krisen blir våldsam?
Ingen vet och ingen tar reda på det.
Vad skriver vänstertidskrifterna om detta och vilka slutsatser drar vänstern?
Den enda tidning som skriver om detta är SvD Näringsliv.

Andreas Cervenkaberättar om William ”Bill” White i SvD 27 jan 2016

Intervju med Claudio Borio i SvD  23 okt. 2015

Patricia Hedelius skriver om bristenpå investeringar

                                 

Avsked till den förbannade socialdemokratin

I en artikel i Aftonbladet, den 27 januari, tar tidningens kulturredaktör Åsa Linderborg avsked av ”den förbannade socialdemokratin”.

Jag vet inte om hon är eller har varit medlem i partiet eller om hennes avsked bara gäller några hyllmeter böcker om socialdemokratin som hon slängt i en container. Men hon verkar i varje fall missnöjd.

Som en broder i arbetarrörelsen vill jag säga följande till kamrat Åsa:

Du har i sju år haft en av socialdemokratins viktigaste tribuner att agitera ifrån.
På det sättet har du varit en av socialdemokratins privilegierade.
Vad har du åstadkommit?
Har du lyckats vända folket i den politiska riktning du förespråkat?
Är det ett eget tillkortakommande som gnager dig?

Du har, liksom jag, kommit från vänster in i socialdemokratin. Vi har bägge arbetat med att skriva, även om det skett på mycket olika nivåer.
Där upphör också likheterna.

Du är akademiker, jag är f.d. arbetare och fackföreningsfunktionär.
Vi tillhör olika generationer.
Du föddes när jag, efter sex år, lämnade VPK för att gå in i socialdemokratin.
Du har sedan dess spelat i en högre politisk och journalistisk division än jag, som varit en medioker spelare i gärsgårdserien.

Nu tar du farväl. Socialdemokratin gick inte din väg.

Den gick inte min heller.
Jag tror att ingen sosse är nöjd med partiet i dag.

Politiken går liksom inte ut på att varje medlem ska vara nöjd.
Man får streta på, var och en för sig, utifrån sina egna förutsättningar för att nå ett skapligt resultat som understundom kan innebära det minst onda av flera dåliga alternativ.

Du är besviken på socialdemokratin för att partiet inte vunnit klasskampen.
Därför tar du farväl.

Problemet är att vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det är väljarna som bestämmer den politiska inriktningen. Vi kan inte säga att väljarna är idioter. Vi kan inte säga att andra socialdemokrater är dumma. Vi kan inte ens påstå att våra politiska motståndare är korkade.

Vi stretar alla åt olika håll för olika intressen med kompassen inställd på en bättre värld.
Och det var varken bättre eller sämre förr.

Det är bara så mycket annat som förändrats sedan socialdemokratins glansdagar.
Självaste kapitalismen har förändrats utan att vänstern ens kommenterat det.
Den intellektuella vänster som du tillhör verkar dessvärre inte förstått vad kapitalismen är.
Insikten finns i stället hos Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, men saknas i vänsterpressen.

Ni som kallar er vänster har inte begripit att klasskampen inte enbart kan föras på det politiska planet utan även måste föras på det ekonomiska och sociala planet.
Det verkar som om ni bortser från att politikens villkor bestäms av ekonomin.

Insikten om politikens villkor finns samlad inom socialdemokratin.
Inte så tjusigt eller otålig revolutionärt. Utan som vardagsslit i förhandlingar, kompromisser och tillfälliga förluster.

Jag önskar dig lycka till med revolutionen.
De revolutioner som hittills genomförts har dock inte varit så lyckade.

Själv harvar jag väl vidare för att, med små steg och utan hjälteambitioner, vara med om att förändra världen.
Det gäller att inte ge upp trots motgångar.

Kriget om sanningen kan aldrig vinnas

Det är några år sedan som SvD avslöjade att Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson (m) 2008 fått en hyreslägenhet via högsta ledningen inom Ersta diakonisällskap. 

Samtidigt hade Stockholms stad vårdavtal för flera miljoner med Ersta. Enligt ett internt policybeslut ska Ersta bara hyra ut lägenheter till elever vid högskolan och i samband med nyrekryteringar av personal.
Ulf Kristersson försvarde sig med att han inte hade en tanke på att det kunde vara olämpligt.
Kristersson är ekonomisk-politisk talesperson för Moderaterna och var Sveriges socialförsäkringsminister från 2010 till 2014.

I gårdagens TV1 Rapport säger revisorn Inga-Britt Ahlenius att Margot Wallströms inre kompass svikit i lägenhetsaffären och att Wallström bör ställas till ansvar för bristande omdöme. Ahlenius lägger en del av skulden på det faktum att den politiska och fackliga arbetarrörelsen samarbetar.

Kristerssons lägenhetsaffär påminner ganska exakt om Wallströms.
Vad som skiljer de bägge ”affärerna” är styrkan i medieuppbådet. Kristersson slapp det drev som Wallström drabbats av.  Kristerssons affär granskades visserligen av åklagare men drevet uteblev. Från borgerligt håll lyste upprördheten med sin frånvaro.
Varför ?

I Wallströms fall har den ideologiska polariseringen blivit tydlig. Nyliberaler har gått till hård attack och tagit möjligheten att använda Wallströmshistorien för att försöka misstänkliggöra regeringen, arbetarrörelsen, Kommunal, den fackligt politiska samverkan och utrikesministern. Dessutom tar man chansen att skylla på den rådande bostadspolitiken.
Det finns krafter som vill ha bort Wallström för att hon retat högerregeringen i Israel.

Å andra sidan finns det socialliberaler som  Alex Voronov och Mats Svegfors som ser det orimliga i Wallströmsdrevet.

Granskningen och medieuppmärksamheten är en viktig del av demokratin.
Vi ska vara tacksamma för att vi har medier som granskar makthavarna och för att vi har en demokrati där de olika samhällsintressena kan göra sig gällande.

Men det är uppenbart att mediemakten ideologiskt inte ligger till vänster som ofta påstås utan till höger. Skillnaden mellan till exempel den förhållandevis lätta bris som kom efter SCA-affären och Kristersson-ditot och den mediestorm som drabbade Wallströms är ett tecken på detta.

Man önskar också att en del journalister var medvetna om att det i dessa sammanhang inte finns en enda sanning att avslöja utan att ”vittnen” och intervjuade som advokater, revisorer, journalister, näringsidkare och andra är färgade av sin samhällssyn. De uttalar sig utifrån sina lojaliteter och politiska motiv.

När vi tar del av dessa vittnesmål måste vi dessutom vara medvetna om att vår mediekonsumtion också färgas av våra intressen och vår egen ideologiska bakgrund.

Kriget om sanningen kan därför aldrig vinnas så länge som vi människor har olika intressen.

Expressen om Kristerssons lägenhet 

Drevet mot arbetarrörelsen en del av maktkampen

Robert Michels, (1876-1936), var en tysk sociolog som kom fram till att varje organisation bär tendensen till oligarki (fåmansvälde). Michels ansåg att denna maktkoncentration är ett framträdande drag även hos sådana organisationer som anser sig vara demokratiska. Till och med syndikalism och anarkism uppvisar oligarkiska tendenser enligt Michels. Detta beror inte på personliga maktsträvanden, utan på strukturella faktorer. I varje organisation uppstår ett tryck mot maktkoncentration och oligarki på grund av organisationens inneboende logik: Makten i en organisation måste centraliseras för att organisationen ska fungera.

Michels menar även att de som hamnar i maktposition ogärna vill släppa ifrån sig sin makt, i stället omger de sig av sådana personer som gör att de kan behålla den. Människan är enligt Michels i grund och botten egoist. Dessutom hävdar han att det hos människan finns ett psykologiskt behov av ledare. De flesta är ointresserade av politik, och uppskattar att det finns personer som vill ägna sig åt att bevaka deras intressen. Michels menade att människan av naturen är förutbestämd att styra eller att styras.

Man kan dra olika slutsatser av teorin. Antingen tror man att den fungerar som en järnlag som vi bara har att rätta oss efter. Som sådan har den uppfattats av allt ifrån höger till fascister som stött sig på den för sina syften.
Vänstern tar avstånd från den på samma sätt som den tar avstånd från kapitalismen och menar att oligarkin beror just på kapitalismen. Den finns men bör motarbetas och ersättas med jämlika organisationer.

Men bolsjevikerna som ville genomföra ett kommunistiskt samhälle där alla var lika misslyckades kapitalt. Nya hierarkier uppstod snabbt.

Klart är att mänskligheten allt sedan babylonisk tid ordnat sina samhällen som hierarkier med ledare och ledda, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga. Och makten har alltid skaffat sig privilegier och sett till att leva av vad de maktlösa producerat.
Kungar, hertigar och annan adel har alltid slösat med medborgarnas skattepengar.
Kapitalägare och deras direktörer är deras moderna arvtagare.

Demokratin är ett försök att mildra orättvisor, minska hierarkin och skapa maktbalans genom att reglera medborgarnas deltagande i samhällsstyret.

Kampen om makten formar även demokratier som vår. Utan makt kan inga visioner genomföras, i varje fall om man vill förändra samhället i grunden.
Det är en sådan kamp som pågår mellan höger och vänster där högern just nu utnyttjar en ganska harmlös lägenhetshistoria till att misskreditera arbetarrörelsen.
Och det är den kampen som avtalsförhandlingarna handlar om.
Det är i den kontexten man bör betrakta drevet mot Margot Wallström och Kommunal.

Inte konstigt att högern överreagerar när det gäller ett socialdemokratiskt statsråds och en fackförbundslednings lägenhetsaffärer, men att tystnaden från högern är total när det gäller privilegierna inom näringslivet.

Ur drevet

DN Ekonomi
SvD
DN 

Mot drevet

EskilstunaKuriren ledare 
AB debatt
SvD
SvD 
LänsTidningen 
AB Ledare 

Carl B Hamilton, du missade en sak!

Med anledning av händelserna inom Kommunal skriver professor Carl B Hamilton i dagens SvD Debatt, att det är dags att gå från snabba fördömanden, till genomtänkta analyser av principer för hur man gör rätt från början. Han hänvisar till en rapport som lades fram efter ett antal skandaler i Storbritannien. Kommissionen som arbetade fram rapporten hade en hög jurist som ordförande, Lord Nolan.

De principer och nya rutiner och institutioner som Nolanrapporten resulterade i har blivit vägledande för såväl parlamentet som den offentliga sektorn i Storbritannien.

”Osjälviskhet. Integritet. Objektivitet. Ansvarighet. Öppenhet. Ärlighet. Ledarskap. ”Den som innehar ett ämbete [eller förtroendeuppdrag] åligger det att främja och stödja dessa principer genom ledarskap och exempel.”, skriver professorn.

Han räknar upp för vilka principerna bör gälla: personer som är statsråd, riksdagsledamöter eller har andra typer av förtroendeposter, som kommunpolitiker och fackföreningsledare.

Jag är gärna med på att principerna bör gälla alla förtroendevalda men varför inte också för företagsledare i storföretag?

Jag begriper att Hamilton som nyliberal anser att statlig och privat verksamhet ska hållas strikt isär.

Men storföretagens verksamhet är i dag inte en privat utan en allmän angelägenhet.
1. Företagen har hundratusentals anställda ur allmänheten som är beroende av dem, 

2. Företagsledningarnas beslut och handlingar påverkar alla medborgare.
3. Företagen är beroende av det allmänna genom att de får skattesubventioner, utnyttjar infrastruktur och andra viktiga samhälleliga skattefinansierade institutioner och har andra stöd från staten.
4. Ägandet av företagen är inte längre enbart privat utan fördelat på aktier och fonder som ägs av våra gemensamma pensioner.

Företagen och näringslivet är idag integrerade i samhällslivet på ett helt annat sätt än under Adam Smiths tid.
Det ömsesidiga beroendet mellan företag och samhälle är oerhört mycket större än då de liberala principerna spikades på 1700-talet.

Så, gärna en diskussion om vilka principer som bör gälla för förtroendevalda, men då bör vi också ta med storföretagens ledningar i diskussionen.

Vänskapskorruption till höger och vänster

När media avslöjat makthavare visar sig intressemotsättningarna i debatten.

Hettan och intensiteten i upprördheten formar sig som järnfilspån på en magnet. Polariseringen i samhället blir tydlig.

Då förre Nordeadirektören Hans Dalborg fick en lägenhet i en av Stockholms mest exklusiva fastigheter av sin arbetsgivare och därefter gjorde ett mångmiljonklipp på lägenheten visade  vänstern sin upprördhet medan högern uttryckte ett behärskat avståndstagande.

Men då vänstern rasar i debatten märks det inte så mycket.  Desto mer ljud i skällan blir det då högern visar sin ilska.

Nu går drevet mot Margot Wallström, Kommunals ledning och arbetarrörelsen. De mest upprörda är denna gång, inte oväntat,  borgerliga ledarskribenter, dito partiföreträdare samt diverse arbetsgivarorganisationer.

Till de sistnämnda hör Institutet Mot Mutor (IMM) som är en näringslivsorganisation med den angelägna uppgiften ”att verka för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt och söka motverka användningen av mutor och andra otillbörliga förmåner som medel för sådan påverkan.”

Institutsnamnet kan få någon att tro att det är en opartisk organisation. Men det kan vara bra i sammanhanget att veta att IMM’s huvudmän är Svensk Handel (Handelns arbetsgivarorganisation), Svenskt Näringsliv (Svenskt Näringsliv är företagens företrädare i Sverige) samt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, (arbetsgivar- och intresseorganisation och motpart till Kommunal) 

Institutets generalsekreterare, Helena Sundén, gick snabbtut och ansåg att Wallström borde mutåtalas.

Än finns alltså en höger och en vänster även i vårt mittenpolitiska lagomland.

Högern företräds av allianspartiernas nyliberala politiker, arbetsgivare- och näringslivsorganisationer och dess olika institut och lobbyorganisationer.

Vänstern utgörs av arbetarrörelsens politiska och fackliga gren, Aftonbladets ledarredaktion, några tidskrifter och ett par s.k. tankesmedjor. Litet utanför finns Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men det finns också andra intressen i den högröstade debatten om Margot Wallströms lägenhet.
I Dagens DN intervjuas professor Dennis Töllborg som anser att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln.
Men han tror inte att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta” 

Det må vara vänskapskorruption då Wallström klantigt nog tar emot en tillfällig lägenhet från Kommunal men att sådant skulle förekomma inom näringslivet är väl uteslutet eller…?

Eskilstuna Kuriren, ledare

Att leva som man lär

Det är lätt att kräva av folk att de ska leva som de lär.

Men saken är, som det mesta här i världen, mer komplicerad än de först förefaller.

Jag förespråkar gratis inträde på statens museer men betalar för inträde då detta begärs av mig.
Innebär det att jag inte lever som jag lär? Borde jag vägra betala och planka in?
Jag anser att allt motorbränsle ska tillverkas av avfall som omvandlats till biogas, men köper en bensindriven bil eftersom det som jag förespråkar kostar för mycket och saknar tankställen.
Är det moraliskt förkastligt? Diskriminerar detta mig från att förorda biobränsle?
Måste den som slåss för ett alternativt samhälle leva som om detta samhälle redan existerade för att inte bli betraktad som svikande sina ideal?
Ska en borgerlig politiker som vill att skatterna ska sänkas vägra betala skatt som en sosseregering infört? Bör den borgerliga politikern skattefuska? Sviker hen sina ideal om hen betalar skatten?

Tove Lifvendahl: ”En moralisk saltomortal” berör frågan i söndagens tidning.

”Laila Freivalds historiska utskällning i dörröppningen till sitt hem har nu återigen repriserats i nyhetssändningarna om Wallström. Aftonbladet avslöjade 2000 att Laila Freivalds skulle köpa loss sin lägenhet när den allmännyttiga hyresfastigheten skulle omvandlas till bostadsrätter. Men bara ett år tidigare hade hon ställt sig bakom ett lagförslag om att försvåra för dem som ville omvandla hyresfastigheter till bostadsrätter. En klassiker i genren att inte leva som man lär.”

Skriver Lifvendahl och gör därmed en logisk saltomortal.

Jag kan berätta en belysande historia ur min egen erfarenhet.
Min hustru och jag bodde i en hyresrätt i Farsta utanför Stockholm. Hyresvärd var Svenska Bostäder ett allmännyttigt bostadsföretag. Vi lyckades byta till oss en hyresrätt på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Vi bytte med en barnfamilj som ville ha en något bättre uppväxtmiljö för sina barn än vad innerstaden kan erbjuda. Inga pengar emellan.

Efter tre år på Birger Jarlsgatan bildades en bostadsförening och fastighetsägaren, en privatvärd, sålde huset till föreningen. Min hustru och jag var ytterst tveksamma till att köpa en bostadsrätt. Vi stegrade oss mot att behöva låna en så hisnande summa som 860 000 kronor.
Vi hävdade att vi inte nödvändigtvis ville äga vår bostad utan bara ville bo.
För övrigt var vi principiellt emot ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter och hade alltså samma uppfattning som Laila Freivalds.
Eftersom vi var tungan på vågen för att bostadsrättsföreningen skulle kunna omvandlas till en äkta förening gav vi efter påtryckningarna och gick med på att köpa.
Med tiden lärde vi oss en del om marknaden som vi inte tidigare ägnat något intresse. Priserna på bostadsrätter ökade snabbt vid den här tiden.
Vi trivdes inte så värst i huset och ville så småningom sälja för att få loss pengar till en sommarstuga. Vi sålde och fick 2,2 miljoner för vår moderniserade sekelskifteslägenhet. Den nya lägenheten på Söder som vi köpte var mindre, byggd på sjuttiotalet och ganska sunkig.
Vårt f.d. sommarstället i Sörmland är sedan 15 år vår permanenta bostad.
Vi ser det som att vi dragit en vinstlott på Stockholms bostadslotteri.

Skulle vi, på grund av principiella skäl, ha tackat nej till bostadsrättsföreningens erbjudande?
Borde vi efter vårt köp byta åsikt och bli varma förespråkare för att hyresrätter ska omvandlas till bostadsrätter?

Det finns samhällsstrukturer. En del människor är inte nöjda med dessa strukturer utan vill förändra dem. Men de tvingas samtidigt att rätta sig efter strukturerna de vill förändra.

Om de inte skulle kunna göra det skulle samhället aldrig kunna förändras.
Kanske vill Tove Lievendal ha det så.

Men jag tror att Tove Lievendal, som är fostrad inom Svenskt Näringsliv och inom Moderaterna, låter sin penna styras av lojalitet till sin ideologiska bakgrund och sitt gamla nätverk.
Det är i så fall helt normalt.

Flyktingar som våldtar

Naturligtvis bär varje flykting med sig sin inlärda kultur, människosyn, religion och tradition när han eller hon kommer till vårt land. 

Flyktingarna lämnar inte sina minnen, erfarenheter och personlighet kvar i det hemland som de tvingats fly ifrån.
Vi måste acceptera detta när vi tar emot flyktingarna.

Vi måste också respektera att de kanske tänker sig, att så snart som möjligt eller någon gång, kunna återvända tillbaka till den hembygd varifrån de flydde.
De flyr inte för att bli svenskar utan söker tillfälligt skydd i vårt land.
De blir inte automatiskt svenskar då de passerar gränsen.
Det kan man inte begära, fastän somliga gör det.

Dessvärre sker det ibland kollisioner i mötet mellan deras och vår kultur. Det är faktiskt ganska begripligt.
Bland annat kan vi inte begära att de unga män som flytt från Afghanistan alltid ska ha samma kvinnosyn som vi här i Europa.
Det är inte heller konstigt att de betraktar europeiska kvinnor på ett annat sätt än vi. För de unga afghanska männen kan europeiska kvinnors frigjordhet och klädsel verka utmanande och syndiga.
Men det ska inte hindra oss att visa humanitet i flyktingmottagandet. Naturligtvis tar vi emot dem som flyr. Många flyr för övrigt från en extremt kvinnoförtyckande mobb.

Det är inte heller konstigt om många av dessa unga män i puberteten har begär efter kvinnor (sådant är naturligt för de flesta män) och det är inte märkligt att de är sexuellt frustrerade i brist på kvinnlig närhet och kontakt.
(Naturligtvis har kvinnorna som kommer hit som flyktingar sina särskilda problem men nu skriver jag om de män som förgripit sig på kvinnor.)

Flyktingarna saknar de nätverk i vårt samhälle som vi har sedan födseln.
De saknar verklig förankring i vår kultur och har slitits upp från sin egen.

Allt detta anser jag kan förklara en del av de unga flyktingarnas attacker på europeiska kvinnor.
Men, och jag understryker detta: det kan inte försvara dessa kriminella handlingar.
Kränkningar och övergrepp som unga män från Afghanistan, Nordafrika eller någon annan del av vår värld utsatt europeiska kvinnor för är enligt europeisk lag och moraliska tradition brottsliga.
Sådana handlingar ska bestraffas.

Det finns samtidigt främlingsfientliga krafter som tar varje incident, där flyktingar varit inblandade i brott, för att peka ut hela folkgrupper. De vill kleta ner alla flyktingar och invandrare med brottsstämpeln.
De främlingsfientliga kräver att invandrarna och flyktingarna omedelbart kastar av sig sin kultur, människosyn, religion och tradition och direkt ersätter den med vår svenska.
Det är orimligt.
Dessa främlingsfientliga får emellertid, med sin förenklade retorik, lätt gehör hos allmänheten.

Allt detta tror jag att de flesta – inkl. polis, medier och politiker - är medvetna om.
Därför nämner de inte brottslingarnas nationalitet lika litet som de nämner om en brottsling är skåning, närking eller sörmlänning. Det är inte så adekvat i sammanhanget.

AB
DN
DN 

Expo
SvD Debatt 20/1

Om du vill läsa främlingsfientlig rapportering kan läsa

Fria Tider 
Exponerat 
Nordfront 

Vinnare och förlorare i Kommunalskandalen

 Skandaler uppstår litet överallt, och då och då, inom näringslivet, facket, kyrkan, idrottsrörelsen, politiken, lantbruksrörelsen och andra organisationer.

Några exempel:
VW 
IKEA
Stora Enso
SCA
Vattenfall
Revisionsbyrån KPMG
Skandaler förekommer inom samtliga religiösa samfund.
Pingströrelsen
Katolska kyrkan
Svenska kyrkan
Idrottsrörelsen är stor och naturligtvis finns det skandaler där
Fifa-skandalen

Det finns två huvudtyper av skandaler:
a) de som kommer till allmänhetens kännedom,
b) de som inte gör det.

Inte sällan är det medierna som avslöjar skandalerna.
De får ett tips, börjar gräva och får fram en massa skumt. De publicerar vad de hittat.

Ofta finns det intressen bakom avslöjandena: Media, t.ex. Aftonbladet, vill vara först med en sensationell nyhet för att sälja fler ex av tidningen. En enskild journalist vill göra ett scoop för att bli känd och uppskattad.

Det finns också politiska intressen. Socialdemokrater vill avslöja sina politiska motståndare och tvärt om, en arbetsmarknadsorganisation vill misskreditera sin motpart, ett företag vill sänka en konkurrent, en missnöjd anställd som fått sparken vill hämnas på sin f.d. arbetsgivare…

Journalister som får tips från sådana intressenter måste vara medvetna om detta.

Däremot ska en journalist inte ta hänsyn till ev. konsekvenser av en publicering. Hen ska alltså publicera även om hen räknar med att avslöjandet går emot hens egna intressen och ideologier.

När avslöjandet väl är gjort kommer vissa intressen att skynda till för att utnyttja situationen till sina intressens fördel. Det är då vackert om man klär sina fördömanden i en mantel av omsorg och förbättrarnit.

I den nu aktuella s.k. Kommunalskandalen kan man, utan att hemfalla till konspirationsteorier, klart konstatera att Kommunal och socialdemokraterna förlorar på skandalen. I varje fall på kort sikt.

Skandalen kunde inte heller ha kommit vid en olämpligare tidpunkt än just nu inför en stor och viktig avtalsrörelse.

Finns det någon vinnare? På SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Svenskt Näringsliv är de i alla fall inte ledsna. Kommunal skulle ha haft bra möjligheter att ge sina medlemmar bättre villkor. Nu försvagas deras förhandlingssits betydligt och SKL får ett betydligt bättre förhandlingsläge.

Kommunals egen version
SvD
SvD 

Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 

Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.

2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.

3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.

4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab

AB-artikel 2 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070892.ab

AB-artikel 3 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070879.ab

AB-artikel 4 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070888.ab

AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            

SvD Näringsliv http://www.svd.se/kommunal-gor-miljonforluster-pa-lyxig-krogverksamhet

Det är nåt skumt med finansmarknaden. Vart är vi på väg?

Finansmarknaden har hand om våra sparpengar till exempel våra pensioner. Det är sådant kollektivt sparande som vi inbillar oss satsats i aktier och fonder. Och vi tror att fonderna satsas i värdeskapande verksamheter som t.ex. produktion som skapar arbete och tillväxt.

Det är i alla fall vad vi tror att vi vet.

Men är det så?

Om vi tar en titt på dagens finansmarknad kan man börja undra.
Den 7 januari 2016 dök plötsligt den kinesiska börsen med 7 procent på ett dygn. Handeln på börsen stoppades.
Men nästa dag så gick den kinesiska börsen upp igen.

Hela världens finanshandlare har dock blivit nervösa och hela världens börser följer den kinesiska i doppet.
Det är en psykologisk process, förklarar ekonomijournalisterna.
Fondmäklarna blir nervösa och slutar att placera våra pensionspengar.

Doppet har på tre dagar kostat sex svenska finansfamiljer 20 miljarder kronor säger SvD Näringsliv.

De sex är
Familjen Persson (H&M) som blivit 13 miljarder kronor fattigare
Carl Bennet (Getinge) som drabbats av en värdeminskning på 1,5 miljarder
Melker Schörling (Securitas och Hexagon ) som fick en värdeförlust på 2,4 miljarder
För familjen Douglas (Wasatornet ) gick 1,1 miljard upp i rök
Wallenbergs stiftelser (Investor)  ägde efter doppet 3,7 miljarder mindre än före
Familjen Lundberg (Lundbergföretagen )fick ett minus på  850 miljoner

Var är pengarna? Hur mycket har vi pensionssparare förlorat?
Skulle pengarna ha satsats i produktiv verksamhet?

Förtroendet för finansmarknaden håller på att erodera.
Den superframgångsrike amerikanska fondförvaltaren Martin Taylor lägger av ochdrar sig tillbaka Han anser att det inte längre går att på ett tryggt sätt tillhandahållariskjusterad avkastning.

Och miljardären George Soros, som en gång knäckte såväl densvenska kronan som det brittiska pundet, målar upp en mardröm för de globalafinansmarknaderna. Soros varnar för global kris som påminner om den 2008.

Vart är vi på väg?

Andreas Cervenka i SvD Näringsliv 

Den gamla vanliga refrängen från Svenskt Näringsliv

Den romerske senatorn Cato den äldre som föddes 234 f.Kr avslutade alla sin tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”.

Maria Ludvigsson i SvD kommer i sina ledare alltid fram till att ingångslönerna måste bli lägre.

Hennes första ledare för året ”Hur svenskt är egentligen olika?” handlar egentligen om feminism, olikheter och värderelativismen men avslutas följaktligen med:

”Någon rätt att konkurrera med egna meriter och utföra enklare jobb och till lägre lön kan de långtidsarbetslösa bara glömma. Här är det lika som gäller. Här gillar vi egentligen lika mer än olika.”

”Vi säger ”gilla olika” men har rigida system som gör att arbetsmarknaden bara accepterar dem som håller viss standard och accepterar fackets makt som domare över när ett arbete och en inkomst är bra nog och inte.”

Som vanligt är det en högavlönad som förordar lägre lön för andra, en som inte riskerar att behöva jobba med enklare arbetsuppgifter som anser att fler bör göra det.
Och i detta fall är det en person som skolats i Svenskt Näringsliv som beskyller facket för att vara skyldig till arbetslösheten.

Vad de privilegierade menar med lägre lön får vi aldrig veta, och vilka enkla jobb som bör utföras talar de inte om. Att Svenskt Näringsliv vill sänka löner vet vi redan.

Inte heller ger de privilegierade ett enda belägg för att lägre ingångslöner och enklare arbetsuppgifter skulle ge fler arbetslösa jobb.
I länder där dessa nyliberala principer tillämpas är inte arbetslöshetssituationen bättre än i vårt land.

Så när nyliberaler upprepar satsen ”För övrigt anser jag att jämlikheten på arbetsmarknaden bör förstöras” så handlar det om krigspropaganda inför avtalsrörelsen.

DN Debatt
SvD Debatt