Bildning och politisk debatt

Om du anklagar politiska meningsmotståndare för att vara dumma har du antagligen en begränsning i din bildning.

Det behöver inte vara så att andra människor är dumma bara för att de inte tycker som du.

Om du inte förstår hur dina meningsmotståndare inte kan förstå din synpunkt, som ju är den riktiga, är det inte för att de är dumma utan för att de inte förstår hur du inte kan förstå deras synpunkt som ju är den rätta.
I fall denna oförståelse får dig att vilja banka in förståelse i motståndarens skalle är du förmodligen obildad.

Våra olika politiska uppfattningar beror nämligen på vår olika
- ställning på den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsstegen,
- bildning, utbildning och livserfarenheter,
- ekonomiska, sociala och kulturella intressen i kampen om levnadsvillkor
- ekonomisk, social och kulturell bakgrund,
- personlighet och temperment (om vi är pessimister eller optimister, reflekterande eller spontana ),
- livssyn (om vi är religiösa, materialister, humanister o.s.v.),

Bildningen är faktisk central. Bildningsnivån påverkar din förmåga att se helheter och sammanhang, att kunna ana utvecklingstendenser och långsiktiga perspektiv, kunna se saker även ur din motståndares synvinkel, inse att din sanning inte är den enda och öka din tolerans.

Allt sådant formar våra olika ideologier och våra politiska uppfattningar om frihet, rättvisa, makt, människan, tillvaron, framtiden och mycket annat.

Bildning är inte detsamma som utbildning. Mera som livserfarenhet.

Utbildning är specialisering av kunskap, bildning är allmänorientering.

Att utbilda sig till professor statsvetenskap eller samhällsekonomi är att inrikta sig på ett snävt ämnesområde och lära sig specialiserade, redan etablerade, kunskaper.
En sådan utbildning kan naturligtvis ge en del bildning på köpet men bildningen är något vidare.
Den utbildade vet mycket om ett specialområde, den bildade vet något om ett vidare kunskapsfält och har därför större möjligheter till att se helheter och sammanhang, vilket är nödvändigt i politiken.

Den bildade är nyfiken, prövande, kritisk, tolerant.

Den obildade avskyr allt nytt och främmande, vet redan vad som är rätt, har en bestämd uppfattning om det mesta, är intolerant.
Med begränsade allmänkunskaper och brist på bildning kan du lätt göra fel ställningstaganden.

När du tror att du vet allt om ett område har du med säkerhet bara fattat en bråkdel.

Paradoxalt nog verkar det dock som att ju mindre någon vet om ett område ju säkrare är hen på hur det är och borde vara.
En person med bristande bildning och begränsad förståelse om t.ex. politik trillar lätt dit på enkla lösningar, dogmatiskt tänkande, fanatism och trosvisshet.

Läs mer (vilket för det mesta är bildande):

SvD Under strecket 

Bildning, frihet och motstånd, Sven-Eric Liedman, professori idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet 

Bildning i vår tid, Bernt Gustavsson, professor i pedagogikvid Örebro universitet

Svarta och vita pengar - på lätt svenska

Det finns en massa områden i samhällsekonomin där det förekommer svarta pengar.

Pengar är som bekant vanligen vita men de anses bli svarta då de inte redovisas för skattemyndigheten.

Det är sällan som de pengar som omsätts t.ex. inom prostitutionen deklareras för skatteverket.

Torskarna betalar hororna direkt utan kvitto.

På samma sätt är det med inkomster från rån, häleri, knarkhandel, finanssvindel, organiserad brottslighet och annan kriminell verksamhet. De kommer sällan upp på deklarationsblanketten.

Så nog finns det gott om svarta pengar alltid.

Och där sitter vi svenska skattebetalare och blir snuvade på skatteinkomster. Pengar som skulle kunna gå till skola, vård, omsorg och försvar.

En hel del svarta pengar förekommer inom hantverks- och städnäringarna eftersom varken företagen eller deras kunder så gärna vill betala skatt. Vem vill det, förresten?

Då kunderna beställer jobb av dessa företag vill kunderna betala företagen utan att företaget berättar för skatteverket om sin inkomst.  På så sätt blir tjänsterna billigare för kunden. Kunderna betalar företagen direkt utan kvitto. Då blir pengarna svarta.

Fast ingen tänker på att där sitter vi ärliga svenska skattebetalare och blir snuvade på skatteinkomster. Inkomster som skulle gått till skola, vård, omsorg och försvar.

Men för att ändå få in litet skattepengar från den svarta ekonomin ger skatteverket företag och kunder en skatterabatt som kallas för RUT och ROT. De behöver inte betala full skatt utan bara hälften.

RUT är en förkortning av ”Rengöring, underhåll och tvätt” och ROT betyder ”Renovering, Ombyggnad, Tillbyggnad”.

Skatteverket lovar företag och kunder att de inte ska behöva betala full skatt bara de berättar om sina affärer.
Eftersom företag och kunder får 50 procent rabatt kommer väldigt många av dem att anmäla ROT- och RUT-avdrag och tycka att det är riktigt fint att betala skatt på resten.

Eftersom kunderna nu köper tjänster som företagen inte behöver betala full skatt på antas skatteverket i alla fall få  in en del pengar till skola, vård, omsorg och försvar.
Svarta pengar har blivit vita.

Fiffigt va?

Man kan tvätta svarta pengar på andra sätt så att de blir vita. 

Man kan till exempel sätta in sina svarta pengar på banken.

Men det sättet att göra svarta pengar till vita gillar inte Finansinspektionen.

Nordea och Handelsbanken åker nämligen på storböter på grund av allvarliga brister i sitt arbete mot penningtvätt.
”Problemet med penningtvätt är växande och allvarligt – i Sverige tvättas över 100 miljarder kronor varje år, enligt myndighetens beräkningar, skriver SvDNäringsliv i dag.

Vi skattebetalare som bara använder vita pengar står där med lång näsa då vi blir snuvade på skatteinkomster. Pengar som skulle kunna gått till skola, vård, omsorg och försvar.

När man är en glad pensionär, blir man mindre glad då man läser SvD:s ledare

Låt mig gissa att praktikanten på SvD:s ledarsida, Naomi Abromowicz, ännu har cirka 40 år kvar till sin pensionering.

Det hindrar henne inte att, under rubriken ”Länge levede pigga pensionärerna”   skriva generaliserande om pensionärerna.

Hon anser att pensionsåldern måste höjas och hänvisar till Finanspolitiskarådets rapport Svensk finanspolitik som lanserades i förra veckan.
Abromowicz skriver att pensionsåldern fastställdes i en helt annan tid och att dagens 65-åringar är friskare än förr och gott skulle kunna arbeta längre. 

”Det ser ut som att det kommer att bli än svårare för pigga pensionärer framöver. Ifall regeringen får som den vill kommer arbetsgivaravgiften att höjas och det generösa jobbskatteavdraget att avskaffas för de som är över 65.”

För det första:
”Pensionärer” är en mycket grov generalisering.
Precis som om alla skillnader mellan människor plötsligt skulle upphöra då de blir  kollektiviserade till ”pensionärer”!
Fattiga och rika, tjänstemän och grovarbetare, bergsprängare som balettdansöser, sjuka och friska, boende i Pajala som Djursholm, välbeställda och utblottade, välutbildade som analfabeter, svenskfödda som nyligen anlända. Plötsligt förvandlas de alla till ”pensionärer” med samma frustande lust och förmåga att arbeta tills de blir 70.

För det andra:
Alla arbeten är inte så behagliga som ledarskribentens. Det finns gott om jobb som är trista och utarmande, som bryter ner hälsan, som är stressande., som helt saknar utmaningar. Jobb som en ung ledarskribent inte skulle stå ut med en vecka och uppenbarligen inte kan föreställa sig.
Grovarbetare, sjukvårdsbiträden, tempoarbetare, städare m.fl. kanske har mindre benägenhet att arbeta efter 67 års ålder än akademiker, näringslivsledare, läkare, redaktörer, finansrådgivare och andra med stimulerande, intressanta och vanligen välbetalda arbetsuppgifter.
De som inte kan arbeta efter 65 kommer därför att bli fattigare och de som kan arbeta till 75 kan dryga på sina inkomster under ytterligare tio år, om Abromowicz får bestämma.

För det tredje:
Ännu en gång en nyliberal som kräver att politikerna bör gripa in, och som Abromowicz säger, ”underlätta och skapa bättre förutsättningar för ett långt arbetsliv.”
Något ansvar för arbetsplatser och arbetsmiljö från företagarna och kapitalägarna tycks inte föresväva Abromowicz .
Glöm inte att det var den nyliberala politiken som utarmade arbetsmiljöarbetet i vårt samhälle.

För det fjärde:
Ingenting hindrar någon att arbeta efter 65 års ålder. De som vill arbeta kan göra det även i dag. Om de inte vill sitta i parken och mata fåglar, varför inte berika det civila samhället med sin energi och sina kunskaper?

För den femte:
Finanspolitiska rådet ska ge råd om finanspolitiken. Inte om hur individer i samhället ska ordna sina liv.
Märkligt nog har särskilt nyliberaler lätt för att glömma bort att vi medborgare är individer inte statistiska finanspolitiska variabler.

För det sjätte:
De oerhört värdefulla VD:arna i storföretagen, som får miljonbelopp i pension, kanske borde få nöja sig med endast folkpension så att de får incitament att arbeta tills de stupar. 
För att använda nyliberal logik.

Politiker som jobbskapare

”Är det då så enkelt att det är vinsterna och överskottet från den privata sektorn som utgör grunden för samhällets rikedomar? Jag misstänker att åtskilliga, även på vänsterkanten, ibland faktiskt tror att det är så. Men det stämmer inte. Tankefiguren bygger på att först sparar man ihop pengar i det privata – och sedan kan litet av det användas i det offentliga. Men exempelvis Ikea skulle aldrig blivit ett stort företag om inte politikerna först beslutat sig för ett omfattande bostadsbyggande som skapade efterfrågan på billiga möbler.”

”Politiker kan skapa jobb. De kan göra det i en mycket bokstavlig mening, genom att driva statliga företag, anställa fler i en offentlig sektor som ropar efter folk eller investera i byggande av bostäder och infrastruktur. Och de kan göra det mer indirekt genom en mycket mer aktiv ekonomisk politik.”

Så skrev Göran Greider i tidningen ETCs ledare i går.

Enligt min mening förenklar Greider resonemanget så att det blir vilseledande och så att det blir lätt för nyliberaler och s.k. ekonomer att vederlägga.

En sak tror jag vi är överens om:

Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt, d.v.s. överskott av arbete och produktion.

Arbetet och produktionen skapar överskott som kan användas för konsumtion och för investeringar.
Även om gränserna mellan konsumtion och investeringar flyter in i varandra konsumerar vi mat, bostad, fritid, vård, utbildning, trygghet, kultur.
De överskott som används för investeringar finns bland annat i näringslivet, hos staten, i det allmänna sparandet.
Det handlar alltså inte om närande och tärande verksamheter.
Det handlar om överskottets fördelning mellan konsumtion och investering. Statens och näringslivets kapital växelverkar med varandra i ett modernt samhälle.

Ett annat problem med Greiders resonemang är att ”Att skapa jobb” inte är så entydigt som det låter.

”Att skapa jobb” kan betyda flera saker. Bland andra att skapa

1. arbetstillfällen, även meningslöst arbete.

2. meningsfulla arbeten som skapar överskott och som ökar samhällets välstånd

3. Fler avlönade tjänster inom redan etablerade områden som t.ex. välfärden.

Att skapa arbetstillfällen enligt 1. är enkelt. Låt arbetslösa gräva en grop och därefter fylla igen den. Ett evighetsjobb. Det skapar onekligen sysselsättning.
Staten betalar lönerna i stället för a-kassebidrag.
Bankrånare och andra brottslingar skapar sysselsättning genom att engagera polis, glasmästare, försäkringstjänstemän, jurister, kriminalvårdare med flera.
Men sådana jobb kan vi, om vi kunde välja, vara utan.

Att skapa jobb som ökar samhällets välstånd enligt punkt 2 är svårare.
För att skapa sådana jobb, i dagens läge, krävs vanligen investeringskapital (pengar, maskiner, lokaler, idéer, administrativa resurser, energiförsörjning m.m.), driftiga företagsledare, en bärande idé om vilka samhällsbehov som behöver tillfredsställas, en marknad som efterfrågar företagets produkter, marknadsföringsåtgärder, distributionsresurser, konkurrenskraft (även internationellt), en politisk majoritet för att investera, och en hel del annat.
Naturligtvis kan staten och politikerna (eller ”samhället”) skapa den typen av jobb men det kräver ju att skattebetalarna är med på det och vill betala för investeringarna och eventuella risker.

Vi behöver onekligen fler människor som arbetar inom sjukvård, skola och omsorg. Vi behöver resurser för att bygga ut vägar och för att rusta upp järnvägarna. Det krävs nya och fler arbetande för att skapa ett mer hållbart samhälle genom att bygga ut förnyelsebar energi, utveckla forskning, bygga ut bredbandsnätet och annan kommunikation. Vi behöver bygga samhällen som inte skapar bankrånare och andra brottslingar. Välfärden kräver allt mer och större resurser.
Allt detta är sådant som politiker kan besluta om.

Men om vi (enligt punkt 3) ska satsa på fler avlönade tjänster inom t.ex. välfärden måste lönepengarna tas någonstans ifrån, t.ex. skatterna. D.v.s .det överskott som staten förfogar över.

Med obegränsade resurser kan man naturligtvis bara ösa ut pengar på olika offentliga verksamheter, både konsumtion och investeringar, men vi har inte obegränsade resurser.

Då statens överskott minskar i förhållande till behoven kan staten visserligen låna men helst inte till konsumtion utan till investeringar som skapar överskott.

Oavsett om den jobbskapande verksamheten är ordnad i privat eller offentlig regi krävs att verksamheten är sådan att den ger ett överskott som kan täcka kommande utgifter, ge skattebetalarna (investerarna) återbäring på satsade pengar, betala löpande utgifter, skapa nya innovationer som utvecklar företaget.


Visst kan politiker skapa jobb. Men hur skaffar de fram investeringskapital?


Se även min bloggkommentar "Tolv orsaker till arbetslöshet"

Ytlig politisk bevakning i medierna

Visst var det en dålig jämförelse, den som Åsa Romson gjorde, mellan medelhavsflyktingarna och förintelsens offer. 

För denna mindre lämpliga jämförelsen har hon bett om ursäkt.

För övrigt anser även jag att inte göra något för att hindra att tusentals oskyldiga män, kvinnor och barn drunknar i Medelhavet när de flyr från nöd och elände är en sorts passivt folkmord. Och vi kan inte skylla på att vi inget visste.

För övrigt har vi ju alla lärt oss att det heter ”romer” och inte ”zigenare” som Romson sa.  Men det blev ingen uppståndelse då Rosa Taikon använde ordet zigenare i en radiointervju för en tid sedan.
Själv har jag tills helt nyligen använt begreppet utan att därmed mena något nedsättande. Fast det är ok med romer för min del också.

Men jag anser inte att felsägningar förtjänar att bli den viktigaste nyheten i rapporteringen från partiledardebatten.
Eftersom jag inte kunde följa debatten söker jag efter någon information om vad partiledarna anser om förslaget att bomba flyktingbåtarna, men där får jag leta förgäves.
Ett betydligt värre förslag än en liten felsägning.

Ordmärkeri har blivit en paradgren bland de journalister som bevakar politiken.
Fan ta den som säger fel!

Ett annat märkligt sätt att kommentera politiska debatter är att efteråt utse vinnare och förlorare.

I SvD framträder en ung retorikexpert och avger omdömen om partiledarnas sätt att framföra sina åsikter.

Men om innehållet i debatten får jag inget veta.
Ytligheten griper omkring sig.

SvD
DN
DN Retorikexpert

SvD Retorikexpert

Första maj har krympt till nationell partipolitik

År 1884 beslöt American Federation of Labour, AFL att kräva åtta timmars arbetsdag för sina 400 000 medlemmar från 1 maj 1886. För att genomdriva detta gick arbetarna ut i strejk. Sju av de strejkande dömdes till döden men straffet ändrades till femton års straffarbete.

På andra Internationalens första kongress i Paris 1889 föreslog den amerikanska delegationen att första maj skulle bli den internationella arbetarrörelsens manifestationsdag vilket också kongressen beslöt. Huvudparollerna för de första 1:a majdemonstrationerna var åtta timmars arbetsdag.

Det var ett internationellt krav och i slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, (i dag ett FN-organ) – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. 
Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes därefter i flera länder ungefär samtidigt. I Sverige fastställdes 48-timmarsveckan i lag 1920.

I dag har förstamajparollerna krympt till nationella partipolitiska krav. De kan möjligen samla aktiva partianhängare och fackliga ledare men intresserar knappast andra. Det blir också en smula löjligt då demonstrationerna ställer krav under socialdemokratiskt regeringsinnehav.  Många har svårt att förstå vitsen med detta. Sakta men säkert håller deltagandet i förstamajdemonstrationerna också att tunnas ut.

Uppslutningen var betydligt större under 1960-70-talen kanske på grund av konkurrensen från vänster men också för att kraven blev internationellt inriktade: Kamp för Vietnams folk och mot apartheid i Sydafrika var huvudparoller.
Det fanns en ideologisk nerv i paroller och plakattexter.

Första maj är den internationella arbetarrörelsens dag och demonstrationerna borde återgå till att vara internationella manifestationer i första hand som ett stöd för alla dem som ännu inte har fått 8-timmars arbetsdag i Asien, Kina, Afrika och som lider under samma vidriga arbetsförhållanden som de svenska löntagarna för 100 år sedan.

Inrikespolitiska krav uppmärksammas under årets övriga dagar.
Löntagarna världen över och den internationella löntagarsolidariteten bör särskilt och uttryckligt uppmärksammas den första maj.
Den globala solidariteten är i dag viktigare än någonsin.

GP 

DN 

DN Ledare 

Expressen Ledare 

Norrländska socialdemokraten 

Arbetarbladet 

Dala-Demokraten 

Folkbladet 

Dagens ETC Stockholm 

GP:s ledare 29 april med bottennotering