måndag 27 september 2010

Många orsaker till s-förlusten

Så här ser tillbakagången för s ut i valstatistiken jämfört med uppgången för M (svenska riksdagsvalen).
2002
S 39,85 - M 15,26
2006
S 34,99 - M 26,23
2010
S 30,7 - M 30,0
SD 5,7

Det finns både strukturella och politiska orsaker till fackets och socialdemokratins försvagning i Sverige och i Europa.

Branschorganisationen Teknikföretagen har nyligen gjort en prognos som visar att den ekonomiska krisen ledde till att 50 000 industrijobb i Sverige försvann för gott.
Samtidigt försämrade Alliansregeringen villkoren för A-kassersättningen vilket ledde till att fackföreningarnas arbetslösa medlemmar fick sin ersättning sänkt. Och under samma tid höjdes A-kasseavgifterna kraftigt, dels på grund av den ökade arbetslösheten och dessutom på grund av regeringsbeslut.
Mängder av fackliga medlemmar, socialdemokratins väljar- och medlemsbas, lämnade därmed A-kassan och facket.
Omställningen från industriproduktion till tjänsteproduktion skapar dessutom oro och identitetsförvirring för många löntagare.
Samma tendenser uppträder i övriga Europa. I Grekland och Portugal – de länder som fortfarande har en socialdemokratisk regering - har referingarna fått till uppgift att sanera ett ekonomiskt kaos som uppstått och sopats under mattan av tidigare borgerliga regeringar. Ingenting som ökar partiernas popularitet precis, vilket Göran Persson kan omvittna.
Men det finns ytterligare en orsak till att socialdemokratiska partier försvagats under de senaste decennierna, nämligen det faktum att socialdemokratins idéer blivit så allmänna och accepterade så att även andra partier tagit upp typiskt socialdemokratiska lösningar på samhällsproblem i sina program. V har avleniniserats och blivit socialdemokratiskt och Mp har blivit socialdemokratiskt inom ramen för blocksamarbetet.
Moderaterna har socialdemokratiserats ytterst medvetet och med sikte på att erövra socialdemokratiska väljare. M.s ökning har skett i samma takt som moderaterna betonat arbetslinjen, accepterat den svenska arbetsmarknadsmodellen, mjukat upp sin hårda nyliberala image och t.o.m. kallat sig för ”det nya arbetarpartiet”. C och Fp, som tvärtom gjort en ideologisk högersväng mot dogmatisk nyliberalism, har förlorat väljarnas förtroende.
Så bortsett från många andra orsaker som brukar anföras t.ex. misstroende för partiledning, sned och vinklad mediebevakning, ev. nackdelar med blockpolitiken, dåligt genomförd valkampanj, ökad individualism, plånboksfixering, finns dessa underliggande orsaker.
I grunden är det de ekonomiskt- sociala realiteterna som styr väljaropinionen på längre sikt.
SD:s framgångar är ännu ett bevis för detta. Det är ingen grov gissning att SD tagit sina väljare ur socialdemokratins väljarbas, d.v.s. arbetslösa löntagare. SD är inte bara främlingsfientligt, det är också ett missnöjesparti.
I min hemkommun Eskilstuna, där ungdomsarbetslösheten är hög och kommunen fortfarande är inne i en omvandlingsprocess från utpräglad industristad till något annat, har SD ökat mer än genomsnittet i riket. I vissa valkretsar har SD fått upp till 14 procent.
Valutgången i Eskilstuna, S, M och SD.
2002
S 45,75 - M 12,61 - SD 1,51
2006
S 44,45 - M 19,97 - SD 3,32
2010
S 35,9 - M 26,2 - SD 7,9

Här är minskningen för S och ökningen för M tydligare än i riket.
S-ledningen i Eskilstuna har under den gångna mandatperioden föryngrat och förnyat sig och har ett gott anseende, inte minst gäller det kommunstyrelsens nye unge ordförande Jimmy Jansson. Den borgerliga oppositionen är dessutom ganska svag. Nedgången här för s tycks således inte handla om missnöje med den socialdemokartiska ledningen i kommunen utan om annat.
När de ekonomiskt- sociala realiteterna förändras måste partierna, för att fånga upp väljaropinioner, anpassa sin politik efter förändringarna och förmedla sin berättelse om samhället till väljarna. Arbetarrörelsens målgrupp är Sveriges 4,5 miljoner löntagare.
DN, ledare

DN Debatt

Norrländskan
Eskilstuna-Kuriren
Dalademokraten
LO-Tidningen
LO-Tidningen
Piteå-Tidningen

fredag 24 september 2010

Vilken socialdemokrati röstade de socialdemokratiska väljarna på?

Det är naturligtvis olika.
Själv röstade jag i första hand på arbetarrörelsen eftersom jag tror på den sammanhållna rörelsen som en progressiv kraft i samhällsutvecklingen. Andra röstar på partiledningen och på Mona Sahlin. Det finns säkert de som högg på ett uthängt valfläsk, exempelvis sänkt skatt för pensionärer. Somliga röstade på socialdemokratins idéer i största allmänhet så som de framställs i media eller i partiprogrammet. Några väljer s som minst dåliga alternativ medan andra röstar s för att de alltid gjort det. Somliga är högersossar andra vänster.
Antagligen sammanfaller olika motiv hos en och samma väljare.
Men finns det något gemensamt för dem alla?
Är det möjligt, eller lämpligt, att skapa en partlinje som utgör en minsta gemensamma nämnare?
Eller ska partiet, för att vinna nya väljare, söka en ideologisk linje som attraherar dem som inte röstade på socialdemokraterna?
Vad i moderaternas politik var det som attraherade de väljare som tidigare röstat på socialdemokraterna men som nu röstade på moderaterna? Vad saknade de hos socialdemokratin?
Ska socialdemokratin, utan att snegla på väljarkåren, söka sin förlorade själ?
Kan frågan om vilken socialdemokrati de socialdemokratiska väljarna röstade på, ge en anvisning om varför s förlorade valet? Och på hur nästa val ska vinnas?
Så många frågor.

DN
LO-Tidningen

Kapitalisterna ersätts av bördsaristokrati

Tidskriften Veckans Affärer listar Sveriges 30 rikaste miljardärer.
Där finns nyttiga kapitalister som innovatörerna Rausing och Kamprad.
Där finns också fastighetsklippare som Fredrik Lundberg.
Men de flesta, 18 av 30, är arvtagare. De har förtjänat sina miljarder genom att ha skaffat sig rika föräldrar.
Den fadda lukten av bördsaristokrati tränger ut doften av riktig gammaldags kapitalism i kapitalägarnas salonger.

torsdag 23 september 2010

Har partistyrelsen ansvar för valrörelsen?

Den socialdemokratiska partistyrelsen förklarar sig ha fortsatt förtroende för partiledaren och tillsätter en kriskommission som ska gå till botten med orsakerna till att partiet har gjort sitt sämsta val sedan 1914.
Men ursäkta en yngling, vilket ansvar har partistyrelsen för den hittills förda politiken och för valrörelsen?
Vore det inte klädsamt av styrelsen att svara på om den anser att valutgången inte har med den förda politiken att göra eller att styrelsen inte har haft ansvar för den förda politiken.
Det är nog rätt viktigt att ge medlemmarna och kriskommissionen ett besked om det.

Aftonbladet
NorrbottenKuriren
Expressen

onsdag 22 september 2010

Hej kriskommissionen!

Till
Ardalan Shekarabi
Anna Johansson
Morgan Johansson,
Kajsa Borgnäs
Johan Persson

Jag förutsätter att ni inte låser in er på ett rum på Sveavägen 68 i Stockholm utan kommer ut i rörelsen, inte minst till facket på klubbnivå, och hämtar in underlag för er kommande analys.
Och att ni lyssnar på rörelsen här på nätet.
Kolla t.ex. på eftervalskommentarer på socialdemokratiska bloggar och på ”Socialdemokratisk eftervalsdebatt”
Starta gärna ett nytt nätbaserat debattforum för krisdebatten där ni kan ha direktkontakt med gräsrötterna i partiet.

Mvh
Mario Matteoni

Expresen
Sydsvenskan

Allehanda
SvD

Socialdemokraterna – Nya frihetspartiet

Arbetarrörelsen är en frihetsrörelse. Men borgerligheten har lagt beslag på frihetsbegreppet och framgångsrikt lyckats framställa socialdemokratin som ett parti som vill begränsa individens frihet.
Nu har moderaterna, på samma sätt, stulit ”arbetets värde” från arbetarrörelsen. De framställer socialdemokraterna som ett bidragstagarparti.
I socialdemokratins förnyelsearbete måste partiet ta tillbaka begreppen och fylla dem med nytt vitalt socialdemokratiskt innehåll.

Socialdemokraterna – Nya frihetspartiet

Frihet för
-alla människor, inte bara en del
-sjuka och arbetslösa
-fattiga
-arbetande

Frihet för din egen och dina barns personliga utveckling

Socialdemokraterna vill befria människor från
-tvång
-rädsla
-otrygghet
-fattigdom
-ohälsosam miljö och arbetsmiljö
-slavliknande arbetsförhållanden
-hierarkisk underordning
-maktfullkomliga makthavare
-arbetslöshet
-exploatering av människa och miljö
-trångsynthet och egoism

Ekonomisk, kulturell och social frihet för alla

Frihet för alla kräver jämlikhet, rättvisa och solidaritet!

(Stryk det som ej önskas!)

DN
GP
SvD

tisdag 21 september 2010

Socialdemokraternas förlust

Socialdemokratins valförlust har många orsaker. Här är förslag till den krisgrupp som ska bildas :

Orsaker som påverkat väljarna under lång tid, t.ex. ett decennium eller längre.
1. Förändring i samhällsstrukturen. Industrisamhället ersätts av service- och tjänstesamhället.
2. Globaliseringen. Företag som lägger ner verksamhet i Sverige och flyttar utomlands friställer löntagare. Det svenska samhället hinner inte med i omställningen.
3. Löntagarna identifierar sig inte med ”arbetarklassen” och ser inte motsättningen mellan kapital och arbete.

Orsaker som påverkat under relativt lång tid, t.ex. en mandatperiod.
4. Bilden av det politiska Sverige har tecknats av motståndarna. Bilden beskriver t.ex. landet där skolan försämrats på grund av flumpedagogik, kommunalisering, brist på disciplin. Socialdemokratin får skulden. Det är i princip samma sorts bild som målades upp före valet 2006 som då gick ut på att socialdemokraterna var för ett bidragssamhälle med bidragsfusk och där arbetsskygghet premierades.

Orsaker som påverkat under relativt kort tid, t.ex. en valrörelse.
5. Motståndet mot regeringsbeslut som blivit populära t.ex. Rut-avdraget, slopandet av fastighetsskatten, slopandet av förmögenhetsskatten m.fl. som attraherar medelklassväljarna. Socialdemokratin behöver de medelkalssväljare som är löntagare.

Orsaker som beror på partiet och partiets eget agerande eller brist på agerande.
6. Partiet har inte lyckats beskriva sitt Sverige på ett tydligt och pedagogiskt sätt.
Under två valrörelser har s varit på defensiven.

Partiet har inte lyckats gestalta och få ut budskapet att socialdemokratin kämpar för frihet, rättvisa, solidaritet och jämlikhet.

Trots ett ambitiöst rådslag har partiledningen en alltför framträdande plats i bilden av socialdemokratin.
Framhäv rörelsen och rörelsens bas i stället för Mona, Östros och Baylan.


Man får hoppas att den krisgrupp som ska utses inte kommer att bestå av Mona, Östros och Baylan utan av medlemmar som står relativt fria från den partiledning som lett partiet till två förlustval på raken.
Det finns många kompetenta, duktiga, kloka och politiskt erfarna medlemmar i arbetarrörelsen som kan gå till botten med partiets problem och komma med konstruktiva och nydanande förslag till lösningar.
Och naturligtvis bör inte partiledningen utse ledamöter i gruppen.

NSD
VK
Norran
SvD
Skanskan

måndag 20 september 2010

Blocken tvingas ta stöd av SD

Mandatfördelningen i riksdagen blev följande:
Röd-Gröna 157
Sverigedemokraterna 20
Alliansen 172

Ett problem med valresultatet är att SD:s vågmästarställning, i förening med blockpolitiken, gjort det svårt för regeringen att regera.
Regeringen kan med nuvarande mandatfördelning i riksdagen inte få igenom ett förslag enbart med stöd av de egna 172 i riksdagen.
För att få majoritet måsta antingen fler än fem ledamöter från de rödgröna eller tio från SD stödja förslaget.

När Göran Persson under hela sin tid i regeringen, före blockpolitiken, skickligt ledde minoritetsregeringar hade han det inte lätt men hans situation var något friare än Reinfeldts idag. Persson kunde nämligen ibland få med sig V eller Mp för en del förslag eller C för vissa andra förslag och därigenom trixa sig fram till beslut, genom hoppande majoriteter.
Att detta krävde en massa kohandel och kompromissande hit och dit är självklart. Och att resultatet av detta i sin tur gav missnöjda väljare är lika klart.

Anta att den nuvarande regeringen föreslår riksdagen att rösta för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Regeringen kan då få stöd för förslaget från de egna 172 alliansledamöterna.
Men om både SD och de rödgröna är emot förslaget innebär det att 157+20 d.v.s. 177 är emot.
Förslaget fälls.
Risken för att sex kärnkraftsvänliga sossar i riksdagen skulle stödja alliansens förslag finns visserligen, men är knappast trolig.

Om SD stöder regeringsförslaget går det igenom.
Men då skulle alliansregeringen göra sig beroende av SD, vilket de sagt att de inte vill.
Och skulle de rödgröna med hjälp av SD stoppa förslaget så skulle de istället lierat sig med SD. Vilket de sagt att de inte ska.

Mitt grundtips är att blocken kommer att tvingas att få stöd av SD i en mängd frågor eller så kommer politiken drabbas av stor tröghet.

DN
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen

torsdag 16 september 2010

Arbetarrörelsens guldålder är över. Kampen fortsätter.

”För tjugo år sedan fanns två maktcentra – det privata näringslivet och en av arbetarrörelsen dominerad offentlighet. I dag utgör näringslivet det enda maktcentret på grund av det organiserade näringslivets enormt stora framflyttningar i opinionsbildningen, skrev Bo Göransson, Sverker Lindström och Bengt Säve-Söderbergh i en DN-debattartikel, ”All makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet”, publicerad den 16 september.

För den som har varit med de senaste fyrtio åren är förändringen påtaglig.
Fram till 1970-talet hade arbetarrörelsen sin guldålder. I Stockholm ”ägde” rörelsen kvarteren kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget. Där låg Folkets Hus, LO och flertalet fackförbund med avdelningar. I övriga Sveriges större städer fanns liknande kluster.
Rörelsens gav ut ett stort antal tidningar bl.a. rikstidningarna ”MorgonTidningen”, MT, och ”AftonTidningen”, AT, samt Tidskriften ”Tiden”. Dessutom gav varje fackförbund och LO ut sina medlemstidningar. Även de större fackföreningarna hade egna tidskrifter. Flertalet tidskrifter trycktes på Arbetarnes Tryckeri som senare, tillsammans med Tidens tryckeri, gick upp i Tiden Barnängens Tryckerier. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Folkets Parker, FolketsHus-föreningarna, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan, A-disc, FöreningsFilmo, A-bild, Arbetarrörelsens Arkiv, Litteraturfrämjandet samt företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion (senare BPA) och Tidens förlag ingick i denna mäktiga rörelse. Fackförbunden och deras avdelningar bedrev en intensiv utbildnings- och studieverksamhet. Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
Inte så få inom rörelsen fick sin utbildning på Brunnsviks folkhögskola, LO:s folkhögskola Runöskolan eller vid de internationella skolorna i Genéve och La Breviére. LO och flera fackförbund ägde egna kursgårdar där utbildningen bedrevs.
Överallt fanns kanaler och personallianser med det offentliga och politiska Sverige.
Nätverket var starkt och utbrett.
Många medlemmar föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.
I arbetarrörelsens periferi fanns bl.a. Konsum och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Tidskriften Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Nordisk Tonefilm, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal.
Tidskriften Folket i Bild hade en tid en upplaga på 700 000 ex.
Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter.
Rörelsens politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra delen av rörelsen, fackförbunden inom LO, ägde ett betydande inflytande över samhällets politiska dagordning och präglade samhällssynen långt utanför de egna gränserna.

De flesta av rörelseföretagen och rörelseorganisationer hade uppstått som en motvikt och alternativ till kapitalintressenas och borgerlighetens politiska, kulturella och ekonomiska dominans.
I ett längre tidsperspektiv bör de sammantaget ses som en del av kampen med de dominerande kapitalintressena.
Mycket förenklat kan vi säga att de var ett led i klasskampen. Inom rörelsen fanns ett jävlaranamma och en stark känsla för målen, t.ex. som de då uttrycktes i de flesta fackförbundsstadgar, som en strävan till ”ekonomisk, kulturell och social demokrati.”.

Men så småningom kom dynamiken i rörelsen att stagnera. Den enhetliga ideologiska fronten och målsättningen luckrades upp och försvagades.
Dels försvann så småningom pionjärenergin och företagen institutionaliserades eller blev ”vanliga” företag som gick under i konkurrensen. Folket i Bild, Brevskolan, tryckeri- och tidningsverksamheten, enskilda folkparker och folkets hus är några exempel.
Kulturorganisationerna, som via fackföreningarna haft en stark bas på arbetsplatserna, förlorade denna direktkontakt med ”folket” då utvecklingen inom arbetslivet och arbetsmarkanden tvingade facket att koncentrera sig på den omedelbara uppgiften att klara ekonomin och att upprätthålla avtalen. Bl.a. överlämnades studieverksamheten till ABF som i sin tur drabbades av kraftigt minskade statsbidrag.
Det ekonomiska utbytet med samhällsinstitutionerna försvagades och en del organisationer dog sotdöden på grund av kraftigt minskade eller slopade samhällsbidrag.
En ökande inre administration och byråkrati, företagsekonomisk okunnighet och ren tafflighet försvagade en del företag och organisationer.
I början av 70-talet satte arbetsgivareföreningen, SAF, och näringslivsintressena in en offensiv som bl.a. syftar till att splittra rörelsen.

Utan tvekan har förskjutningen mellan de två intresseblocken - arbetarrörelsen och Svenskt Näringsliv - skett till förmån för kapitalintressena.
Men kampen om själarna fortsätter.

Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska metoder

Bra att SSU i Eskilstuna beslöt att inte störa SD:s möte på Fristadstorget i går.
För även om man djupt ogillar SD:s politik är det fel att sabotera deras möten.
Sånt agerande är ett hot mot mötesfriheten och djupt odemokratiskt.
Alternativet är demokratiska motdemonstrationer.
De etablerade partiernas ledning kan visa vad demokrati är i praktiken, och tolerans mot oliktänkande, genom att kraftfullt ta avstånd från odemokratiska metoderna även när det drabbar SD.
Sabotagemetoderna, samt tystnad från de etablerade partierna, gynnar de odemokratiska krafterna i samhället. Oavsett om de kallar sig vänster, höger eller Sverigedemokrater.

EskilstunaKuriren
SvD
Folkbladet
GP

söndag 12 september 2010

Valets säkra förlorare

Vinner alliansen eller de röd-gröna årets val?
En sak är säker; efter årets val är det väljarna som förlorat.
Denna valrörelse har nämligen, mer än något tidigare, dolt de verkliga ekonomiska och politiska problemen för att i stället presentera valfrågorna som en dokusåpa, anpassad till mediernas dramaturgiska krav.
Ska vi falla för Fredrik Reinfeldts troskyldiga sammetsögon i TV-rutan eller för Mona Sahlins smala blinkande eyelines? Fredriks landsfaderliga framtoning eller Monas förvuxna söderböna?
De täta opinionsundersökningarna har utgjort det hetsande kompet i den stegrande mediekakofonin.
Innehållsmässigt har det handlat om vem som räknar mest rätt i arbetslöshetsstatistiken, vem som lovar mest pengar till pensionärer och andra valstrategiskt viktiga väljargrupper.
Visserligen har skattesänkning stått mot ”ökade välfärdsresurser”. Men moderaterna har lyckats trolla bort arbetslivsfrågorna för en tämligen diffus ”arbetslinje” och skrämt socialdemokratin att bara ängsligt mumla i skägget om sånt gammalt tjafs som ”solidaritet” och ”jämlikhet”.
Bortsett från en lam debatt beträffande svenska soldater i Afghanistan verkar omvärlden inte existera i valrörelsen.
Därför är det befrianden att, i elfte timmen, läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kunniga artikel i dagens E24.
”Faktum är att även Sverige med nuvarande kurs går mot en framtida statsfinansiell kris. Som av en händelse handlar det om våra pensionärer.
De kommer som bekant att bli allt fler och allt äldre. Mellan åren 2020 och 2035 kommer till exempel gruppen svenskar över 85 år att växa med 67 procent till en bra bit över 400 000, enligt Statistiska centralbyrån.
Det är en grupp som kräver mycket vård, och som lär efterfråga en betydligt högre standard än dagens pensionärer. Det gör att kostnaderna skjuter i höjden.” skriver han bl.a.
Läs hela hans artikel här.

lördag 11 september 2010

Vad är socialism?

Rubriken var visserligen ”Socialism”, men vill du veta mer om socialism ska du inte kasta bort fyrtio minuter av din tid på Filosofiska Rummet P1 från söndagen den 5 september.
Vill du däremot veta mer om förvirringen inom vänstern, som representerades av de två erfarna vänsterdebattörerna Björn Elmbrant och S-E Liedman, bör du lyssna. Kritiken mot socialismen framfördes av liberalen Sofia Nerbrand.

Resonemanget liknade mest ett kafferep där man tycktes utgå ifrån att socialismen är en motsats till kapitalismen. Vilket det inte är. Kapitalismen är nämligen den rådande världsordningen som under årtusenden vuxit fram ur den historiska utvecklingen medan socialismen är en ideologi från 1800-talet som kritiserar liberalismen från 1700-talet. De bägge ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.

Märkligt nog hävde de lärda herrarna ur sig floskler som ”den svenska kapitalismen” och framhöll den svenska välfärden som ett resultat av ”socialism” och att vi fått ett mer klasslöst samhälle än för hundra år sedan.
Men se på världen! Globalt finns fortfarande de djupaste klassklyftor, där finns utsugningen, svälten och armodet att kämpa emot.

Frågan är om den socialistiska ideologin eller den liberala anvisar bästa vägen till ett globalt samhälle där alla människor har möjlighet att utveckla sig själva i personlig frihet.
Vilket är både socialismens och liberalismens mål, så långt var man överens.

En lång stund käbblades om huruvida det var liberalismen eller socialdemokratin som skapat vårt lands välfärd. En meningslös debatt eftersom utvecklingen drivs av ekonomiska krafter i växelverkan med de politiska där liberaler och socialdemokrater ömsesidigt påverkat varandra och drivit på samhällsförändringarna, som i sin tur påverkat ekonomin o.s.v.…

En stund av klarhet uppnådde Elmbrandt på slutet där han slog fast att socialismen inte kan utvecklas utan en kritisk analys av kapitalismen.

Det hade varit intressant om diskussionsledaren Peter Sandberg givit Sofia Nerbrand större utrymme för kritik av socialismen. I de fall hon fick tillfälle att ställa kritiska frågor till de bägge lärda herrarna, blottades deras begreppsförvirring, vilket är bra.

Någon gång bör nämligen vänsterns förvirring bli så uppenbar att den leder till en samling för en samhällskritisk ideologi byggd på humanism, kritik av kapitalismen, antiauktoritär social frihetssträvan och ett jämlikt demokratiskt samhälle. Varför inte kalla den socialism?

fredag 3 september 2010

Monopolpengar köper HQ

De flesta svenskar har väl spelat ”Monopol” någon gång. Men bara idioter har tagit monopolpengarna och gått ut för att försöka handla med dem.
Alla andra vet att monopolpengarna saknar täckning utanför spelet. Men i spelet gäller de.
Ungefär så tycks det vara med de ”pengar” som cirkulerar på finansmarknaden och i de olika bankaffärerna.
Ta t.ex. den här affären med Carnegie och HQ.
Ena dagen måste Carnegie räddas av staten, nästa dag köper Carnegie banken HQ.
Varifrån fick Carnegie ”pengar” till köpet?

Bakgrunden är, i korta drag, följande:
Efter massa schabbel och oegentligheter i företaget under 2007 hade Carnegies, börsvärde fallit med 90 procent. 2008 lånade Riksbanken ut 5 miljarder (5 000 000 000) kronor till Carnegie.
I november 2008 beslöt Riksgälden att ta över de aktier som legat som pant för det stödlån som Carnegie fått.
Övertagandet av panten innebar att Riksgälden blev ägare till Carnegie Investment Bank AB och Max Matthiessen Holding AB - dotterbolag till det börsnoterade företaget D. Carnegie & Co AB.
Krisen i Carnegie hade bland annat sin grund i stora krediter till den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvist. Krediterna hade, i takt med att värdet på säkerheterna sjönk, blivit olagliga. Finansinspektionen kopplades in.
Den 11 februari 2009 köpte riskkapitalbolagen Altor och Bure Equity verksamheten i Carnegie av Riksgälden. För Carnegie Investment Bank, ett av de två dotterbolag som förstatligats, betalade köparna 1 402 miljoner kronor.
Förutom köpeskillingen skulle Riksgälden enligt avtalet få rätt att ta del av eventuella framtida återbetalningar "på vissa av Carnegie lämnade krediter".
Investmentbanken hade tagit över Sundqvists finansimperium Skrindan.

I dag ska Carnegie, enligt media, betala 850 miljoner kronor för HQ Fonder och lösa personalkonvertibler på cirka en kvarts miljard.
För en som inte är insatt i logiken för de högre finanstransaktionerna uppstår frågan:
- Hur mycket har staten tidigare satsat för att rädda Carnegie?
- Har Carnegie betalat tillbaka alla lån från Riksgälden eller Riksbanken?

Svaret från den finanskunnige är: Lugn! Det handlar här inte om riktiga pengar. Det är inte pengar som skapats genom hederliga arbetsinsatser, som det handlas med i finansvärlden.
Det är låtsaspengar, precis som i Monopolspelet. Men de gäller inom finansspelet.

För oss vardagens människor gäller ”vanliga” pengar. Vissa får känna av det inpå skinnet.
Jag har en kompis, vi kan kalla honom Leif, som har det illa ställt ekonomiskt. Han har fått en betalningsanmärkning vilket gör det omöjligt för honom att få lån som han behöver. För en annan kompis, vi kan kalla honom Erik, snor Kronofogden allt han tjänar över existensminimum. Visserligen har han sin pension men den är låg.

Om ”Erik” inom ett år skulle börja betala min andra kompis´ ”Leifs” skulder och dessutom skulle börja strö pengar kring sig skulle inte bara jag bli misstänksam.

Men vem undersöker vart statens pengar (våra skattepengar är nämligen riktiga pengar) som pumpats in i Carnegie- och HQ-affären tagit vägen?
Kan någon duktig ekonomijournalist förklara hur Carnegie plötsligt kan köpa HQ?
Om det nu inte handlar om fantasipengar.
En annan fråga som den duktige ekonomijournalisten skulle kunna få svara på är:
- Hur bär sig finansgubbarna åt att omvandla fantasipengarna till riktiga pengar? Deras höga löner, bonusar och avkastningar är nämligen riktiga pengar.
Ett ämne för ett riktigt grävarjobb.
Frågan är om det finns så duktiga grävande ekonomijournalister.

E24
Affärsvärlden
SvD Näringsliv

DN
Veckans Affärer

onsdag 1 september 2010

Jag röstar inte på Mona

Jag röstar inte på Mona Sahlin, Bodström eller Östros.
Jag röstar på Arbetarrörelsen (s).

Däremot är jag inte säker på att de rödgröna vinner valet. Tycker nämligen att den socialdemokratiska valledningen inte lyckats få fram att ”De nya moderaterna” eller ”Det nya arbetarpartiet” i själva verket är kapitalintressenas och arbetsgivarnas parti.
S-ledningen har inte heller denna valrörelse lyckats avslöja ulven i fårakläder.

Vilket i sin tur beror på att rörelsen under lång tid missat att gestalta motsättningen mellan kapital och arbete.
Det sker knappast under en valrörelse utan på mycket längre sikt. Och den måste berättas med känsla och tanke, sakligt och utan överdrifter. Arbetet ska stå i centrum för den berättelsen. Men inte bara skyldigheten och rätten att arbeta utan även arbetets innehåll och värde.
Löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor, trygghet är inga allmosor, från arbetsgivarna eller staten, utan en del av det produktionsresultat som löntagarna producerar. Det handlar om hur produktionsöverskottet ska fördelas mellan arbete och kapital.

Så när valstrategerna kvitterat ut sina arvoden och lämnat partikansliet kanske partiets kloka borde ta sig en funderare på hur den berättelsen ska få löntagarna att åter lita på socialdemokraterna. Ta gärna rörelsens fackliga gren till hjälp för att formulera ”Den nya berättelsen om Arbetet”.

För moderaterna betyder ”arbetslinjen” i första hand att skapa lättnader för kapitalägarna och företagarna, vilket ger arbetstillfällen. De borgerliga vill t.ex. ge arbetsgivarna rätten att fritt avskeda anställda även om moderaterna, nu före valet, är LAS-kramare.
Arbetare utan arbete är fortfarande arbetare, inte en sämre sorts människa som ska straffas.

Arbetsgivarnas frihet kolliderar med löntagarnas, inte alltid men oftast.
Det är en inbyggd samhällsmotsättning och ett problem i moderna samhällen.
Moderaterna har inte lösningen på problemet utan är ena delen av det.

DN
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen